Hör du, Lasse Brundin, inte tror du väl på spöken? Nej, det är klart att jag inte gör. Vi lever ju ändå på 2000-talet och vi är väl ändå förnuftiga och rationella människor? Va?
Och ändå: Det är väl som med så mycket annat – om man intalar sig att något finns så är det lättare att se tecken på dess existens. Om man tror att man får medicin och inte sockerpiller, så tycker man att man mår bättre. Vill man att det finns liv någonstans ute i rymden så ser man ufon lite då och då. När det gäller just spöken så spelar förmodligen även miljön roll. Människor i moderna städer har troligen betydligt mindre benägenhet att tro på spöken och övernaturliga ting än människor som dagligdags vistas i gamla eller till och med uråldriga miljöer. Eller människor som bor på ensligt belägna platser. Slott är förstås klassiska spökmiljöer, liksom kyrkor. Varför? De är bastanta byggnader som har funnits länge och sett många människor komma och gå. De är förknippade med många levnadsöden, och av någon anledning är det lätt att inbilla sig att de liksom sätter sig i väggarna.
Ekenäs i Östergötland
Ett slott med självaktning (om nu byggnader kan ha självaktning) ska ha minst ett spöke för att riktigt räknas. I somras besökte jag två slott i Östergötland, Ekenäs och Ljung, och på båda ställena berättade guiden självmant om vilka spöken som huserar där. Eftersom jag är slottsfantast så kan jag avslöja att man efter några slottsbesök dessvärre inser att spökhistorierna inte är särskilt varierande. Det är samma tema som återkommer gång på gång, oavsett om man befinner sig i Sverige eller någon annanstans. Det vanligaste är nog historier om vita eller gråa fruar som visar sig strax innan någon ska dö. Och är det inte det så är det någon stackars kvinna som har blivit inmurad i väggen som straff för ett eller annat. Och självklart ska det finnas en mystisk blodfläck som inte går att tvätta bort. Allt det här är att betrakta som något slags spökvärldens allmängods. Bristen på variation gör ju att man misstänker att spökhistorierna helt enkelt har fabricerats i relativt modern tid för att tillfredsställa någon sorts spänningskrav – kanske för att pacificera besökande barn så att de inte ska kuta omkring och välta 400 år gamla möbler hur som helst? Jag kan ju tycka att historiska händelser i sig borde vara tillräckligt spännande och fantasieggande, men det är som om sanningen inte riktigt räcker till trots att slott ju är tacksamma miljöer eftersom det ofta har hänt dramatiska saker där. De har fungerat som maktcentrum och kanske bebotts av herrar som gjort lite som de vill med sina underlydande. Det borde liksom vara nog. Samtidigt är det här med vålnader och spöken ingenting nytt.
Kronborg i Helsingör – Hamlets slott
Se bara på Hamlet och hans faders vålnad. Se på Oscar Wildes Spöket på Canterville (med den obligatoriska mystiska fläcken). Det var förstås lättare att ”se” spöken förr i tiden, innan elektriciteten kom och förstörde alltihop. Minimala fönsteröppningar gjorde att dagsljuset sällan nådde in i byggnaderna – och ljuset från lyktor och facklor nådde inte särskilt långt in i vrårna. De kastade dessutom skuggor som lätt kunde misstas för mystiska skepnader. Man bör även kunna se spökhistorier som ett maktmedel, som herrarnas sätt att hålla folket i schack.
Ulriksdals slott i Solna stod färdigt i början av 1640-talet. Ett snart 400 år gammalt slott borde väl vara förknippat med en hel drös spökhistorier? Nog borde det väl finnas ett helt kompani gråa eller vita damer eller gubbar där? Märkligt nog inte. Jag törs nog lova att jag har plöjt igenom all litteratur som finns om slottet – utan att hitta ett enda spökomnämnande. Ett tag trodde jag att jag var något på spåren. Det var när slottsteatern Confidencen spelade ett stycke av prins Gustaf, betitlat Vita frun på Ulriksdal. Aha! Hade alltså prins Gustaf hört en spökhistoria som han gjort en operett av? Nja. Det visade sig att hans stycke heter Vita frun på Drottningholm; mänskorna på Confidencen hade bara plägat lokalanpassa den en aning. Ändå saknas inte spökkandidater. I början av 1800-talet blev en pensionerad soldat ihjälslagen med en yxa på slottet – och om jag inte minns alldeles galet så avrättades förövaren på borggården. I ett rum i södra flygeln avled också Gustav III:s antagligen ganska olyckliga änka Sofia Magdalena 1813. Kanske är det händelser som inträffat för sent i tiden för att ge upphov till spökhistorier? Men även om det inte talas om några specifika gestalter så har jag stött på en historia. Den står inte nedtecknad någonstans, så det kanske är dags nu. En städerska som arbetade på slottet under Gustaf VI Adolfs tid (1923-1973) hade alltid sin hund med sig. Den svansade glatt efter henne överallt, men två rum vägrade den att gå in i. Den väntade utanför medan matte städade. Tyvärr framgår det inte vilka rum det gällde, annat än att de låg i den norra flygeln.
