I Kungliga Konsthögskolans arkiv finns ett antal ritningar till en ombyggnation av Ekolsunds slott signerade arkitekten Melchior Wernstedt (1886-1973). De är alla daterade i oktober 1917, då Wernstedt var 31 år gammal. Årtalet sammanfaller med året då industrimannen Carl Kempe (1884-1967) köpte Ekolsund av den tidigare ägaren Oscar Danielsson, som bara innehade slottet i ett fåtal år. Vem var Wernstedts uppdragsgivare? Med tanke på årtalet så kan det vara både Danielsson och Kempe. Möjligheten finns också att en annan intresserad köpare beställde ritningarna, men sedan inte köpte slottet. Jag återkommer till den frågan.
Uppenbarligen var syftet att bygga om Ekolsund till internatskola. De befintliga två slottsbyggnaderna skulle byggas om – och så skulle miljön kompletteras med flera nya byggnader. Det är ett ambitiöst projekt som skulle ha resulterat i en skola av riktigt stora proportioner. Påskrifter på ritningarna avslöjar att skolan skulle drivas i stiftelseform. Det är svårt att säga om den skulle ha någon särskild inriktning. Av rumsbeteckningarna att döma var det snarast en ”allmänskola” där det fanns rum för de vanliga skolämnena. Fast någon skola för vem som helst var det nog inte tänkt att bli, utan snarare något för barn till välbeställda föräldrar.
Ekolsund är känt sedan 1300-talet, men medeltidsgården låg en bit ifrån det nuvarande slottet, som började uppföras på 1600-talet. Slottet var tänkt att få en kanske lite udda utformning med två L-formade flyglar som skulle bindas ihop av en lång byggnad som vi kan kalla för högslottet. I ett senare projekt tänktes de i stället bindas ihop av en låg gallerilänga. Men ingen av de båda byggnaderna kom till utförande. I stället länkades flyglarna 1739 (nästan) samman av två låga, svängda stallflyglar, ritade av Carl Hårleman. På Wernstedts ritningar benämns de stora, L-formade flyglarna ”norra slottet” respektive ”södra slottet”, vilket också är de benämningar jag kommer att använda fortsättningsvis. Ekolsunds byggnadshistoria är lite komplicerad och jag tänker därför inte gå in närmare på den än så.
Skolprojektets på sätt och vis största ingrepp i slottsmiljön är att Wernstedt har ritat något som skulle kunna ses som den ”saknade” huvudbyggnaden. Mellan norra och södra slottet, fast ett gott stycke bort från dem, har han nämligen ritat in en stor och ståtlig byggnad i tre våningar (plus en halvvåning under taket). Dessutom har han försett byggnaden med ett högt takfall, vilket ger en totalhöjd på cirka 25 meter på den sida som vetter mot parken. Från andra sidan är totalhöjden ”bara” 20 meter eftersom byggnaden var tänkt att ligga i en sluttning. Han har alltså på så sätt skapat en mer traditionell slottsanläggning med högslott och två flyglar.
Det stora huset bär beteckningen Skolhuset. På parksidan, östra sidan, är det försett med en rusticerad bottenvåning och en framförställd dubbeltrappa som leder upp till en pampig port inramad av skulpturer. Likartade trappor hittar man till exempel på slotten Tidö, Drottningholm och Tyresö. Huset har en längd på hela 55 meter, vilket så vitt jag kan bedöma är samma mått som Riddarhuset i Stockholm har. Det är en händelse som ser ut som en tanke, eftersom Wernstedts byggnad erinrar ganska mycket om just Riddarhuset. Det är inte orimligt att anta att arkitekten hämtade viss inspiration därifrån. På västra sidan tänkte sig Wernstedt två flygelutsprång som skapar ett gårdsrum. Men ritningen visar även ett utskjutande trapptorn vid fasadens mitt, vilket innebär att gårdsrummet delas i två delar. Något liknande kan ses på slottet Venngarn, fast där är flyglarna längre i relation till trapptornet. Trapptornet på Wernstedts ritning kröns av en lanternin som avslutas i en omkring tio meter hög spira som kanske var tänkt att fungera som flaggstång.
