I ett radioprogram som jag av tradition lyssnar på frågade plötsligt en av deltagarna de andra huruvida de visste att Leonard Cohen en tid vistades i Sverige. Närmare bestämt i Sunne i Värmland. En av dem tyckte sig ha hört talas om det. Historien gick ungefär som följer: Leonard Cohen och vår svenske författare Göran Tunström var vänner. Cohen kom för att besöka Tunström i Sunne. Uppgiften kommer från en vän till frågeställaren, en i dag ”över 75 år” gammal man, som flera gånger under den kanadensiske poetens besök ska ha fått cykla till Konsum för att köpa cigarretter åt honom. Enligt uppgift var vännen då 12 eller 14 år. Något i den stilen. (På den tiden kunde en 12-åring köpa cigarretter. Det vara bara att säga att de var ”till pappa”.)
Det var ju en intressant, och för mig okänd, historia. Så jag började googla lite på ”Leonard Cohen” och ”Sunne”. En rad artiklar dök upp om att Cohen 2010 skänkte ett grafiskt blad till biblioteket i Sunne till minne av Göran Tunström. Men inte ens när representanter för kommunen uttalar sig om saken nämns ett enda ord om den där gången då Leonard Cohen besökte Tunström i Sunne. Är inte det lite konstigt? Sådant gör mig nyfiken.
Leonard Cohen föddes 1934 i Montréal i Kanada. Göran Tunström föddes 1937 i Karlstad. Cohen debuterade litterärt med diktsamlingen Let Us Compare Mythologies 1956, medan Tunström debuterade två år senare med Inringning, också det en diktsamling. De var alltså ungefär jämnåriga och låg så att säga jämsides när det gäller vad vi kanske kan kalla kändisskap – åtminstone i fråga om antal utgivna böcker. Leonard Cohen blev förstås så småningom världskänd, mycket tack vare att han satsade på att bli musikartist från och med 1967.
Vänskapen mellan de två personligheterna inleddes på den grekiska ön Hydra, av allt att döma i början av 1960-talet. I en intervju för Sveriges Radio i samband med Leonard Cohens konserter i Sverige 1985 berättar Göran Tunström att han vid sitt andra eller tredje besök på ön skulle bo hos en vän ”och den som hade nyckeln hette Leonard Cohen”. Enligt de uppgifter jag har hittat så besökte Cohen Hydra första gången 1960. Men Tunström berättar också att han fick en diktsamling som heter The Spice-Box of Earth. Den gavs ut 1961, så där har vi ett årtal för första mötet.
Året därpå delade de bostad på Hydra och satt vid varsin skrivmaskin och skrev på romanerna The Favorite Game och Maskrosbollen, utgivna 1963 respektive 1962. Om man får tro Tunström så dröjde det sedan till 1967 innan de två träffades igen, på ett hotell i New York. Därefter tycks de ha setts i samband med Leonard Cohens konserter, samt under några veckor i Nashville i början av 1970-talet. Men Tunström nämner inte med ett ord att de skulle ha umgåtts i lilla Sunne i Värmland. Är inte det lite märkligt?
Men åter till morgonens radioprogram. Den nu över 75 år gamle mannen som köpte cigarretter till Leonard Cohen skulle alltså ha varit 12-14 år på den tiden. Om vi ponerar att mannen nu är 76 så är han född 1945. Då var han 12-14 år 1957-1959 – vilket är innan Cohen och Tunström kände varandra. Det är ju lite problematiskt. Men samtidigt kan ju cigarettköparen ha varit lite äldre vid tillfället. Eller också är han inte fullt lika gammal som det påståddes.
En annan tveksamhet i hela historien är att Göran Tunström visserligen var bosatt i Sunne en tid, men enligt uppgift växte han bara upp där. Han har skrivit med utgångspunkt från minnen av Sunne, men han bodde inte alls där hela livet. Jag vet inte när han flyttade därifrån. Jag vet heller ingenting om några eventuella fortsatta sommarvistelser i Sunne. Men Leonard Cohens besök skulle enligt uppgift ha ägt rum ”under 60-talet” och det är i så fall rimligt att man bodde i Tunströms föräldrahem (som tyvärr brann ner 2008).
