För några år sedan såldes Lee Hazlewoods soffa på Blocket. En svart, något sliten skinnsoffa. Den hade stått i hans lägenhet eller kanske i hans studio, jag minns inte. Men det var i alla fall Lee Hazlewoods soffa. Om jag hade haft pengar och plats så kanske jag skulle ha köpt den. För tänk om man skulle få hans djupa röst om man satt i den. Och hans skamlöst stiliga mustasch. Och hans allmänna coolhet.
Lee Hazlewood? Kanske är det ingen som minns honom längre. Barton Lee Hazlewood föddes 1929 i Oklahoma och dog 2007 i Nevada. Men ungefär halvvägs i livet flyttade han till Sverige. Han tillbringade åtminstone ganska mycket tid här och hade en lägenhet på Valhallavägen 138 i Stockholm. Kanske var det där soffan stod. Karriärmässigt var det kanske inget snilledrag att flytta hit – han var en mycket framgångsrik låtskrivare, producent och artist hemma i USA. Han hade hits tillsammans med Duane Eddy och Nancy Sinatra. Elvis Presley, Dean Martin och Frank Sinatra spelade in hans låtar. Demonproducenten Phil Spector betraktade honom som sin läromästare. Men hit flyttade han. Oklart varför.
Det gick väl för all del rätt bra här också. Han spelade in några skivor, satte upp en krogshow med Ann-Kristin Hedmark på Berns och gjorde tillsammans med den banbrytande TV-mannen och poeten Torbjörn Axelman några filmer, bland annat TV-filmen Cowboy in Sweden (1970) och den mycket egendomliga Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) – båda till stora delar inspelade på Gotland. Axelman är förresten nyligen frigiven från tre års sluten rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för att ha försökt skjuta tre personer i Brucebo på Gotland. Men det här skulle ju handla om Lee Hazlewood. Och kanske hans soffa.
Min fascination för Lee Hazlewood är ganska gammal. Min syster hade LP:n Cowboy in Sweden och av något skäl tjuvlyssnade jag på den, kanske för att omslaget och bilderna är så fina. Lee ligger utsträckt på något slags schäslong på en stenig strand på Gotland. Han vilar huvudet på en sadel. På schäslongen sitter Nina Lizell och bakom den står Torbjörn Axelman – och en häst! Man bara måste lyssna på en skiva som har ett sådant omslag. Och vem kan motstå den stencoola Pray Them Bars Away, Cold Hard Times eller den smått osannolika, men fullkomligt genialiska versionen av Vem kan segla förutan vind? Det är bara tråkigt att han inte har mustasch här.
Lees två mest svåråtkomliga skivor gavs, så vitt jag vet, bara ut i Sverige. Det rör sig om The Stockholm Kid – Live at Berns från 1974 och A House Safe for Tigers från 1975. De är därför mycket eftersökta, inte minst internationellt. Den senare är för övrigt den dyraste LP jag har i min skivsamling… I augusti ges den ut på cd och värdet på min stackars skiva kommer att sjunka som en mycket tung och grå sten. Men det hindrar förstås inte att det fortfarande är en riktigt schyst skiva. Här finns bland annat den storslagna, svepande Souls Island som utan något som helst tvivel har fått sin titel av det gotländska fiskeläget Själsö. Bara en sån sak.
2002 fick Lee för sig att göra en sista turné i Europa och naturligtvis var Stockholm en av anhalterna. Jag har glömt var konserten skulle äga rum, kanske på Berns, men den flyttades till Södra teatern på grund av dålig biljettförsäljning. Lite anmärkningsvärt, med tanke på att en ny generation hade upptäckt herr Hazlewood. Själv lär han ha ryckt på axlarna och sagt att hans många vänner i Sverige inte var den sorts människor som köper konsertbiljetter i förväg. Södra teatern lyckades han i alla fall fylla – och det blev en trivsam konsert. Men vi fick varken höra hans version av Taubes Brevet från Lillan eller hans egen (Let’s Take a Walk) Down Valhallavägen. Synd. Och nog var det en aning tragiskt att hans gamla duettpartner från Cowboy in Sweden, Nina Lizell, dök upp med en blomsterkvast som hon sprang fram till scenen med när konserten var slut. Tragiskt därför att Lee visserligen tog emot blommorna men inte tycktes känna igen henne. Eller inte ville.
Kenneth Ostlund har fått en autograf. Antagligen heter han Östlund, men Ostlund är roligare.
Nu får man kanske intrycket av att Lee Hazlewood såg Sverige som sitt andra hemland. Sanningen är att han levde ett kringflackande liv och hann vara bosatt i USA, England, Frankrike, Irland, Finland, Tyskland och Spanien. Det är fullt tänkbart, ja till och med mycket troligt, att han ägde svarta skinnsoffor även där. Som nu säljs på Blocket – eller vad det kan heta. Men det talar väl ändå sitt tydliga språk att han i en intervju inte så långt före hans bortgång sa att han ville ha sin aska strödd ”över en ö i Sverige där han skrev några av sina mest kända låtar”?
Och apropå det. Här är Lees synnerligen läsvärda testamente.
Och ett axplock av schysta låtar (understrukna titlar ovan och nedan är länkar):
Sand – med Nancy Sinatra
Hilli (At the Top of the World) – med den isländska gruppen Amiina. Lees sista inspelning.
Some Velvet Morning – med Nancy Sinatra
Come Spend the Morning – Live på Berns 1974
Summer Wine – med Siw Malmkvist
Down From Dover – med Nancy Sinatra
Whole Lotta Shakin’ Goin’ On – Så kan den också framföras…
Califia – med Suzi Jane Hokom
You’ve Lost That Lovin’ Feeling – med Nancy Sinatra
elbrundino 
