Det är något märkligt med mina pelargoner. De som står i köksfönstren, mot norr, sticker iväg och blir höga och rangliga som någon sorts tonårsvarelser, medan de som står i vardagsrums- respektive sovrumsfönstret, mot söder, mest liknar knotiga små bönder från Storkyro socken i Österbotten. Borde det inte vara tvärtom, undrar vän av ordning? Men pelargoner kanske inte uppskattar södersolen? De kanske är framavlade i små stugfönster och pörten ute i den småländska skogen? ”Sol och värme? Det är inte för oss.” Resebyråer med enbart pelargoner som kunder säljer inga charterresor till Mallorca. Ej heller till Thailand.
För att skona dem under min nyligen avslutade bortovaro och deras då vattenlösa tillvaro har jag haft alla dessa blommor nedställda på golvet där jag inbillar mig att solen inte når dem på samma sätt. Men nu är de återbördade till fönsterbänkarna, ty nu börjar vardagen igen. Allvaret. Semestern är slut. Jag inbillar mig att pelargonerna är lika ovilliga som jag, ty det blir allt svårare att återgå till arbetet efter havd semester: Detta att åter inträda i fållan, detta att vara skärpt, hålla tider, vara civiliserad och kanske till och med trevlig. Att ställas tillbaka på fönsterbrädan. Det är inte lätt. Man vill gärna för evigt föra en sorg- och bekymmerslös tillvaro och kuska runt i främmande och exotiska länder, som exempelvis Finland.
Ja, det är ju där jag har varit som senast. Jag skojar inte när jag säger att det är främmande och exotiskt. Jag syftar då kanske främst på språket, men det var jag inne på redan förra veckan. Jag syftar dock även på att det faktiskt är ganska annorlunda även i andra avseenden, åtminstone när man kommer ut på landsbygden och besöker de mindre städerna. Det känns lite ålderdomligare än Sverige på något märkligt sätt, och jag menar det inte i någon negativ bemärkelse. Det är som om finländarna har en närmare kontakt med och är mer varsamma om det kulturarv de har kvar – kanske blir det så när man under många år har lytt under främmande herrar. En annan förklaring kan vara att man helt enkelt inte har haft råd att göra sig av med gamla vackra trästäder som Kristinestad, Raumo och Kaskö (jag använder här de svenska namnen) och ersätta dem med kyliga betong- och glasåbäken. Relativ fattigdom är ibland av godo.
Men Finland är uppenbarligen också landet där man i en ganska stor stad som Tammerfors i ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på ett indiskt hotell. Ursäkta? Indiskt hotell? Javisst. Med rum inredda i något som man med lite god vilja kan kalla traditionell indisk stil. För säkerhets skull heter det Hotel Mango, efter Indiens nationalfrukt. Exotiskt! Men vad gör man när man på kvällen anländer hungrig till ett hotell som är beläget i det där området som finns i alla större städer där bilhandlare och kontorsmaterielgrossister huserar? Vad gör man när man inte har lust att med hyrbilen traggla sig in till mer civiliserade områden? Jo, man besöker den restaurang som så lägligt råkar ligga cirka 25 meter från hotellet. En indisk restaurang. Ett rent sammanträffande, förstås.
Finland är också landet där man i ytterligare ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på en anläggning som ligger på en ö och är en kombination av camping, stugby och mycket enkelt hotell. Där de på restaurangen serverar lastbilsförarschnitzel med sardell och kapris. Där de på sin hemsida stolt påstår sig tala finska, engelska, svenska och ryska, men i själva verket bara talar en rudimentär form av engelska. Och finska, förstås. Jag ska sannerligen inte påstå att liknande anläggningar inte kan påträffas även i Sverige, kanske strax utanför i Njutånger, och likväl kändes detta som något synnerligen finskt. Min fördomsfullhet är enorm. Livet är fullt av överraskningar. Finland är vackert. Bastu hade de förstås.
Men nu är det slut. Det är över. Nu börjar nästan ett år av slaveri. Nästan ett år av fångenskap med bara korta stunder av frihet. Himlen förmörkas. Vintern gör sitt intåg. Förpliktelserna står på kö. Jag och pelargonerna vill på ett magiskt sätt gå i ide, eller vad nu blommor gör, och vakna någon gång i mitten av april. Vi vill inte arbeta. Vill inte. Dock ämnar vi göra vårt bästa.
elbrundino 