Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘We Will Not Be Lovers’

Waterboys2Kompromisslöst, passionerat, äkta, episkt. Där har vi fyra ord som ofta används i recensioner och som ibland gör mig galen eftersom man ofta tar till dem utan att ha fog för det. Och vad i all världen betyder egentligen ”äkta”? Ändå upptäcker jag att det där är fyra ord som måste ingå i ett inlägg om Mike Scott och hans Waterboys. Orden liksom trillar fram ur hjärnan trots att jag inte vill det. Men det hänger nog ihop med att jag har följt den där gruppen i nästan trettio år och byggt upp ett förhållande till den, lärt känna den utan och innan. Det är förstås långt svårare att använda de där fyra orden om en grupp som man just har stiftat bekantskap med.

Nu är det väl så att The Waterboys egentligen bara är Mike Scott och de musiker som han för tillfället har valt att omge sig med. Vill man vara lite generös så är det också violinisten Steve Wickham. Mängden musiker som har passerat revy i gruppen genom åren är imponerande lång. Vad det beror på vet jag inte. Kanske är Mike Scott trots sin sympatiska framtoning svår att arbeta med? Kanske byter han ut folk för att ge gruppen – och sig själv – en musikalisk vitamininjektion? Kanske kräver helt enkelt nya musikaliska uttryck olika musiker? Alla kan ju inte vara bra på allt. Men jag vill nog ändå påstå att varje inkarnation av gruppen har fungerat, där och då. Jag har sett dem ett tiotal gånger genom åren – och de är som en mycket väloljad maskin. Alltid.

004aLustigt nog motsvarar den där ombytligheten när det gäller musiker också valet av konsertlokaler. Jag har aldrig sett The Waterboys två gånger på samma ställe. Berns, Södra teatern, Cirkus, Münchenbryggeriet… Den här gången är det Nalen som gäller – ett tillräckligt litet och intimt ställe för den här gruppen. Man kan spekulera i om det beror på att de helt enkelt inte drar mer folk än så, men då ska man veta att intresset var så pass stort att man tvingades lägga in en extrakonsert – före den ordinarie. Och även den konserten blev slutsåld. Så visst finns intresset för The Waterboys fortfarande i Sverige, även om det tycks ha varit störst i samband med turnéerna kring skivorna Fisherman’s Blues och Room to Roam i slutet av 1980-talet.

Nåväl. Mike Scott omger sig den här gången med musiker som var med och spelade in den senaste skivan Modern Blues (2015) i Nashville. Det innebär att tre av herrarna på scenen är amerikaner. En är skotte (Scott själv), en är irländare (Steve Wickham) och en är engelsman (trummisen Ralph Salmins). Möjligen bidrar det till ett mer amerikanskt sound, men det har jag svårt att avgöra. Scott är förmodligen ganska kompromisslös – där kom det ordet – med vilket sound han hör i sitt huvud och vill ha – och ser till att få det. Då spelar det mindre roll vilken nationalitet musikerna har. Ändå är det självklart så att Memphis-organisten Brother Paul (med sitt blonda, flygande hår, ständiga leende och extremt energiska spelstil) bidrar på ett avgörande sätt. Hans motpol är Muscle Shoals-basisten David Hood som liksom inte gör något väsen av sig, utan småleende lugnt står och gör sitt jobb på det allra coolaste sätt. Den nästan oförlåtligt stilige ungtuppen Zach Ernst från Texas gör också sitt jobb på gitarren, men det känns lite som om han inte vågar ta för sig i det här rutinerade sällskapet.

003aDet vi får är en blandning av gammalt och nytt. Inledningen består av Destinies Entwined från den senaste skivan. Någon saknas på scenen, men han glider in efter ett tag. Det är violinisten Steve Wickham som har varit Mike Scotts följeslagare i The Waterboys länge, men inte hela tiden. I Mike Scotts bok Adventures of a Waterboy finns en rörande historia om när de två återfann varandra efter ett längre uppehåll. Wickham bär den här kvällen en liten hatt och runda solglasögon. Det känns lite som rockstjärnemanér att ”göra entré” när de andra redan har spelat en stund, men Wickham är ingen diva – han behövdes helt enkelt inte i början av låten. Dessutom kommer jag på mig själv med att tänka att han antagligen är den coolaste musiker jag känner till. I alla fall där och då. En herre bredvid mig säger myndigt: ”Det där är inte originalviolinisten, för han brukar snurra runt när han spelar.” Jaha. Som om en violinists främsta kännetecken är att han snurrar runt. Det är klart att det är originalviolinisten.

Som sagt. Gammalt och nytt. Hela fem låtar från den senaste skivan. Till exempel The Nearest Thing to Hip, där Scott får oss att sjunga med i ett så märkligt ord som shithole. Och till exempel den i ordets rätta bemärkelse episka (och där kom det ordet) Long Strange Golden Road. Men givetvis blir det klassiker också. A Girl Called Johnny, Medicine Bow, en långsam tvåmansversion av Don’t Bang the Drum och, förstås, The Whole of the Moon. En av låtarna från den i mitt tycke mycket fina skivan med W.B. Yeats-tolkningar framförs också, men den fungerar dåligt i det här sammanhanget. Jag vet inte varför folk betalar dyrt för att gå på konsert när de mest står och pratar med varandra i stället för att lyssna på musiken. Så fort något mer stillsamt och lågmält, eller något med mycket luft mellan tonerna, spelas från scenen så kommer pladdret och skratten från de omdömeslösa. Det krossar effektivt alla försök till att skapa en nyanserad och varierad konsert. Även den lite udda The Return of Jimi Hendrix drabbas av detta i inledningen, som närmast är en dikt till musik, innan låten utmynnar i en malande och orgiastisk explosion.

Men min favorit alla kategorier är den monumentala We Will Not Be Lovers, där The Waterboys verkligen är den där väloljade maskinen som jag skrev om ovan. Det är som att höra ett sådant där amerikanskt jätteånglok tuffa på med enorm kraft, ett ånglok som har en bromssträcka på tio kilometer. Och det är så stort och så bra och så energiskt och…äkta. Mike Scott säger vid ett tillfälle att ”this is no fuckin’ folk rock show”, men väljer ändå att avsluta hela konserten med Fisherman’s Blues som närmast är som en symbol för bandets ”folkrockperiod”. Där försvinner kanske något av det där kompromisslösa. Det känns en aning pliktskyldigt. Jag hade nog hellre velat höra den version av Purple Rain (ja, Prince-låten!) som har dykt upp som extranummer emellanåt på sistone. Men jag är nöjd ändå. Jag är alltid nöjd efter att ha sett The Waterboys. En gång fick jag ont i öronen, men jag var ändå nöjd.

Nu känns det som om jag har glömt något. Just det. Passionerat. Mike Scott lyckas alltid vara passionerad. Punkt slut.

Read Full Post »