Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ola Magnell’

Magnell-södraNär jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.

Men salongen är helt fullsatt och publiken är mycket entusiastisk. Det är sista anhalten på en lång och uppskattad höstturné med namnet ”Innan elden brunnit ut”. Hur namnet ska tolkas får man antagligen själv bestämma. Spelningarna har genomförts tillsammans med den alldeles utmärkte gitarristen (som även hanterar andra instrument) Jonatan Stenson, men till avslutningsspelningen har utlovats ett fullt band och dessutom gästartister. Kanske bidrar det lite extra till publikens entusiasm. I en fyrtio år gammal recension av en Magnell-spelning säger han att han hellre uppträder med en större sättning bestående av gitarr, bas, trummor och klaviatur. Så det lovar ju gott.

På scenen finns både trummor, klaviatur, ståbas, dragspel och banjo, men när ljuset i salongen släcks dyker bara Jonatan och Ola upp, den senare med viss svårighet – efter en otäck fallolycka i Lund för drygt ett år sedan. De inleder alltså som duo, som de väl har vant sig vid under turnén, och det är bara att konstatera att den ”lilla” sättningen fungerar alldeles ypperligt bra. Ljudet är så fylligt det kan bli med två gitarrer. Och apropå fylligt så är den magnellska rösten imponerande välbevarad och stark, även om den vid ett tillfälle behöver vatten (”Är det nån som har ett glas vatten? Brännvin går också bra.”). Det är dock inget konstigt med det.

Duon framför ett gott antal sånger, nästan så många att man börjar undra om inte det utlovade bandet ska komma in snart. Inte för att den lilla sättningen på något sätt är tråkig, utan för att man är nyfiken på hur det ska låta med ett fullt band. Och till slut kommer musikerna insläntrande mitt i en låt och börjar fylla ut den. Det är ett sympatiskt litet band som inte ägnar sig åt några excesser eller högljuddheter, utan effektivt skapar en trivsam ram kring Magnellmusiken och Magnellorden. Ljudbilden drar åt den som Tom Waits emellanåt brukar bjuda på.

Ola Magnell 100423 Bengans

Foto taget vid ett tidigare tillfälle.

Sångerna, då? Jo, det blir ett veritabelt pärlband av både äldre och nyare sånger, inklusive Opportunisten, Ett hus, Vargarnas vår, Elegi, Tomma tunnor, Dimman igen och Nattens vind är hemlös. Och, jodå, vi får höra klassiker som Kliff, den extremt aktuella Rulltrappan, en tågtuffande På snespår och till och med Påtalåten. Det är lätt hänt att artister spelar det som de tror att publiken vill höra, och då är det likaledes lätt hänt att hjärtat inte riktigt är med i framförandet. Men så är det inte här. Ingen av sångerna framförs på ett pliktskyldigt sätt. Vi får dessutom några sånger som (hittills) inte finns på skiva. Där måste jag särskilt nämna Små, små ord av kärlek, som med utgångspunkt från titeln skulle kunna vara en extremt kletig historia, men som på magnellskt vis visar sig vara något helt annat. Den är i stället fylld av en rad ”åt helvete med…”-strofer. Roligt, men också tänkvärt.

Gästartister var utlovade. Det är klart att man sitter och undrar vilka det kan vara. Ola nämner lite i förbigående de två Lassarna Tennander och Winnerbäck, men även Lalla Hansson. Andra kandidater skulle kunna vara Marie Bergman, Elin Sigvardsson eller kanske Stefan Sundström. Det visar sig dock bara vara en gästartist, men en av synnerligen god kvalitet. Jag tror inte att någon i publiken väntade sig att Lisa Nilsson skulle dyka upp, men det gjorde hon. Och det var sannerligen inte alls dumt. Hon visade sig i det närmaste vara uppfödd på Magnell-musik och fick här bland annat tillfälle att framföra Min nye magister i duett med Ola och förgylla konsertavslutaren Innan elden brunnit ut.

Magnell-södra3 (2)

Lisa Nilsson tittar in en stund.

