Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Cirkus’

Hellmanc1 (2)

Oskarp, men ändock stilstudie. Kitok till höger.

När Jakob Hellman träder in på Cirkus scen så är det utan några som helst åthävor, lite som om scenen (och faktiskt hela konsertlokalen) är hans vardagsrum. Den mentala vägg som ibland finns mellan scen och publikrum existerar inte, vilket väl i och för sig är lika mycket publikens förtjänst som hans egen. Det står nämligen omedelbart klart att han är ytterst välkommen och efterlängtad. Jag skulle nästan vilja påstå att stämningen är närmast andaktsfull på Cirkus, som om alla är angelägna att inte missa ett enda ord eller en enda ton. Faktum är att publiktystnaden under mellansnacken är av ett slag som man mycket sällan upplever i konsertlokaler.

Förväntningarna är naturligtvis höga när Jakob Hellman efter cirka trettio år ger sig ut på en ordentlig turné med ett band i ryggen. Det är så många som har ett speciellt förhållande till honom och hans musik och alla vid sina sinnens fulla bruk vill naturligtvis att det ska gå bra för honom. Just därför känns det så härligt att en avslappnad stämning genast infinner sig. Jakob ser verkligen ut att trivas. Han är glad och energisk och rör sig i små och stora språng över scenen. Och någon nervositet ser i alla fall inte jag några spår av. Ja, vid något tillfälle kommer han av sig och börjar på fel vers. Ett par gånger glömmer han att sätta i gitarrsladden. Men de små fadäserna är absolut ingenting som stör och han finner sig mycket snabbt till rätta, inte minst tack vare blixtsnabba, roliga kommentarer till publiken och en stor portion charm. Om mikrofonen råkar rasa i golvet – vilket den gör – ja, då lägger man sig förstås på golvet och sjunger. Perfektionisten Hellman bryr sig nog inte så mycket om små fadäser så länge de inte drabbar musiken: En gång ger han bandet order om att börja om låten för att ”det är nödvändigt”. Det ska låta rätt från början – det är tydligt att det är viktigt för honom.

Fyramannabandet bidrar starkt till att det låter rätt. Herrarna är samspelta och kompetenta och gör egentligen inte så mycket väsen av sig, om man nu kan säga så. De gör sitt jobb och spelar de trettio år gamla låtarna så att man känner igen dem. Någon kanske uppfattar det som tråkigt att arrangemangen ligger så nära hur de lät på skivan ”…och stora havet”, men det är det verkligen inte. Arrangemangen fungerade då och de fungerar precis lika bra nu, och man får förmoda att det är precis så upphovsmannen vill ha det. Och gissningsvis även publiken. Till min stora glädje känner jag också igen Jakobs sångröst och sätt att sjunga och frasera. Jag minns då, för trettio år sedan, att folk hade synpunkter och menade att han inte kunde sjunga. Det är lika obegripligt nu som då.

Till den här konserten har två gästartister bjudits in, den tredje är, om jag förstår saken rätt, ständig gästartist under turnén. Han heter Magnus Ekelund, men uppträder under sitt samiska släktnamn Kitok. Hans gästspel i två låtar (Mitt elixir och Inland Empire) fungerar alldeles, alldeles utmärkt. Detsamma måste sägas om Per Perssons bejublade uppdykande i Tusen dagar härifrån, som ju herr Hellman förgyllde med sin sång en gång för länge sedan. Den tredje gästartisten fungerar kanske inte riktigt lika bra. Inget ont om Mattias Alkberg, men han tillför liksom inte så mycket till den fina singelbaksidan Som jag vill. Fast det är klart, han får sjunga textraden ”Att gå till en för dyr frisör mitt inne i vår stad” och samtidigt dra sig i det långa och toviga håret. Det är roligt.Hellmanc7 (3)

Det som kanske överraskar mest med den här konserten är att den är så pass underhållande. Mellansnacken är generellt väldigt roliga – men också kloka och mångbottnade. Någon gång är de en aning svåra att hänga med i innan man förstår vart han vill komma, men det känns bara charmigt och bidrar till en känsla av spontanitet. Den gode mannen har känsla för timing och en underbar självdistans. Han skämtar till exempel om att de som såg någon spelning med honom under 90-talet och början av 2000-talet antagligen blir väldigt nervösa när han börjar stämma gitarren, och syftar på att han då tenderade att stämma gitarren väldigt länge. ”Men ni behöver inte vara oroliga” försäkrar han. Och det behöver vi inte heller.

