Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gustav III’

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Annonser

Read Full Post »

Axmar herrgård

Nya herrgården, ”Slottet”. Okänd fotograf. Jernkontorets bildbank.

Den som till äventyrs emellanåt läser den här bloggen vet att jag är närmast barnsligt förtjust i slott och herrgårdar och äldre kulturmiljöer. För ögonblicket är jag alldeles särskilt intresserad av herresäten av olika slag som har utplånats från jordens yta. För all del inte spårlöst – det finns ofta åtminstone något eller några fotografier av dem. Men det är ändå väldigt lätt att de glöms bort, åtminstone i ett lite större ”Sverigeperspektiv”. På lokalplanet lever nog minnet av dem kvar, åtminstone i någon mån – och åtminstone ett litet tag till. När man gräver lite i historien så hittar man ofta historier om rika byggherrar som testamenterar sina egendomar till sina efterkommande, som inte förmår hålla byggnaderna i stånd. På grund av ointresse eller sviktande ekonomi. Och så låter man riva alltihop. Ibland verkar det också handla om rena fuskbyggen som helt enkelt inte har tålt vädret och tidens nötning och därför har rivits. Och ibland har herrgårdarna eller slotten helt enkelt brunnit ner.

Xylografi (2)

Gamla herrgården. Xylografi av Robert Haglund 1888. Jernkontorets bildbank.

I mitt sökande efter försvunna byggnader ramlade jag häromdagen över ett foto av en ganska stor och ståtlig herrgård i tre våningar och med valmat tak. Den uppfördes på platsen för det gamla Axmar bruk i Gästrikland och stod färdig i mitten av 1860-talet. Byggherre var Berndt von Schinkel (1794-1882) och han anlitade en av tidens främsta arkitekter, Johan Fredrik Åbom (1817-1900), till att rita huset. En lokal byggmästare ansvarade för själva byggnationen, och det verkar som om Åboms insats inskränkte sig till just att upprätta ritningen. Men jag ska återkomma till det efter en utflykt bakåt i historien.

Axmar gamla herrgård

Gamla herrgården. Foto skänkt till Länsmuseet Gävleborg av Birgitta Spaak.

Axmars järnbruk anlades 1670 av bergmästaren Claes Depken (1627-1702). Det hade dock funnits planer på ett bruk på platsen redan på 1640-talet. Depken adlades några år senare, 1676, och tog sig då namnet Anckarström, ett ganska välkänt (eller ska jag säga ökänt?) namn i svensk historia. Men det bör tilläggas att namnet övertogs av Claes Anckarströms styvson när denne i sin tur adlades 1683, vilket alltså innebär att Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström egentligen inte var släkt med grundaren av Axmars järnbruk.

Axmar uppvuxen

Norrsundetsamlingen, Länsmuseet Gävleborg.

Järnbruk anlades i allmänhet där det fanns god tillgång på två saker: vattenkraft och skog. Helst skulle det finnas en hamn i närheten också. Med andra ord så var Axmar en perfekt plats för ett järnbruk. Under rysshärjningarna 1719-1721 hörde Axmar bruk till de platser som råkade illa ut. Det brändes ner i maj 1721. I samband med det försvann rimligen den första bruksherrgården, om det nu någonsin har funnits någon. Bruket byggdes snabbt upp igen, inklusive en form av större parhus som användes av brukets ägare och dess inspektor. Kanske förtjänar det inte att kallas bruksherrgård, men det är svårt att veta eftersom man inte vet mycket om hur den såg ut. 1757 revs i alla fall det huset och en ny, herrgårdsliknande huvudbyggnad uppfördes. Den byggdes i sin tur om under David (von) Schinkels tid som ägare av bruket (1777-1807). Det ska dock betonas att herrgården aldrig var permanent bostad för ägaren till bruket, utan för det mesta förvaltarbostad.

Axmars slott (2)

Nya herrgården, ”Slottet”, med lusthuset. Vykort ca 1905.

