Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.
Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?
Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.
Där sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.
Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
elbrundino 