Vi behöver inte heller vara oroliga för att inte få höra det vi har kommit för att höra. Nästan alla låtar från …och stora havet framförs, plus de tidigare nämnda ”gästlåtarna”, en Evert Taube-sång och en sång av Hellman-favoriten Alf Hambe. Det är gott nog. Men det verkligt glädjande är de ”nya” låtarna som, om jag räknade rätt, var sju till antalet. Vissa är verkligen nya, andra har kanske tio år på nacken. De låter bra och kommer garanterat att låta ännu bättre på skiva. Man kan inte vara annat än nöjd med den fina blandningen av material. Jag var lite orolig för att min stora favorit Avundsjuk på dig skulle uteslutas, men lyckligtvis dök den också upp. Det enda jag saknade var singelbaksidan Vägar hem, som jag är också är oerhört förtjust i. Kanske kommer den med nästa gång, Jakob?

Read Full Post »

Pugh1Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.

Vad kan man förvänta sig av en sådan konsert? Nostalgisk ljudtrogenhet? Eller en uppdatering av låtarna till oigenkännlighet? När man omger sig med ett ungt (eller i alla fall yngre) garde av musiker så kan det senare mycket väl inträffa. Men jag tror att Pugh är lite försiktig med det; han känner sin publik och vet vad den vill ha. Med tanke på att publiken till allra största delen består av människor som så att säga var med när det begav sig så tänker han nog rätt. Jag blir ärligt talat lite förvånad över att inte se fler yngre ansikten i publiken – Pugh 1969 (då tjugotvå år) borde faktiskt tilltala även senare generationer. Men nu är han förstås femtio år äldre, och då kanske folk inte tror att han är angelägen längre. I dag är det nämligen ungdom som räknas, inte någon som var ung för femtio år sedan.

Nu ska man inte tro att det är ett hårt hållet band som står där på scenen, musiker som har blivit tillsagda att inte ta ut svängarna. Så är det inte alls. Det är ett vitalt band som stundtals fläskar på ordentligt. Och duktiga är de. Ändå är det roligast att se åldermannen bland dem, nämligen Jojje Wadenius (74). Delvis för att han var med och spelade på Ja, dä ä dä, delvis för att han är en så gudabenådad musiker. Med ålderns rätt bär han svart kostym till sitt vita hår och sitt goda humör. Det är även roligt att höra trummisen Andreas Dahlbäck som lyckas spela i samma stil som Janne ”Loffe” Carlsson spelade den där gången för ett halvsekel sedan.

Huvudpersonen, då? Tja, Pugh är betydligt ledigare klädd i en rosa T-tröja och en bakochframvänd keps på huvudet. Ibland tänker jag att han ser lite hopsjunken och trött ut. Det gäller särskilt när han lufsar runt lite förstrött på scenen och ibland till och med försvinner ut i kulisserna. Men så kommer jag på att han är sjuttiotvå år fyllda och då ser han inte hopsjunken och trött ut längre. I själva verket är han nog oförskämt pigg.
Jag tänker förresten emellanåt samma sak om rösten. Den är ju inte riktigt vad den har varit, och alldeles i början tycker jag till och med att sången är på gränsen till falsk – men det rättar mycket snabbt till sig. Och naturligtvis landar jag strax i att även rösten är oförskämt pigg och stark.

