Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tom Waits’

Magnell-södraNär jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.

Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.

På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.

Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.

Ola Magnell 100423 Bengans

Foto taget vid ett tidigare tillfälle.

Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.

Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.

Magnell-södra3 (2)

Lisa Nilsson tittar in en stund.

Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.

Read Full Post »

Dan Berglund på Stallet. 24 september 2015.

Dan Berglund på Stallet.
24 september 2015.

Dan Berglund? Vem är det nu då? Är det inte en jazzmusiker? Basist? Visst.

Men det finns två Dan Berglund (och säkert ännu fler) som ägnar sig åt musik, och den som jag tänker på – som händelsevis inte är jazzmusikern – gav nyss en konsert på Stallet i Stockholm. En konsert som spelades in för P2 Live och som man gott kan lyssna på om man skulle lyckas klura ut när den sänds. För det är tveklöst så att fler människor borde stifta bekantskap med denne Dan Berglund. Han ska inte gå omkring och vara en angelägenhet för bara de invigdas skara. Det är så onödigt.

Trubaduren Dan Berglund (hoppsan, där försvann alla trubadur-allergiker) har hållit på ett bra tag. Första plattan kom för fyrtio år sedan. Den gavs ut på skivbolaget Proletärkultur, och det är på något vis ganska talande för skivans innehåll. Ja, titeln En järnarbetares visor talar väl också sitt tydliga språk. Det finns de som älskar de visorna och som jublar högt när de spelas på konserterna. Det är helt enkelt något av en kultplatta i vissa kretsar. Själv är jag mer intresserad och tilltalad av de senare alstren, från 1987 och framåt, där det politiska inslaget är nedtonat – om än kanske inte det sociala engagemanget.

En nästan samlad produktion.

En nästan samlad produktion.

Själv trillade jag in i Dan Berglunds värld just 1987 eller möjligen året därpå, då jag råkade se ett TV-program där han framförde sånger från den nyligen släppta Vildmarken. Det var något speciellt med honom. Med rösten. Med melodierna. Med tilltalet i texterna. Där stod en människa och sjöng om Älvsborgsbron, om folk som grillar tournedos, om uppsvällda pommes frites och påtända typer. Om en snubbe som heter Frasse Swahn. Och om Marstrands fästning som var murad av fångar som själva fick bära/sitt mörker till klippan i Bohuslän en gång. Jag kilade till skivbutiken dagen därpå och kom ganska snart att för mitt drygt tjugoåriga inre utnämna Vildmarken till en svensk visklassiker. Men det blev tyst i 20 år. ”Jag har hört ryktas att jag skulle ha dött någon gång på 1980-talet, blivit religiös eller intagen på mentalsjukhus” skriver han på sin hemsida.

Under konserten på Stallet går han ut hårt, ensam på scenen, med den makalösa tiominuterslåten Skymningen som ligger allra sist på den senast skivan Allt är idioternas fel från 2011. Denna lunkande och stämningsmättade barndomsskildring är på sätt och vis ganska typiskt berglundsk. Han har en tendens att i sina texter plötsligt peta in ett eller flera överraskande ord som kanske inte borde fungera i en annars lyrisk text. Men på något sätt får han ändå denna textmässiga dissonans att bli naturlig. I Skymningen studsar jag alltid till över textraden ”och orenat avlopp rann rakt ut i sjön”. Men det är som om den och liknande ”dissonanser” gör texterna mer jordnära – och de får mig att dra på munnen. Detsamma gäller den avslutande textmässiga knorren – som egentligen är fullständigt självklar och ändå överraskande.

Den fina Vildmarken från 1987.

Den fina Vildmarken från 1987.

Vi bjuds också på bland annat Lilla Villastad, den perfekta platsen där det enda vi fruktar nu är tobaksrök och fett/att hjärtat plötsligt stannar/Och utvecklingsstörda och flyktingar/för tätt inpå som grannar. En Birger Sjöberg-pastisch, påpekar Berglund och avslutar med en sjöbergsk gitarrfigur på slutet liksom för att understryka det. Och så framförs den finfina Nattvandrare, som på skiva av någon anledning får mig att tänka på Tom Waits. Den vackra Wellamo hinns också med, liksom den nästan hymnlika och storartade favoriten Kring Marstrands fästningMen vi får också höra två sånger som ännu inte finns utgivna på skiva. Dels en folkviseliknande sak (”ett experiment” säger Berglund) som tycks handla om sin egen tillkomst och som nämner både Putin, Jupiter, kärnvapen och rödbetssoppa. Dels en visa om den i Dans diktning återkommande figuren Frasse Swahn som ska hjälpa sin Alzheimer-sjuka mamma att köpa nya byxor. Får man skratta åt ett sådant i grunden tragiskt ämne? Jag vet inte, men det går faktiskt inte att låta bli. Allt detta levererar Dan Berglund prickfritt, mestadels med slutna ögon. Kanske för att leva sig in i texterna, kanske för att visualisera dem, kanske både och.

På Dans hemsida citerar han J.M. Coetzee: ”Språkets ursprung ligger i sång, och sångens ursprung i behovet att med ljud utfylla människans alltför stora och ganska tomma själ.” Jag vet inte hur tom min egen själ är, men Dan Berglund fyller i alla fall ut en ganska central del av den.

Read Full Post »