Om det inte har framgått ännu så ställer jag mig lite undrande inför hela den här historien. Borde man inte i senare tid ha gjort en poäng av att en världskändis bodde i Sunne någon gång på 60-talet, om än bara en mycket kort period? För inte kan väl besöket vara fullständigt bortglömt av alla utom en person? Eller? Leonard Cohen var naturligtvis ingen världskändis före 1967. Ingen kände igen honom. Men en kanadensare på Sunnes gator borde ändå ha väckt en aning uppmärksamhet på den tiden.
Så vart vill jag komma? Jo, tanken väcktes hos mig att man ibland kan bli så övertygad om att man varit med om något att man börjar betrakta det som alldeles sant. Nej, jag säger inte att den gamle mannen har hittat på hela historien, men minnesfragment kan hamna på fel plats så att nya minnen, nya sanningar bildas. Kanske var det någon annan han köpte cigarretter åt?
Jag var själv fullständigt övertygad om att jag i slutet av 1990-talet hamnade på en buss i Stockholm som framfördes av Kalle Sändare (om nu någon minns honom). Chauffören var mycket lik Kalle Sändare och höll låda via bussens högtalarsystem på ett extremt underhållande sätt. Någon tackade honom för en rolig resa vid avstigandet, och då sa han: ”Då skulle du ha hört mig på 70-talet.” Många år senare fick jag kontakt med Kalles manager och fick veta att han aldrig ens hade haft körkort. Men i min värld hade jag alltså åkt buss med Kalle Sändare.
Det hela får mig också att tänka på den historia som berättas i den marockanska staden Essaouira, nämligen att Jimi Hendrix var bosatt där en gång i tiden. På ett eller annat sätt har den historien växt och blivit till en sanning som är bra för turismen. Men det där har jag skrivit om tidigare, så jag ska inte gå in närmare på det igen. Så hade Göran Tunström besök av Leonard Cohen i Sunne någon gång på 60-talet? Jag har inget svar på det, men kanske går det att reda ut frågan en gång för alla. Kanske finns det någon därute på det stora internet som vet besked? En spännande uppgift är det i alla fall. Om det stämmer så är Leonard Cohen definitivt ett namn som skulle ha platsat i Göran Tunströms bok Berömda män som varit i Sunne.
Posts Tagged ‘Marocko’
Leonard Cohen i Sunne
Posted in Litteratur, Musik, Okategoriserade, tagged Berömda män som varit i Sunne, Essaouira, Göran Tunström, Grekland, Inringning, Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Let Us Compare Mythologies, Marocko, Maskrosbollen, Montréal, The Favorite Game on 7 november 2021| Leave a Comment »
Falska och äkta möten
Posted in Resor, tagged Marocko, Marrakech, Moseldalen, resereportage, Rumänien, Sighişoara on 2 augusti 2012| Leave a Comment »
Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.
Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.
Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.
Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”
Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.
I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.
Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).
Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.
Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.
Jimi Hendrix – en marockansk myt
Posted in Resor, tagged Castles Made of Sand, Essaouira, Jimi Hendrix, Marocko, myter on 14 januari 2012| Leave a Comment »
Staden Essaouira vid den marockanska Atlantkusten har ungefär 70 000 invånare och är därmed lika stor som Gävle. Där slutar nog likheterna. Essaouira kanske inte riktigt är en typisk marockansk stad. Den anlades på 1700-talet, och i sammanhanget är just ”anlades” rätt ord. En fransk arkitekt, Théodore Cornut, låg bakom stadsplanen och han ritade dessutom hamnanläggningen och bastionen i europeisk fästningsstil. Det gör att staden har en lätt europeisk prägel, åtminstone i vissa delar. Själva medinan består däremot till stor del av mörka, trånga gränder som det går alldeles utmärkt att gå vilse i och som därmed känns genuint marockanska.
Ett av Essaouiras dragplåster är den mycket långa, fina stranden. Det är verkligen inget fel på den, bortsett från att man knappt hinner beträda den förrän försäljare dyker upp för att sälja hasch och andra intressanta saker. Det dyker också ofelbart upp män som leder en kamel och som undrar om man vill göra en utflykt till den lilla byn Diabat (som ibland av någon anledning heter Diabet) och titta på Jimi Hendrix hus. Det här är ett annat av Essaouiras dragplåster: att Jimi Hendrix har bott i Essaouira. Det är ett faktum som står med i så gott som alla guideböcker och olika researrangörers hemsidor och broschyrer. Med lite tålamod är det inga problem att själv vandra längs med stranden bort till Diabat, även om man får vada över ett mycket grunt smärre vattendrag . På vägen dit passerar man resterna av en mindre försvarsanläggning – och intill byn en större ruin av ett 1700-talspalats som liksom växer upp ur sanden. Det är lite oklart om det är palatset eller försvarsanläggningen som inspirerade Jimi Hendrix till att skriva låten ”Castles Made of Sand” (som dock i många guideböcker heter ”Castles in the Sand”). Kanske kom inspirationen från båda byggnadsverken.