Nå. Konserten utvecklas till en kavalkad av låtar från inte bara Ja, dä ä dä, utan från hans fem första, ganska så fenomenala LP-skivor. Och dessutom singeln Haru vart på cirkus från 1968, som nog mest spelades för att konserten ägde rum på Cirkus. Det finns inte mycket att säga om urvalet, men jag måste säga att jag saknade den fina Signe och Om du vill ha mej. Man ska dock inte klaga när man får sig en så gedigen samling klassiker till livs, framförda på ett så vitalt sätt. Pugh lyckas till och med få in en liten allsångshyllning till en av mina personliga svenska favoriter, Bernt Staf.

Men om jag ändå ska våga mig på att vara lite negativ så kanske jag hade väntat mig några större namn som gästartister. Pugh lovade publiken att den nog skulle bli ganska överraskad. Jag fantiserade om ett gästframträdande av Thåström i Surabaya Johnny eller kanske att Svante Thuresson skulle dyka upp och sjunga Sommarflicka (skriven av Pugh) eller varför inte ett besök av Mikael Rickfors? Missförstå mig rätt, det är absolut inget fel på de två gästartister som dök upp, Robert Hurula och Sarah Klang, men det var väldigt lätt att vänta sig något mer.

Sammanfattningsvis en trivsam och varierad konsert som kändes ganska exklusiv, kanske delvis för att den också förevigades på film. Det var säkerligen därför Pugh gjorde någon liten utflykt till scenkanten för att krama om någon och vid hela tre tillfällen gav sig ut på en maklig promenad nere bland publiken, tätt följd av kameramän. Några ”spontana rusningar” som Aftonbladets recensent ville ha det till var det absolut inte fråga om, snarare noga valda tillfällen för att få lite snygga publikkontaktbilder. Jag inbillar mig att det är något som Pugh i normala fall inte skulle ägna sig åt. Men vad vet jag? Nöjd och glad är jag i alla fall över att ha fått se denna väl sammanhållna och musikaliskt högklassiga jubileumskonsert. Och jag vill slutligen med bestämdhet hävda att herr Rogefeldt har en självklar plats i den svenska rockhistorien. Den som inte begriper det förtjänar förmodligen inte att begripa det.

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »

Waterboys2Kompromisslöst, passionerat, äkta, episkt. Där har vi fyra ord som ofta används i recensioner och som ibland gör mig galen eftersom man ofta tar till dem utan att ha fog för det. Och vad i all världen betyder egentligen ”äkta”? Ändå upptäcker jag att det där är fyra ord som måste ingå i ett inlägg om Mike Scott och hans Waterboys. Orden liksom trillar fram ur hjärnan trots att jag inte vill det. Men det hänger nog ihop med att jag har följt den där gruppen i nästan trettio år och byggt upp ett förhållande till den, lärt känna den utan och innan. Det är förstås långt svårare att använda de där fyra orden om en grupp som man just har stiftat bekantskap med.

Nu är det väl så att The Waterboys egentligen bara är Mike Scott och de musiker som han för tillfället har valt att omge sig med. Vill man vara lite generös så är det också violinisten Steve Wickham. Mängden musiker som har passerat revy i gruppen genom åren är imponerande lång. Vad det beror på vet jag inte. Kanske är Mike Scott trots sin sympatiska framtoning svår att arbeta med? Kanske byter han ut folk för att ge gruppen – och sig själv – en musikalisk vitamininjektion? Kanske kräver helt enkelt nya musikaliska uttryck olika musiker? Alla kan ju inte vara bra på allt. Men jag vill nog ändå påstå att varje inkarnation av gruppen har fungerat, där och då. Jag har sett dem ett tiotal gånger genom åren – och de är som en mycket väloljad maskin. Alltid.

