Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.
I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)
Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.
Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.
Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.
Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.
Bob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.
elbrundino 