I slutet av 1850 bestämde sig Berndt von Schinkel för att flytta själva bruksverksamheten närmare kusten och därmed hamnen. Det var ingen lång flytt, men nya byggnader måste ju uppföras för verksamheten. Det innebar också att den yta som tidigare ockuperats av masugn, kolhus, smedjor och arbetarbostäder frigjordes. Området rustades upp genom anläggandet av vad som närmast får beskrivas som en engelsk park, inklusive skulpturer, slingrande stigar och ett lusthus. Och mitt i alltihop uppfördes alltså en ny herrgård efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Men det verkar som om den närmast byggdes för att inrymma von Schinkels samlingar av bland annat konst. Varken Berndt von Schinkel eller hans son David bodde i huset. Enligt vissa uppgifter blev Slottet, som det kom att kallas, aldrig helt färdiginrett – och den stackars arkitekten lär ha ansett att det var ett fuskbygge. Den gamla 1700-talsherrgården, om man nu vill benämna den herrgård, fick stå kvar.

Axmar Lusthus

Lusthuset. Vykort, okänt årtal.

Axmars bruk såldes 1890 av Carl David von Schinkel till skogsindustriföretaget Bergvik och Ala AB. De var förstås egentligen inte intresserade av bruksverksamheten, utan av skogen, men bruket var ändå igång till i början av 1920-talet. Det ståtliga men kanske inte så välbyggda slottet brydde man sig inte så mycket om. Det användes för alla möjliga ändamål, bland annat som epidemisjukhus, festlokal och arkiv. Och nu närmar vi oss ett lite märkligt kapitel i Axmars och Sveriges historia. I slutet av andra världskriget användes det nedgångna slottet som förläggning för estniska flyktingar. Men vid Tysklands sammanbrott på våren 1945 beslöt man att internera personalen från de tyska legationerna i Malmö och Stockholm i särskilda läger där de inte skulle kunna göra någon skada. De placerades först i Sunnerstaholm utanför Bollnäs, men flyttades i maj till Axmar. Det gick förstås inte att ha de estniska flyktingarna där samtidigt, så de fick flytta därifrån.

 

Nu blev tyskarna inte så långvariga på Axmar. Redan i slutet av sommaren 1945 skickades de hem och i stället användes byggnaden som förläggning för män som stridit på Tysklands sida, men som deserterat i krigets slutskede och på ett eller annat sätt tagit sig till Sverige. De här svenska interneringslägren är nog fortfarande ganska okända för allmänheten. Den intresserade kan läsa en bok med den kanske något provokativa titeln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg och utgiven av Natur & Kultur 2008.

Axmar 2

Foto: Torsten Röstlund, Länsmuseet Gävleborg.

Hur gick det då för 1860-talsslottet i Axmar? Interneringslägret lades ner redan i december 1945, så det var tidsmässigt bara en parentes i byggnadens och Axmars historia. Slottet tycks mest ha stått och förfallit och användes inte för något särskilt ändamål. Till slut bestämde sig Bergvik & Ala för att helt enkelt riva det. Det skedde 1970. Den gamla 1700-talsherrgården hade rivits femton år tidigare. Så från att ha haft två herrgårdar i den engelska parken hade man nu ingen. Det enda som finns kvar i bruksparken i dag är ett vackert lusthus, troligen även det ritat av Johan Fredrik Åbom – även om det inte är hundra procent säkert. Ja, så kan det gå.

Read Full Post »

Hör du, Lasse Brundin, inte tror du väl på spöken? Nej, det är klart att jag inte gör. Vi lever ju ändå på 2000-talet och vi är väl ändå förnuftiga och rationella människor? Va?

Och ändå: Det är väl som med så mycket annat – om man intalar sig att något finns så är det lättare att se tecken på dess existens. Om man tror att man får medicin och inte sockerpiller, så tycker man att man mår bättre. Vill man att det finns liv någonstans ute i rymden så ser man ufon lite då och då. När det gäller just spöken så spelar förmodligen även miljön roll. Människor i moderna städer har troligen betydligt mindre benägenhet att tro på spöken och övernaturliga ting än människor som dagligdags vistas i gamla eller till och med uråldriga miljöer. Eller människor som bor på ensligt belägna platser. Slott är förstås klassiska spökmiljöer, liksom kyrkor. Varför? De är bastanta byggnader som har funnits länge och sett många människor komma och gå. De är förknippade med många levnadsöden, och av någon anledning är det lätt att inbilla sig att de liksom sätter sig i väggarna.

