Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stuart Sutcliffe’

För den som händelsevis har läst något av mina tidigare alster har det kanske framgått att jag har besökt Liverpool några gånger. Och att anledningen till det stavas B-E-A-T-L-E-S. På den tiden var det nog egentligen den enda anledningen att åka till den staden. När jag och min syster tågluffade i England och Skottland 1983 blev vi till och med varnade för att åka till just Liverpool. ”Det är inget trevligt ställe” sa två rara bed & breakfast-tanter i den ganska närbelägna staden Preston. ”Åk till Blackpool i stället – det är mycket trevligare. Den tidigare ganska välmående hamnstaden i nordvästra England var i början av 1980-talet fortfarande ganska nedgången och hade hög arbetslöshet. Man hade egentligen precis börjat begripa att det gick att locka Beatles-tokar till staden. Ironiskt nog kan det ha varit mordet på John Lennon i december 1980 som satte igång en försiktig satsning på turismen. 1984 hade de till och med lyckats smälla upp ett hyfsat museum och börjat anordna guidade bussturer.

När jag var i Liverpool med de kaliforniskt rara människorna Emily (min brevvän i ganska många år) och Mary (hennes väninna) i juli 1985, så fanns det dock fortfarande områden som var väldigt skamfilade och som man nog knappt borde vistas på ens mitt på dagen. Men nu hör det till saken att flera av de platser som är intimt förknippade med The Beatles råkade ligga i just dessa fattiga och slitna områden. Och om man nu är en äkta fantast så måste man ju besöka just de platserna. Så vad göra? Man kan alltid minimera risken genom att passa på när det är ljust ute, när vanligt folk befolkar staden. Men om tiden inte riktigt räcker till och man bara vill se ett till ställe? Och ett till. Och ett till. ”Jo, men nu ligger puben The Empress bara ett kvarter bort. Ni vet, puben som Ringo står utanför på skivomslaget till ‘Sentimental Journey’.” ”Ja! Den måste vi se…” Och så vidare.

Det var tidig kväll när vi klev in i den extremt mäktiga och stämningsfulla Anglican Cathedral som ligger alldeles extra majestätiskt på en höjd. Den äldsta delen är inte mer än drygt 100 år gammal, men det är ändå en synnerligen sevärd sandstenskatedral med imponerande mått (världens längsta katedral!). 1953 försökte en viss Paul McCartney bli antagen till katedralens gosskör – men misslyckades. Förmodligen ansågs han inte kunna sjunga. Men självklart räckte detta misslyckande för att vi skulle vilja se katedralen. Ett halvt decennium senare skulle McCartneys första klassiska verk Liverpool Oratorio komma att uruppföras här – som ett slags revansch. Men det visste vi ju inte då.

Ett stenkast från katedralen ligger en av alla platser som är förknippade med John Lennon. I en lägenhet på Gambier Terrace bodde han en period tillsammans med vännen Stuart Sutcliffe – och det var där de en natt frös så mycket att de eldade upp sina möbler. Trots att det började skymma så vandrade vi dit, för ett sådant ställe måste man ju se. Mary var en hängiven (och duktig) fotograf och ville ta några bilder. Nu är inte adressen särskilt mycket att beskåda, men en hängiven fotograf är en hängiven fotograf – så Emily och jag började sakta vandra därifrån. När vi efter kanske hundrafemtio meter stannade upp och tittade hur det gick för Mary så såg vi att hon hade fått sällskap av fem, sex nyfikna tonårskillar. Vi tänkte nog inte så mycket mer på det utan förmodade väl att hon skulle komma snart.

Poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till höger har skrivit och flickan var med om äventyret och fotografen också.

De här jovialiska poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till vänster har skrivit, flickan var med om äventyret och fotografen också.

Det var då en polisbil plötsligt gled upp mot trottoaren där vi stod. En polisman vevade ner rutan och frågade om vi hörde ihop med tjejen därborta, hon som pratade med killarna. Det kunde vi ju inte neka till. ”De är ute efter hennes kamera” sa den gemytliga polismannen på sin lustiga dialekt. ”Hoppa in.” Emily och jag tittade på varandra och skuttade sedan nästan lite upprymda in i baksätet på polisbilen. Det kändes egendomligt tryggt att ha ordningsmakten på och vid sin sida – samtidigt som det var lite läskigt. Om Emily hade något förflutet som ungdomsbrottsling vet jag inte, men jag hade i alla fall aldrig suttit i en polisbil tidigare.

Killarna uppvisade en blandning av överraskning och besvikelse när vi stannade till invid dem. Mary såg däremot bara förvånad ut när hon såg oss titta ut genom bilfönstren. Det verkade som om hon inte riktigt hade fattat att killarna hade tänkt sno hennes fina kamera – och det var faktiskt med viss tvekan hon hoppade in hos oss efter uppmaning från poliserna. Vi hade väl räknat med att få kliva ur en liten bit bort och sedan vandra bort till stället där vi bodde. Men poliserna frågade vart vi ville åka och verkade tycka att det var kul att få skjutsa några vilsna turister. Vi tittade lite på varandra där i baksätet innan Emily sa: ”Kör oss till en trevlig pub.” Poliserna skrattade och gjorde oss till viljes.

Jag undrar just vad människorna som stod på trottoaren och drack öl tänkte när de såg en polisbil stanna till och släppa av tre unga utlänningar. Det ligger ju ganska nära till hands att anta att det inte tillhör vanligheten att polisen kör folk till puben. De tittade i alla fall lite konstigt på oss. Poliserna sa hej då och lycka till och tipsade om att vi nog skulle undvika det där området kring katedralen på kvällstid, för det var ganska ofta bråk och andra otrevligheter där. Glada i hågen gick vi in och beställde varsin whisky med cola (The Beatles favoritdrink!) för att fira det egendomliga äventyret. Med lite tur slipper jag sätta mig i en polisbil igen. I alla fall i Liverpool. Och i alla fall i juli 1985.

 

Read Full Post »