Ulriksdal
Om man jobbar på ett slott i tio år, och ibland är helt ensam i byggnaden, så borde man någon gång uppleva något avvikande. Under min tid som museilärare på Ulriksdal var jag faktiskt med om en handfull småsaker som åtminstone fick mig att haja till, även om jag aldrig kan säga att jag blev rädd. Det är svårt att beskriva känslan, men på något vis är Ulriksdal ett vänligt slott. Två rum i norra flygelns övervåning kändes dock nästan alltid lätt obehagliga att gå in i. Det kändes på något vis som om man störde när man kom in genom dörren. De är ironiskt nog, i mitt tycke, de vackraste rummen i flygeln. Jag inbillar mig att det är just de rummen som städerskans hund vägrade att gå in i. Men så finns det alltså tre enstaka händelser: En dag strax före stängningsdags hördes röster från övre våningen. De talade ett språk som jag inte kunde identifiera och det lät som om de var upprörda över något, som om de grälade. Det egendomliga är att det inte fanns några som helst besökare i slottet – annars var det på den tiden tillåtet att gå runt och titta på egen hand. Eftersom det alltså var stängningsdags så var jag så illa tvungen att gå upp på övervåningen och dra för gardiner och stänga dörrar. Jag märkte inget konstigt, och hittade förstås inga människor.
Vid ett annat tillfälle var jag helt ensam i slottet en söndagsförmiddag. Det gick inte så många tåg från Uppsala på söndagar och därför hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle öppna för dagen. Plötsligt när jag satt nersjunken med en kopp kaffe och en tidning i den otympliga soffan i guiderummet hörde jag ljud från det angränsande rummet. Det lät precis som om någon i sidenklänning gick genom rummet. Inga fotsteg hördes, bara ett frasande som av siden. Jag måste erkänna att det dröjde några minuter – minuter av total tystnad – innan jag vågade resa mig och titta in i rummet. Som förstås var tomt.
Den tredje händelsen är svårast att förklara. I de tidigare fallen var det ju någon form av ljudfenomen som väckte min uppmärksamhet, men den här gången handlade det om något annat. När jag gick min morgonrunda för att dra upp gardiner och öppna dörrar och kom till biblioteket (klassisk spökmiljö!) så fann jag till min häpnad en uppslagen bok mitt på golvet. Det är inte helt överraskande att man hittar en bok i ett bibliotek, men den här låg alltför långt från sin rätta plats i hyllan. Den kan helt enkelt inte bara ha ramlat ner – och varför skulle den ha ramlat? Så här många år efteråt önskar jag att jag hade lagt på minnet vad det var för bok och vilka sidor som låg uppslagna, men det gjorde jag tyvärr inte. Den enda förklaring jag kan komma med här är att någon behagade skämta, men till saken hör att det var jag som stängde slottet dagen innan och då låg inte boken där. Mystiskt.
Nå, hur ska vi ha det nu då? Finns det spöken? Jag är ganska säker på att åtminstone 95 % av er som eventuellt läser det här svarar blankt nej på frågan. Och den förnuftiga och rationella lilla mänskan i mig är benägen att hålla med. Alltför många så kallade spökjägare och medier har avslöjats som bluffmakare. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den här rationella inställningen att det alltid finns en naturlig förklaring är lite tråkig. Ett slott eller en kyrkogård eller en prästgård eller vad som helst där det händer oförklarliga saker är ju helt klart ganska spännande, och jag tror inte att jag ljuger alltför mycket om jag påstår att vi lite till mans tycker om att bli lite skrämda ibland. Kan man vara förtjust i zombier och vampyrer – vilket ju är populärt nu – så kan man väl vara förtjust i spöken och vålnader? Eller är det för omodernt? Får jag avsluta med att fråga om någon har varit med om något märkligt som inte riktigt låter sig förklaras? Då gör jag det. Berätta – jag lyssnar.
elbrundino 