Ekenäs i Östergötland

Ekenäs i Östergötland

Ett slott med självaktning (om nu byggnader kan ha självaktning) ska ha minst ett spöke för att riktigt räknas. I somras besökte jag två slott i Östergötland, Ekenäs och Ljung, och på båda ställena berättade guiden självmant om vilka spöken som huserar där. Eftersom jag är slottsfantast så kan jag avslöja att man efter några slottsbesök dessvärre inser att spökhistorierna inte är särskilt varierande. Det är samma tema som återkommer gång på gång, oavsett om man befinner sig i Sverige eller någon annanstans. Det vanligaste är nog historier om vita eller gråa fruar som visar sig strax innan någon ska dö. Och är det inte det så är det någon stackars kvinna som har blivit inmurad i väggen som straff för ett eller annat. Och självklart ska det finnas en mystisk blodfläck som inte går att tvätta bort. Allt det här är att betrakta som något slags spökvärldens allmängods. Bristen på variation gör ju att man misstänker att spökhistorierna helt enkelt har fabricerats i relativt modern tid för att tillfredsställa någon sorts spänningskrav – kanske för att pacificera besökande barn så att de inte ska kuta omkring och välta 400 år gamla möbler hur som helst? Jag kan ju tycka att historiska händelser i sig borde vara tillräckligt spännande och fantasieggande, men det är som om sanningen inte riktigt räcker till trots att slott ju är tacksamma miljöer eftersom det ofta har hänt dramatiska saker där. De har fungerat som maktcentrum och kanske bebotts av herrar som gjort lite som de vill med sina underlydande. Det borde liksom vara nog. Samtidigt är det här med vålnader och spöken ingenting nytt.

Kronborg i Helsingör - Hamlets slott

Kronborg i Helsingör – Hamlets slott

Se bara på Hamlet och hans faders vålnad. Se på Oscar Wildes Spöket på Canterville (med den obligatoriska mystiska fläcken). Det var förstås lättare att ”se” spöken förr i tiden, innan elektriciteten kom och förstörde alltihop. Minimala fönsteröppningar gjorde att dagsljuset sällan nådde in i byggnaderna – och ljuset från lyktor och facklor nådde inte särskilt långt in i vrårna. De kastade dessutom skuggor som lätt kunde misstas för mystiska skepnader. Man bör även kunna se spökhistorier som ett maktmedel, som herrarnas sätt att hålla folket i schack.

Ulriksdals slott i Solna stod färdigt i början av 1640-talet. Ett snart 400 år gammalt slott borde väl vara förknippat med en hel drös spökhistorier? Nog borde det väl finnas ett helt kompani gråa eller vita damer eller gubbar där? Märkligt nog inte. Jag törs nog lova att jag har plöjt igenom all litteratur som finns om slottet – utan att hitta ett enda spökomnämnande. Ett tag trodde jag att jag var något på spåren. Det var när slottsteatern Confidencen spelade ett stycke av prins Gustaf, betitlat Vita frun på Ulriksdal. Aha! Hade alltså prins Gustaf hört en spökhistoria som han gjort en operett av? Nja. Det visade sig att hans stycke heter Vita frun på Drottningholm; mänskorna på Confidencen hade bara plägat lokalanpassa den en aning. Ändå saknas inte spökkandidater. I början av 1800-talet blev en pensionerad soldat ihjälslagen med en yxa på slottet – och om jag inte minns alldeles galet så avrättades förövaren på borggården. I ett rum i södra flygeln avled också Gustav III:s antagligen ganska olyckliga änka Sofia Magdalena 1813. Kanske är det händelser som inträffat för sent i tiden för att ge upphov till spökhistorier? Men även om det inte talas om några specifika gestalter så har jag stött på en historia. Den står inte nedtecknad någonstans, så det kanske är dags nu. En städerska som arbetade på slottet under Gustaf VI Adolfs tid (1923-1973) hade alltid sin hund med sig. Den svansade glatt efter henne överallt, men två rum vägrade den att gå in i. Den väntade utanför medan matte städade. Tyvärr framgår det inte vilka rum det gällde, annat än att de låg i den norra flygeln.