004aLustigt nog motsvarar den där ombytligheten när det gäller musiker också valet av konsertlokaler. Jag har aldrig sett The Waterboys två gånger på samma ställe. Berns, Södra teatern, Cirkus, Münchenbryggeriet… Den här gången är det Nalen som gäller – ett tillräckligt litet och intimt ställe för den här gruppen. Man kan spekulera i om det beror på att de helt enkelt inte drar mer folk än så, men då ska man veta att intresset var så pass stort att man tvingades lägga in en extrakonsert – före den ordinarie. Och även den konserten blev slutsåld. Så visst finns intresset för The Waterboys fortfarande i Sverige, även om det tycks ha varit störst i samband med turnéerna kring skivorna Fisherman’s Blues och Room to Roam i slutet av 1980-talet.

Nåväl. Mike Scott omger sig den här gången med musiker som var med och spelade in den senaste skivan Modern Blues (2015) i Nashville. Det innebär att tre av herrarna på scenen är amerikaner. En är skotte (Scott själv), en är irländare (Steve Wickham) och en är engelsman (trummisen Ralph Salmins). Möjligen bidrar det till ett mer amerikanskt sound, men det har jag svårt att avgöra. Scott är förmodligen ganska kompromisslös – där kom det ordet – med vilket sound han hör i sitt huvud och vill ha – och ser till att få det. Då spelar det mindre roll vilken nationalitet musikerna har. Ändå är det självklart så att Memphis-organisten Brother Paul (med sitt blonda, flygande hår, ständiga leende och extremt energiska spelstil) bidrar på ett avgörande sätt. Hans motpol är Muscle Shoals-basisten David Hood som liksom inte gör något väsen av sig, utan småleende lugnt står och gör sitt jobb på det allra coolaste sätt. Den nästan oförlåtligt stilige ungtuppen Zach Ernst från Texas gör också sitt jobb på gitarren, men det känns lite som om han inte vågar ta för sig i det här rutinerade sällskapet.

003aDet vi får är en blandning av gammalt och nytt. Inledningen består av Destinies Entwined från den senaste skivan. Någon saknas på scenen, men han glider in efter ett tag. Det är violinisten Steve Wickham som har varit Mike Scotts följeslagare i The Waterboys länge, men inte hela tiden. I Mike Scotts bok Adventures of a Waterboy finns en rörande historia om när de två återfann varandra efter ett längre uppehåll. Wickham bär den här kvällen en liten hatt och runda solglasögon. Det känns lite som rockstjärnemanér att ”göra entré” när de andra redan har spelat en stund, men Wickham är ingen diva – han behövdes helt enkelt inte i början av låten. Dessutom kommer jag på mig själv med att tänka att han antagligen är den coolaste musiker jag känner till. I alla fall där och då. En herre bredvid mig säger myndigt: ”Det där är inte originalviolinisten, för han brukar snurra runt när han spelar.” Jaha. Som om en violinists främsta kännetecken är att han snurrar runt. Det är klart att det är originalviolinisten.

Som sagt. Gammalt och nytt. Hela fem låtar från den senaste skivan. Till exempel The Nearest Thing to Hip, där Scott får oss att sjunga med i ett så märkligt ord som shithole. Och till exempel den i ordets rätta bemärkelse episka (och där kom det ordet) Long Strange Golden Road. Men givetvis blir det klassiker också. A Girl Called Johnny, Medicine Bow, en långsam tvåmansversion av Don’t Bang the Drum och, förstås, The Whole of the Moon. En av låtarna från den i mitt tycke mycket fina skivan med W.B. Yeats-tolkningar framförs också, men den fungerar dåligt i det här sammanhanget. Jag vet inte varför folk betalar dyrt för att gå på konsert när de mest står och pratar med varandra i stället för att lyssna på musiken. Så fort något mer stillsamt och lågmält, eller något med mycket luft mellan tonerna, spelas från scenen så kommer pladdret och skratten från de omdömeslösa. Det krossar effektivt alla försök till att skapa en nyanserad och varierad konsert. Även den lite udda The Return of Jimi Hendrix drabbas av detta i inledningen, som närmast är en dikt till musik, innan låten utmynnar i en malande och orgiastisk explosion.

