Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.
Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.
Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.
Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.
Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.
Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:
Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.
George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.
Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.
Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstar, men den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.
Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.
elbrundino 