Skolhuset skulle i det som benämns ”källaren” inrymma lokaler för trä- respektive metallslöjd, ett korridorsliknande omklädningsrum (med kryssvalv!), rum för vaktmästaren, pannrum, kolkällare – och en stor högtidssal. I ”huvudvåningen” skulle det finnas tre lärosalar, bibliotek, kapprum, kollegierum och rum för rektorn och sysslomannen. Dessutom skulle den inrymma högtidssalens övre del. Högtidssalen skulle alltså vara två våningar hög. Om man tittar på ritningen som visar den östra fasaden så är ”källaren” alltså den rusticerade våningen längst ner, medan ”huvudvåningen” är den som den stora trappan leder upp till. Tittar man på ritningen som visar den västra fasaden så syns inte källaren. Porten i markplan leder in till ”huvudvåningen”. Någon ritning till övervåningen står tyvärr inte att finna, och inte heller någon ritning till halvvåningen högst upp. Man kanske kan anta att övervåningen skulle bestå av ytterligare lektionssalar.
Väster om skolhuset har Wernstedt ritat en stor gård (cirka 70×80 meter) med vad som antagligen är gräsmattor och grusgångar. Men i mitten finns en öppen plats som benämns ”gymnastikplan”. Norr om den finns en cirkelformad ”lekplan” inritad, tänkt att mäta 20 meter i diameter. (Det ansågs tydligen vara skillnad på gymnastik och lek.) Gården kringgärdas av ett antal hus: 
I öster ligger det stora skolhuset, som jag redan redogjort för.
I norr ligger en elegant envåningsbyggnad med högt takfall. Taket kröns av en mycket hög spira. Byggnaden är nästan halvcirkelformad i plan och har en framförställd arkad med tio kolonner. På en ritning kallas huset ”ekonomihus”, på en annan ”centralkök och ekonomibyggnad”. En planritning avslöjar att huset skulle inrymma bland annat kök, tvättstuga, mangel- och strykrum, förråd och en föreståndarexpedition. Det finns även två trappor inritade. Gissningsvis leder den ena ner till källaren och den andra till vinden. Kanske var vindsrummen tänkta som personalbostäder?
I väster ligger en nära 70 meter lång byggnad som kallas ”gymnastik- och badhus”. Det är en elegant byggnad med säteritak och en framförställd portik med fyra kraftiga kolonner. Södra delen skulle innehålla en gymnastiksal och den norra en elliptisk badbassäng, duschrum och en ”varmstuga”. I byggnadens mitt är ”avklädningsrum” till gymnastiksalen inritade, medan avklädningsrum till badavdelningen var tänkt att ligga i källaren. Gymnastiksalens duschar skulle också ligga i källaren. På övervåningen finns en åskådarläktare till gymnastiksalen inritad, medan det finns två läktare – en på vardera kortsidan – av badhusrummet.
I söder ligger två fina L-formade elevhemsbyggnader. Det finns tyvärr finns inga detaljerade planritningar av dem, så man får nöja sig med att anta att de helt enkelt skulle innehålla bostäder för eleverna. Bilden ovan visar byggnaderna från söder. I mitten ses en elegant utformad dubbel ramp som leder från den ovan nämnda gården ner till Blå sjön och parken.
Men så kommer vi till de två gamla slottsbyggnaderna. De var enligt Wernstedts ritningar också tänkta att användas för skolverksamhet. Det finns detaljerade planritningar av både norra och södra slottet. Det norra slottets källarvåning skulle innehålla bland annat kolförråd, pannrum, verkstad, ett kombinerat serverings- och diskrum samt en matsal i det forna kungliga köket. 
På bottenvåningen skulle det finnas en stor rektorsbostad (den högra delen på planen ovan) inklusive kök, matsal och serveringsrum. Bostaden sträcker sig faktiskt över tre våningar, vilket väl visar vilken status rektorn hade. Eller snarare var tänkt att ha. Vidare finns här – naturligtvis avskilt från rektorsbostaden – kapprum, skorum och lärarrum. Och så övre delen av matsalen/kungliga köket. Noteras bör att matsalen skulle nås via en trappa från bottenvåningen. Huvudingången var alltså inte belägen i källarplanet. En ingång från källarplanet finns också, men den var ämnad för personalen.
