Stockholm har blivit kallt. Jag menar det bokstavligt, på minusgraderviset. Om jag ställer mig mycket nära fönstret och tar av mig glasögonen så tycker jag mig urskilja att termometern visar på sju grader kallt. Kanske är det inte så mycket jämfört med minus tjugosju grader, men jag är en människa vars hjärna fryser till is vid minsta minusgrad och jag gillar inte att inte kunna tänka. (Förlåt om det låter skrytsamt.) Min morbror brukade åtminstone förr ibland säga: ”De här dagarna kan man inte kalla kalla. Nej, de borde heta heta.” Då avsåg han varma sommardagar. I dag får man väl säga tvärtom, men då fungerar inte ordleken riktigt. Kanhända är det därför jag föredrar värme.
Stockholm har för övrigt blivit kallt även på det andra sättet, på Orup-sättet. Det var uppenbarligen kallt redan 1992 om man får tro honom, men i så fall är det nog ännu kallare nu. Tveklöst är det så. Det är förstås fullt möjligt att Stockholm aldrig har varit särskilt varmt. På Orup-sättet, alltså. Men det lämnar jag därhän för den här gången.
Det här är årets första vecka, den som bär nummer ett. Det är också den vecka då trettondedag jul infaller, förvisso en sympatisk helgdag som möjligen är avsedd att något underlätta återgången till vardagen efter julen och nyåret. Den kan så att säga mildra chocken en aning. Men eftersom jag är en obotlig pessimist så ser jag den snarare som helgen som inleder de förskräckliga så kallade oxveckorna. I äldre tradition inföll dessa veckor mellan midsommar och allhelgonahelgen. Detta måste ses i ett lantbrukarperspektiv, för vem skulle i dag få för sig att tycka att de ljuvligaste sommarmånaderna förtjänar detta namn? Men i bondesamhället var det en lång period utan extra ledigheter då man fick slita som en oxe. Hur som helst så blir åtminstone jag trött ända in i själen bara jag hör ordet oxveckor. Hur ska man orka med så mycket vardag?
Och så kylan på det. Förfrusna tankar. Härom morgonen gick jag i mörkret och kylan förbi två människor på Tyska brinken i Gamla stan. En yngre man och en yngre kvinna möttes och kände igen varandra. Jag föreställer mig att mannen var konsult och emellanåt i kraft av sitt yrke besökte kvinnan på hennes arbetsplats. Följande dialog hann utspela sig medan de var inom hörhåll.
Kvinnan: Nämen hej! Är du på väg till oss?!
Mannen: Nej, jag är på väg till jobbet.
Kvinnan: Till oss?!
Mannen: Nej, jag är på väg till mitt jobb. Jag jobbar här.
Kvinnan: Vadå? Bor du här i Gamla stan?!
Jag reflekterade över detta och undrade hur det kommer sig att folk numera inte lyssnar på varandra. Hungrar vi kanske så mycket över ny information att vi liksom ligger ett steg före? Att vi hoppar över det som händer här och nu till förmån för det som händer sedan? Eller är det bara så att vi blir dumma i huvudet av den här kylan? Det är i så fall varken konstigt eller oförlåtligt. Men så slog det mig att det inte är något nytt. Åtminstone presenterade Sandro Key-Åberg något liknande i sin bok O, scenprator 1965. Där excellerar folk i att liksom prata förbi varandra. Och det är nu femtio år sedan. Men kanske var det mycket, mycket kallt redan 1965? Om det kan jag inte uttala mig.
elbrundino 