Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘orangerimuseet’

IMGP9732 (2)Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.

IMGP9737 (2)Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.

IMGP9743 (2)Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.

IMGP9756 (3)När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.

*****

(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)

IMGP9773 (2)

Annonser

Read Full Post »

Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.

I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.

Svea1Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet,  idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.

Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.

Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.

Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)

Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?

Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!

Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.

Read Full Post »

Utan att förhäva mig alltför mycket tror jag mig kunna påstå att min karriär som guide (eller museilärare, som det heter på vissa arbetsplatser) var ganska framgångsrik. Det finns en märklig tjusning i att stå framför folk och förmedla kunskap på ett sätt som gör att de verkligen tar till sig det man säger. Men ibland har man ju sådana där dagar då allt av någon anledning bara går på tok. Det behöver inte vara ens eget fel – det råkar bara vara så att omständigheterna är emot en. Ofta kan man styra allting rätt genom att använda sin rutin eller gränslösa charm eller vad det nu kan vara. Andra gånger är det bara att önska att eländet ska ta slut. Till den senare kategorin räknar jag två episoder, en vid Ulriksdals slott och en i lärdoms- och uppväxtstaden Uppsala. Dylikt vill man ju helst glömma, men det finns en terapeutisk verkan i att berätta om misslyckandena också. Så här kommer den första episoden. Låtom oss hålla för våra näsor och dyka:

AMERIKANSKORNA OCH KNARKAREN

Jag hade åtagit mig att en vacker sommarkväll ta hand om tre amerikanskor och två kvinnor från Stockholm Visitors Board och visa dem Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det enda som möjligen oroade mig var att visningen förstås skulle ske på engelska, för hur slängd man än är på det språket så kan man alltid tappa ord och upptäcka att det man brukar säga på svenska liksom inte riktigt låter sig sägas på engelska. Nå, det skulle säkert gå bra. Strax innan de skulle dyka upp ringde dock en av Stockholm Visitors Board-kvinnorna och frågade om jag möjligen kunde hämta dem med bil, eftersom en av amerikanskorna var lite… ”stor” och antagligen skulle finna det en aning ansträngande att gå de 400 meterna från busshållplatsen. Eftersom jag saknade bil – och dessutom körkort – så meddelade jag att det tyvärr inte gick. Möjligen gladde jag mig i hemlighet över att den ”stora” amerikanskan skulle tvingas få lite motion – och kanske kom straffet för denna onda tanke i form av det kaos som följde.

När jag skulle förflytta mig från slottet till Orangerimuseet såg jag en man komma farande på cykel. Han hade långt hår och såg ganska sliten ut. På pakethållaren satt en sovsäck och en kudde fastspända. Nu är det ju så att slott av något skäl tenderar att dra till sig lite udda existenser (se på mig!) så det var egentligen inte så förvånansvärt att han dök upp där på sin cykel. Det tråkiga är att han bromsade in när han fick syn på mig och utbrast ”Wow, du ser ut som om du kommer från ett annat århundrade!”. ”Ska du säga” tänkte jag. Inte vet jag om han aldrig hade sett en ung man i kostym och slips tidigare. Sedan följde en milt sagt egendomlig monolog från hans sida, en monolog som bland annat innehöll åsikten att hasch faktiskt är precis lika naturligt som bajs och att varken polisen eller hans mamma riktigt förstod honom. Ibland lyckades jag pressa in ett ”säger du det?” och ett ”så tråkigt”, men i övrigt var det hans show. Maken till sönderrökt människa har jag aldrig sett… Eftersom mina väntade damer snart skulle komma nödgades jag tyvärr börja dra mig mot Orangerimuseet medan jag försökte få honom att förstå att jag nu skulle arbeta. Det sista jag hörde innan jag smet in genom dörren var: ”Du är verkligen schyst.” Och han tycktes mena det.

Så anlände de fem damerna och jag öppnade för att släppa in dem. Tyvärr hade min vän knarkaren hittat dem och slagit följe med dem. De ignorerade honom så gott de kunde, men jag hörde att han ivrigt frågade: ”Men vilka är ni då? Är ni fritänkare, eller?” Som genom ett under lyckades jag stänga dörren innan han förmådde slinka in, vilket för all del inte hindrade honom från att stå och banka på en god stund. Han ville väl vara med, antar jag. Jag förutsatte att de fem damerna förstod att knarkaren inte hörde till etablissemanget, så jag brydde mig inte om att ge någon förklaring eller be om ursäkt. Men det var inte utan att de såg mycket frågande ut och det ska erkännas att jag själv var lite skakad och funderade på om jag skulle bli tvungen att ringa polisen. Men i stället kopplade jag på stora charmen och bad damerna att slå sig ner på bänkar och pallar, för det såg sannerligen ut som om de behövde det. Sedan inledde jag min visning, men upptäckte mycket snart att jag inte fick någon som helst respons. Kanske förstod de inte min brittiska engelska? Kanske hade den ansträngande promenaden gjort dem så utsvultna att de bara satt och tänkte på hamburgare och donuts? Så trädde en av kvinnorna från Stockholm Visitors Board fram och förklarade att jag inte behövde berätta så mycket, för amerikanskorna var bara där för att se om Orangerimuseet var en trevlig miljö för cocktailpartyn. Ursäkta? Jag förklarade så vänligt jag kunde att drycker inte är tillåtna i museet och att cocktailpartyn alltså inte kunde komma på fråga. Den upplysningen kunde de ju faktiskt ha fått per telefon, så hade de sluppit anstränga sig. Fast det sa jag inte. Nå, ville de inte ha någon visning så slapp de ju. Något pliktskyldigt vandrade de igenom museet utan min vägledning. Ja, inte hon som var ”stor” förstås. Hon nöjde sig med att sitta och vegetera på en bänk.

Efter en mycket kort visit hade de fem damerna fått nog och tackade för sig. När jag öppnade dörren för att släppa ut dem såg jag till min lättnad att min vän knarkaren inte syntes till. Det var ju för väl, för jag hade absolut ingen lust att råka ut för honom igen. Det kändes som om den märkliga kvällen hade varit tillräckligt märklig. Jag släckte, stängde dörrar, larmade på och vandrade upp till slottet för att byta om. Och precis när jag passerade öppningen mellan en häck och den norra slottsflygeln så stod jag öga mot öga mot Herr Hasch igen. ”Heeej, där är du ju!” sa han glatt. Jag var mindre glad och började nästan instinktivt springa mot slottets ingång med förhoppningen att jag skulle hinna både låsa upp, kasta mig in och låsa efter mig. Lyckligtvis var han tillräckligt långsam för att jag precis skulle hinna göra det jag planerat. Han stod där och ryckte i dörren ett bra tag och verkade nu inte särskilt glad. Tanken föresvävade mig att jag kanske skulle bli tvungen att övernatta tillsammans med spökena i slottet om han inte gav upp och stack därifrån. Jag gick upp på övervåningen för att ha utsikt över parken utan att han skulle se mig – och till slut såg jag hur han cyklade i väg. Det ska erkännas att det var på darrande ben jag smög hemåt efter denna hemska kväll i det idylliska Ulriksdal.

Nästa gång ska jag berätta om en guidetur i Uppsala med 30 barnmorskor från tredje världen.

Read Full Post »