Jag lämnade Södra Teatern med en varm känsla inom mig. Men också ett visst mått av frustration över att människor i dag inte riktigt har tiden och tålamodet att ta till sig varsamt och noggrant formulerade ord. Det förefaller mig som om alla budskap i dag ska vara så korta som möjligt och dessutom inpräntas genom tjat. Även sångtexter präglas av den tendensen. Ju tjatigare desto bättre. Det är en tråkig tendens och jag är glad att det finns människor som Ola Magnell, som lägger vikt vid orden och språket och vågar vara både finurlig och smart i sina formuleringar. Han är, det måste sägas, en mästare på det.

Read Full Post »

Bernt3Den 28 eller 29 eller möjligen 30 juli 2002 befann jag mig av någon anledning i ett litet fiskeläge i Blekinge när mobiltelefonen ringde. Numera svarar jag aldrig i telefonen om numret är okänt, men då gjorde jag det. En människa från Sveriges Radio presenterade sig och jag trodde att jag äntligen hade blivit upptäckt och skulle bli kändis. Men han förklarade att han hade hittat min hemsida där jag skrev lite om en viss artist vid namn Bernt Staf. Och nu undrade han om jag möjligen hade en bild på Bernt, ity han just hade avlidit. Det var lite chockartad eftersom det inte alls borde ha varit dags för honom att gå bort. Men så är det ibland.

Jag vet att jag ofta hörde en av Bernts låtar på radion när jag var liten, den där om att ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”. Jag tyckte nog att texten var lite löjlig, men samtidigt satte sig både melodin och den lite säregna rösten som ett spett i min lilla hjärna. Ett antal år senare påmindes jag om den när jag hittade den i notboken ”60 visor från 60-talet” som jag måste ha lånat på biblioteket hundra gånger. Men mer än så var det inte. Ytterligare några år senare noterade jag att hans Grammis-belönade skiva När dimman lättar ofta fanns till salu i de butiker för begagnade skivor som jag flitigt frekventerade. Den rikliga förekomsten borde innebära att det inte var någon vidare platta. Tänkte jag.

En dag kom min dåvarande inneboende och vän Andreas hem efter att ha kompat en gammal trubadur på en visdag på Mosebacke Etablissemang i Stockholm. Han var smått lyrisk efter att ha bevittnat ett bejublat framträdande av en skön, smådragen typ i sliten, brun manchesterkostym. Vem kunde det ha varit? Jag brydde min hjärna och kom fram till att det kanske kunde ha varit Bernt Staf. Fråga mig inte varför. I väg kvistade jag i alla fall för att försöka hitta den där plattan som jag hade sett i så många skivbackar – och hittade den ganska nyutgiven på CD. Oj, så fel jag hade haft.

Den sommaren (1995? 1996? 1997?) lyssnade jag knappt på något annat än När dimman lättar. Jo, förresten, det fanns Bernt04en annan platta också. Den hette Bernt Staf’s bästa (sic). Vad var det så som var så förtvivlat speciellt? Egentligen ska man inte ge sig till att analysera för mycket, men i min ägo hade jag en tidigare ratad skiva som var så oerhört väl sammanhållen. En absolut enhet bestående av ett antal sånger som visserligen är avgränsade från varandra, men som ändå smälter ihop på ett fascinerande sätt. Den legendariske producenten Anders Burman hade alldeles säkert mycket stor betydelse för den aspekten av det hela, en total förståelse för hur sångerna skulle fogas ihop och i vilken ordning. Till det kommer de märkliga texterna, stundtals psykedeliskt obegripliga och öppna för tolkning. Vad sjunger han till exempel om i den småfunkiga Hovmästarsoppa? Eller i En nattdröm? Ja, säg det. I andra låtar är texterna i stället (skenbart?) enkla. Jag skrattar alltid till över den här textraden i Mitt livs novell: ”Det är skönt att komma bort ett tag, fastän du är en skaplig tjej”. Skaplig? Inte toppen, utan bara skaplig. Hyfsad, liksom. Fast för Bernt Staf kanske ”skaplig” betydde något annat. Men oavsett karaktär så är texterna alltid mycket poetiska. Ja, så ska vi förstås inte glömma rösten. Han hade en speciell röst, en som griper tag i en – och kanske är det en sådan där röst som vissa människor har svårt för. Han kunde vissla också.