Nästa våning, alltså en trappa upp, innehåller ytterligare rum i rektorsbostaden, bland annat bibliotek, musikrum och ”fruns rum”. Vidare en liten rumssvit för skolans husmor, ett lärarrum, tvättrum, borstrum, ett stort samlingsrum och några ospecificerade rum som rimligtvis var tänkta som bostadsrum för internateleverna. 
Våningen två trappor upp innehåller ännu fler rum i rektorsbostaden, inklusive barnkammare och separata sovrum för rektorn och hans fru. Även på den här våningen finns tvätt- och borstrum, ett lärarrum, ett samlingsrum och åtta rum utan beteckning, som också de med största sannolikhet är bostadsrum för elever.
Det finns ingen planritning över södra slottets källarvåning. Det är möjligen så att det inte finns någon källarvåning, eller snarare att den är utfylld och inte möjlig att utnyttja. Vi får alltså gå direkt till bottenvåningen. Där skulle det bland annat finnas fyra lektionssalar av varierande storlek, rektorsexpedition, bibliotek och kollegierum (inrymt i det som anges vara Gustav III:s sängkammare).
Våningen en trappa upp skulle bjuda på en större och en mindre lektionssal, musiksal (passande nog inrymd i det så kallade Fågelrummet), ett par materialrum, samt en stor högtidssal (i den aldrig färdigställda Riddarsalen eller Festsalen).
Slutligen, två trappor upp, har Wernstedt ritat in två lektionssalar, en föreläsningssal, ett laboratorium och ett par rum för samlingar. Dessutom finns här den övre delen av högtidssalen, som alltså är två våningar hög. 
Om man tittar på resten av slottsområdet så har Melchior Wernstedt ritat in ett antal andra byggnader i parken. Här finns en sjukstuga, ett båthus, ett stort växthus, en idrottspaviljong och fyra lärarbostäder. Dessutom finns tre bollplaner och två tennisplaner inritade. Möjligen hade han tänkt sig att parken skulle restaureras till sin forna glans också, eftersom han har ritat in formationer som anges som ”numera förfallna eller förstörda trädgårds- och parkanläggningar”. Han hade åtminstone tänkt att den fortfarande existerande Stora dammen skulle hyfsas till och kompletteras med en damm som han kallar Blå sjön.
Vad var nu det här egentligen för projekt? Skulle Carl Kempe ha köpt slottet för att göra internatskola av det? Kempe var en kulturintresserad man, som samlade på kinesiskt porslin och hantverk. Det var också han som tio år senare restaurerade södra flygeln och återställde 1700-talsinteriörerna. Han kanske inte var den som skulle ha genomdrivit ett projekt som utan tvivel skulle ha inneburit ett stort slitage och krävt stora förändringar av miljön? Det vore onekligen intressant att få reda på vem som egentligen var initiativtagare. Men alla gåtor har sin lösning. Just som jag var på väg att ge upp försöken att hitta ett svar så hittade jag en artikel i tidningen Vestkusten från 26 april 1917.
Tidningen meddelar att en inbjudan till teckning av stiftarandelar i Stiftelsen Ekolsunds skola har skickats ut av ett antal herrar, närmare bestämt hovjägmästare friherre S. Rålamb, grosshandlare William Olson, riksgäldsfullmäktige H. S. Tamm, bankdirektör Carl Frisk, grosshandlare C. Setterwall, generalmajor Victor Balck och disponent Hugo Brundin (Släkting till mig? Vet inte.). Och slutligen direktör Carl Kempe! Herrarna Rålamb och Tamm ingick intressant nog i det konsortium som 1912 köpte Ekolsund av familjen Seton, styckade egendomen och sålde slottet till Oscar Danielsson. Tanken var att på Ekolsund inrätta ett elementarläroverk för gossar ”af samma typ, organisation och uppfostringsprinciper som Lundsbergs skola.” Det framgår också att inbjudan sänts ut efter samråd med styrelsen för Lundsbergs skola i Värmland, och att man ingått avtal med en filosofie licentiat Einar Gauffin, med 22 års erfarenhet från Lundsberg, om att leda den nya skolan. Kopplingen till Lundsberg blir ännu tydligare när man plötsligt inser att grosshandlare William Olson var den som grundade skolan 1896.