Diabat är en liten håla. Det går knappast att beskriva byn på annat vis. Här finns bligande getter, hus i dåligt skick, men även hus som närmast liknar europeiska småstadsvillor. Och här finns förstås Jimi Hendrix Café, inrymt i det hus som Hendrix bodde i när han vistades här. Fast på den handmålade skylten står det ”Jimi Hendrax Café”. Den förkunnar också att Hendrix, förlåt, Hendrax, bodde här 1968. Så vårdar man minnet av ett dragplåster. Ett svenskt par i 40-årsåldern råkar befinna sig där samtidigt som jag – och jag tjuvlyssnar förstås. Mannen är begeistrad. ”Fattar du? Han måste ha suttit här på trappan och skrivit låtar. Jimi Hendrix, liksom. Han skrev visst den där ‘Castles in the Sand’ här, du vet.” Det visste inte hans moatjé. ”Jag har inte den plattan själv, men jag vet att farsan har den.” Kaffet var helt okej – liksom den lilla kaka som serverades till. Det var väl ungefär det som var minnesvärt.
Men hur är det nu med Jimi Hendrix och Diabat? Anledningen till att jag började undra är en uppgift på den svenska researrangörens hemsida: ”Jimi Hendrix köpte ett hus i Diabat och bodde här flera år på 1970-talet.” Jaha. Samma sak står i en av de mer ansedda reseguiderna om Marocko. Men nu hör det ju till saken att Hendrix avled i september 1970! Eller var det kanske så att han fejkade sin död och flyttade till en marockansk håla vid Atlantkusten? Egendomligt.
Men han måste väl ha bott i Diabat? Hans hus finns ju där. Nja… Om man nu tänker efter aldrig så lite: Varför skulle en då mycket berömd rockstjärna slå sig ner i en minimal by i Marocko? Det finns liksom ingen anledning. Om man gräver lite i det här så upptäcker man att Jimi Hendrix förvisso besökte Marocko, men inte 1968, som det står på caféskylten, utan i juli 1969. Och han var där i lite drygt en vecka. Han hade aldrig varit i Marocko tidigare – och hann aldrig återvända dit. Men under den här veckan bodde han faktiskt i Essaouira ett par nätter – i Riad Al Madina. Det är i alla fall vad ägarna till hotellet påstår. Vissa källor påstår till och med att Hendrix ägde hotellet i fråga. Tyvärr är det inte sant. Faktum är att han inte ens bodde där, han bodde på ett ställe som heter Des Iles Hotel. Och Diabat…? Det troligaste är nog att han aldrig ens besökte byn.
Jaha. Men det är ju i alla fall kul att han fick inspiration till låten ”Castles Made of Sand” i Essaouira! Ja, men problemet är att den låten spelades in i oktober 1967 och gavs ut på skivan ”Axis: Bold as Love” i december samma år. Och när var han i Essaouira? Just det, i juli 1969. Det är ganska mycket som inte stämmer här, men det hindrar inte att myten om Jimi Hendrix och Essaouira/Diabat lever och frodas. Man kan fråga sig varför, med tanke på att staden i sig – och stranden – borde vara fullt tillräcklig för att dra till sig turister. Det är naturligtvis knappast troligt att lokalbefolkningen har någon lust att krossa den här myten, den tycks ju ge ett och annat arbetstillfälle. Möjligen är det en aning bekymmersamt att guideböcker och researrangörer sväljer historierna med hull och hår utan att göra minsta ansats att kontrollera dem. Själv valde jag att kontakta Ving för att be dem att åtminstone ta bort uppgiften om att Hendrix bodde i Diabat under flera år på 1970-talet. Hoppas bara att det inte har lett till att Jimi Hendrax Café har gått i konkurs.
elbrundino 