Bernt01Kanske är det så att Bernts största framgångar var intimt förknippade med producenten Anders Burman. De två första skivorna gavs ut på Burmans legendariska skivbolag Metronome Records, de som även gav ut bl.a. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Svante Thuresson, Lill Lindfors och Ola Magnell. Sedan fick Bernt för sig att göra ett slags temaskiva med titeln Valhall. I en dokumentärfilm om skivbolaget (eller om den handlade om Anders Burman?) berättar Burman lite om Bernt och säger med en gest mot huvudet: ”Bernt blev lite för stor.” Han menade uppenbarligen att hans ego växte lite för mycket. Burman trodde inte på plattan – och den gavs i stället ut på Silence Records. Somliga tycker att det är det bästa han någonsin gjorde – själv har jag aldrig lyckats komma in i den. Det fåtal skivor som gavs ut därefter är definitivt inte dåliga, men han nådde aldrig riktigt upp till de två första verkligt högklassiga skivorna När dimman lättar och Vingslag igen. 1996 gjorde han comeback med den fina Klockor, men den gjorde inte mycket väsen av sig. ”Ingen nödvändig comeback” skrev Upsala Nya Tidning i sin recension. Jag tyckte att det var elakt skrivet.

Bernt06Jag lyckades se Bernt live tre gånger. En gång var på Vattenfestivalen 1999 där han deltog i en hyllningskonsert till Metronome Records tillsammans med andra artister som legat på etiketten. Det var Turid, Svante Thuresson, Ola Magnell, Pugh Rogefeldt och Bernt. I extranumret, Cornelis Jag hade en gång en båt, anade man det där som Anders Burman måste ha åsyftat i dokumentären. Alla stod på scenen utom Bernt. Någon ropade på honom, men han promenerade inte ut förrän det var dags för ”hans” vers. Jag tror inte att det handlade om blyghet – utan om att han såg sig som stjärnan i gänget. Men jag kan ha fel. Människor som kände honom beskriver honom närmast som ödmjukheten personifierad. Men hur det än förhåller sig med det så spelar det ingen roll Han sjöng faktiskt skjortan av de andra. Efteråt smög jag fram till honom för att be om en autograf. Han stod där med en ölburk i handen och lät verkligen genuint förvånad när jag berättade hur bra hans framträdande var. Jag fick hålla i hans ölburk medan han lånade min rygg som underlag för autografen. Det kändes stort.

Kanske blandar jag ihop kronologin, men den sista gång jag såg honom var nog på scenen i Kungsträdgården. När det var dags för honom att spela var det ingen som hade sett till honom. Men så småningom dök han upp och förklarade att bussen från södra förorterna hade varit försenad. Han spelade tappert några låtar i blåsten. En ny sång baserad på Salman Rushdies Satansverserna framfördes. Den kändes lite halvfärdig och var så ny att han hade texten på papper på ett notställ. Bladen blåste ständigt ner. Någon bredvid mig väste; ”Någon kunde väl hålla i noterna! Det är ju synd om honom.” Och tyvärr blev det mitt sista minne av honom. Men – som man lite klichéartat brukar säga – musiken lever vidare.

Den som vill lyssna på Bernt Staf hittar några av hans skivor på Spotify. Klicka på länkarna i texten ovan. När dimman lättar är den verkliga klassikern. Vingslag är också väldigt fin – om inte annat ska man lyssna på den rasande Landsbygdens avfolkning med dess fantastiska strof ”Ta och sprid industrin längs en gratis järnväg! Miljöskadorna och hetsen ska stå er dyrt!” Fortfarande aktuell. Här dyker han upp i Stefan Sundströms låt Livet är liksom en fest och visslar och sjunger. Och på SVT:s Öppet arkiv finns en glad och synbarligen rörd Bernt som sjunger Familjelycka på Grammisgalan 1971.

(Porträttfotografierna ovan finns i min ägo, men jag vet tyvärr inte vem fotografen är. Meddela mig gärna om någon vet fotografens namn – eller om de bör tas bort av copyrightskäl.)

Read Full Post »

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Read Full Post »