Men min favorit alla kategorier är den monumentala We Will Not Be Lovers, där The Waterboys verkligen är den där väloljade maskinen som jag skrev om ovan. Det är som att höra ett sådant där amerikanskt jätteånglok tuffa på med enorm kraft, ett ånglok som har en bromssträcka på tio kilometer. Och det är så stort och så bra och så energiskt och…äkta. Mike Scott säger vid ett tillfälle att ”this is no fuckin’ folk rock show”, men väljer ändå att avsluta hela konserten med Fisherman’s Blues som närmast är som en symbol för bandets ”folkrockperiod”. Där försvinner kanske något av det där kompromisslösa. Det känns en aning pliktskyldigt. Jag hade nog hellre velat höra den version av Purple Rain (ja, Prince-låten!) som har dykt upp som extranummer emellanåt på sistone. Men jag är nöjd ändå. Jag är alltid nöjd efter att ha sett The Waterboys. En gång fick jag ont i öronen, men jag var ändå nöjd.

Nu känns det som om jag har glömt något. Just det. Passionerat. Mike Scott lyckas alltid vara passionerad. Punkt slut.

Read Full Post »

Några brobergska vax

Några brobergska vax

Det finns de som ser Robert Broberg som en tröttsam och ordlekande pajas i färgglada kläder. Det är naturligtvis fullt tillåtet, men jag vågar påstå att det är en lite onyanserad bild. Ja, nu är det dags för mig att komma ut offentligt som Robert Broberg-beundrare, ty jag väljer att se honom som något av ett geni. Visst, det har gått lite upp och ner i hans karriär och tidvis har han känts lite mindre angelägen – men vem har inte det? Det är väl kanske just denna variation och det berg-och-dal-baneliknande i karriären som gör honom intressant.

Jag har förvisso ett vagt minne av hans TV-serie för barn, The Pling & Plong Show, som sändes 1970, men jag fick inte upp ögonen för honom på allvar förrän jag råkade se en av hans enmans-föreställningar på TV någon gång i början av 1980-talet. Jag minns inte ens vad den hette, men kanske var det den här? Jag minns egentligen bara att den var märklig, men samtidigt på något sätt fascinerande. Så när han kom till en liten teater i Uppsala med föreställningen Lockrop (som eventuellt möjligen i själva verket hette Upp igen) så passade den 17-årige Lasse på att kila dit, och fann en typ av föreställning som nog egentligen var ganska ovanlig då, ett slags mycket välregisserad blandning av ståuppkomik och musik. Att låtarna framfördes till ackompanjemang av en gul bandspelare (och i ett fall dessutom av en skrivmaskin) gjorde inte det hela mindre originellt.

”Välregisserad” skrev jag nyss. Den som har sett en föreställning med Robert Broberg kanske tycker att ”välregisserad” är fel ord att använda, för han verkar ju så otroligt spontan. Jag är ledsen om jag gör någon besviken nu, men jag har sett vissa föreställningar två gånger och kan avslöja att det till synes spontana och improviserade nog för det allra mesta är mycket noga inövat. Det gör inte saken på något sätt sämre – det visar tvärtom på herr Brobergs oerhörda skicklighet som scenkonstnär. Men ibland inträffar nog ändå det oväntade, och då visar han prov på en förnämlig publikkontakt. Vid en föreställning på Cirkus i Stockholm började reste sig plötsligt en kvinna och började närma sig scenen. Broberg uppmärksammade det och frågade på Victor Borge-vis: ”Kom du först nu?” Hon svarade dock att det var hennes födelsedag och att hon fått biljetten i födelsedagspresent eftersom hon alltid hade älskat Robert Broberg. Klart att hon fick komma upp på scenen och få sig en kram! Vid en annan föreställning på samma ställe reste sig en tjej i åttaårsåldern upp. Även hon blev uppmärksammad av herr Broberg. Hon undrade om hon inte kunde få höra Uppblåsbara Barbara, till publikens förtjusning. Jag tror inte att de två händelserna ingick i föreställningen – men man kan å andra sidan aldrig riktigt veta… Jag hade faktiskt själv förmånen att få ingå i föreställningen Morot, men det visar bara ånyo hur regisserat det till synes spontana är. Vid ett tillfälle river Robert loss ett blädderblocksblad och knycklar ihop det. Eftersom jag såg föreställningen två gånger så visste jag att han tänkte kasta ut det hopknycklade pappret till någon i publiken. Jag sträckte därför upp händerna – och så kastade han det till mig. Jag tackade genom att föra ihop handflatorna och sänka huvudet. Han svarade genom att göra samma sak. Spontant, men ändå inte – om ni förstår vad jag menar.