Ulriksdal

Ulriksdal

Om man jobbar på ett slott i tio år, och ibland är helt ensam i byggnaden, så borde man någon gång uppleva något avvikande. Under min tid som museilärare på Ulriksdal var jag faktiskt med om en handfull småsaker som åtminstone fick mig att haja till, även om jag aldrig kan säga att jag blev rädd. Det är svårt att beskriva känslan, men på något vis är Ulriksdal ett vänligt slott.  Två rum i norra flygelns övervåning kändes dock nästan alltid lätt obehagliga att gå in i. Det kändes på något vis som om man störde när man kom in genom dörren. De är ironiskt nog, i mitt tycke, de vackraste rummen i flygeln. Jag inbillar mig att det är just de rummen som städerskans hund vägrade att gå in i. Men så finns det alltså tre enstaka händelser: En dag strax före stängningsdags hördes röster från övre våningen. De talade ett språk som jag inte kunde identifiera och det lät som om de var upprörda över något, som om de grälade. Det egendomliga är att det inte fanns några som helst besökare i slottet – annars var det på den tiden tillåtet att gå runt och titta på egen hand. Eftersom det alltså var stängningsdags så var jag så illa tvungen att gå upp på övervåningen och dra för gardiner och stänga dörrar. Jag märkte inget konstigt, och hittade förstås inga människor.

Vid ett annat tillfälle var jag helt ensam i slottet en söndagsförmiddag. Det gick inte så många tåg från Uppsala på söndagar och därför hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle öppna för dagen. Plötsligt när jag satt nersjunken med en kopp kaffe och en tidning i den otympliga soffan i guiderummet hörde jag ljud från det angränsande rummet. Det lät precis som om någon i sidenklänning gick genom rummet. Inga fotsteg hördes, bara ett frasande som av siden. Jag måste erkänna att det dröjde några minuter – minuter av total tystnad – innan jag vågade resa mig och titta in i rummet. Som förstås var tomt.

Den tredje händelsen är svårast att förklara. I de tidigare fallen var det ju någon form av ljudfenomen som väckte min uppmärksamhet, men den här gången handlade det om något annat. När jag gick min morgonrunda för att dra upp gardiner och öppna dörrar och kom till biblioteket (klassisk spökmiljö!) så fann jag till min häpnad en uppslagen bok mitt på golvet. Det är inte helt överraskande att man hittar en bok i ett bibliotek, men den här låg alltför långt från sin rätta plats i hyllan. Den kan helt enkelt inte bara ha ramlat ner – och varför skulle den ha ramlat? Så här många år efteråt önskar jag att jag hade lagt på minnet vad det var för bok och vilka sidor som låg uppslagna, men det gjorde jag tyvärr inte. Den enda förklaring jag kan komma med här är att någon behagade skämta, men till saken hör att det var jag som stängde slottet dagen innan och då låg inte boken där. Mystiskt.

Nå, hur ska vi ha det nu då? Finns det spöken? Jag är ganska säker på att åtminstone 95 % av er som eventuellt läser det här svarar blankt nej på frågan. Och den förnuftiga och rationella lilla mänskan i mig är benägen att hålla med. Alltför många så kallade spökjägare och medier har avslöjats som bluffmakare. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den här rationella inställningen att det alltid finns en naturlig förklaring är lite tråkig. Ett slott eller en kyrkogård eller en prästgård eller vad som helst där det händer oförklarliga saker är ju helt klart ganska spännande, och jag tror inte att jag ljuger alltför mycket om jag påstår att vi lite till mans tycker om att bli lite skrämda ibland. Kan man vara förtjust i zombier och vampyrer – vilket ju är populärt nu – så kan man väl vara förtjust i spöken och vålnader? Eller är det för omodernt? Får jag avsluta med att fråga om någon har varit med om något märkligt som inte riktigt låter sig förklaras? Då gör jag det. Berätta – jag lyssnar.

Read Full Post »