Vad hände sedan? Någon skola blev det bevisligen inte. Kanske var intresset för svalt? Kanske ifrågasatte någon det lämpliga i att göra om ett före detta kungligt slott till internatskola? Var det tänkt att stiftelsen skulle äga slottet och de nya byggnaderna, eller bara själva verksamheten? Hade Carl Kempe redan köpt slottet när skolplanerna väcktes, eller köpte han det först när projektet gick om intet? Det finns en del frågor kvar att besvara.
Men får man då göra på det här viset med ett 1600-talsslott? Man får i det här fallet komma ihåg att Ekolsund inte var i särskilt gott skick vid den här tiden. Det södra slottet användes på Gustav III:s tid som kunglig bostad, medan det norra bland annat innehöll gästrum. 1809 inkvarterades tyvärr militärtrupper i södra slottet, vilket innebar att interiörerna blev hårt åtgångna. Slottet kom efter det att bland annat användas som sädesmagasin, medan den dåvarande ägarfamiljen Seton bodde i det norra slottet. 1917 var alltså södra slottet fortfarande i dåligt skick. Ett par interiörbilder från södra slottet daterade 1915 säger något om slottets dåvarande skick. Bilderna ovan visar Fågelrummet (övre bilden) och Festsalen (undre bilden). Kanske ansågs det bättre att Ekolsund skulle komma till användning än att det fick stå och förfalla.
Vad ska man säga om projektet i övrigt? Personligen tycker jag att det är skönt att det inte blev av, att Carl Kempe i stället efter en tid valde att ”rädda” södra slottet och bevara Ekolsund i så hög grad som möjligt. Melchior Wernstedt gjorde absolut inget dåligt jobb. Man ser att han har anpassat arkitekturen efter de gamla byggnaderna och till och med låtit dem fungera som inspirationskälla. Jag tänker till exempel på de båda elevhemmen som lånat sin L-form från tvillingslotten. Byggnaderna är mycket fina och skulle pryda vilken plats som helst, men det stora skolhuset skulle ha förminskat de båda gamla slottsbyggnaderna och gjort dem sekundära. Det är åtminstone det intryck man får av Wernstedts ritningar. Och som fantast av allting gammalt tycker jag att det skulle ha varit olyckligt. Om hela anläggningen hade varit ett nybygge skulle det ha varit en annan sak. Den är ju onekligen mycket ståtlig.
Ritningarna avslöjar ju också att Wernstedt föreslog ett återskapande av de svängda takfallen på slottsbyggnaderna, så som de är avbildade i Suecia antiqua et hodierna och som också återfinns på en ritning av Nicodemus Tessin d.ä. Det skulle kanske inte ha varit så dumt. Mindre lyckad var väl hans plan att uppenbarligen demolera parken genom att schakta bort ganska mycket jord framför de båda slottsbyggnaderna för att kunna förse dem med pampiga trappor. Det blir som om byggnaderna hamnar på en hög platå. Jag kan inte tolka bilden ovan på något annat sätt. Man måste också fråga sig vad arkitekten hade tänkt skulle hända med Hårlemans svängda längor som alltsedan 1739 fungerar som en länk mellan de två slotten. De finns inte med i Wernstedts vision – annat än som streckade plankonturer på en av ritningarna. Kanske var han själv tveksam till att riva dem? Det får vi nog aldrig veta.
(Samtliga svartvita bilder finns i Kungl. Konsthögskolans arkiv.
Färgbilderna tagna av artikelförfattaren i augusti 2021.)
1895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.
Till slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.
elbrundino 