Nå. Robert Broberg gjorde tre riktigt bra föreställningar i mitten av 1980-talet, LockropRaketshow och Morot. (Den förstnämnda kan man betitta på SVT:s Öppet arkiv. De andra två kommer enligt uppgift att läggas upp där så småningom.) De har sedan följts av en räcka föreställningar som jag dock personligen tycker började gå lite på tomgång. Alltid bra, men de saknade det där lilla extra. Kanske beror det på att den Robert Broberg jag tycker allra bäst om är den grubblande, existentiella upplagan. För han är inte bara en glad, färgstark, ordvitsande tok. Det finns en mycket allvarlig, skör sida av Robert Broberg också. Den har tittat fram då och då under karriären, främst under 1970- och 80-talen. Den ganska svårtillgängliga skivan Jag letar efter mig själv (1972) är ett bra exempel på det. Där hittar man låttitlar som Jag letar efter mig självAllt det gamla har gått i kras för mej, Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!  och Att ha det taskigt med sej själv i Paris. Sökaren Robert Broberg, en person som inte mår så bra tittar fram. I Det finns ett tomrum från samma skiva sjunger han:

Sen går man och dör
Det är det sista man gör
Det rår man inte för
Sen grävs man ner
i en grop eller går opp
genom ett skorstensrör
Där finns det rum för dej å mej,
där finns det rum för oss
Där finns ett tomrum

På den mycket fina LP:n Motsättningar (1979) som gavs ut under namnet Zero går han vidare på samma tema och förklarar:

Jag skall inte ligga lik,
jag skall brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut,
när allt är slut
 

Man får liksom finna sig i att de halsbrytande ordlekarna som många människor uppskattar får samsas med det allvarliga och svåra. Samma skiva bjuder på den fenomenalt betitlade Jag älskar dej – ditt helvete. Ibland blir det vågat också, som på LP:n En typiskt rund LP med hål i mitten (1971). Sången Redan när vi sätter oss till bords är inget annat än en samlagsskildring, genialiskt nog ackompanjerad av Adolf Fredriks gosskör! Jag har alltid undrat hur det gick till när den spelades in. Vänder man på skivan så hittar man Insidan av ditt lår som inte är mindre vågad. Detsamma gäller Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken? från uppföljaren Jag letar efter mig själv (1972). Det är modigt, det är sökande, det är – för att använda ett nött ord – starkt! Starkt var också det långa parti i enmansföreställningen Raketshow där Robert plötsligt började berätta om ett psykiskt sammanbrott i USA.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Tja, det är tänkt som en hyllning till en mångsidig artist som många kanske betraktar på ett lite ensidigt sätt. Dessutom råkar det vara hans födelsedag i dag. Så var du än befinner dig, Robert Zero Karl Oskar Broberg, grattis på 74-årsdagen!

P.S. Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos är Robert Brobergs produktionsbolag – eller nåt liknande.

P.P.S. De citerade texterna är förstås skrivna av Robert Broberg och jag hoppas att han inte har något emot att de förekommer här.

P.P.P.S. Om man skulle bli sugen på att lyssna lite så finns Robert Broberg rikligt representerad på Spotify. Jag vill främst rekommendera MotsättningarRaket och Upp igen. Men det finns många små guldkorn i hela hans produktion.

Read Full Post »