Ja, jag erkänner. Jag är en av de där människorna som förtjänar mitt levebröd genom att sitta och förse diverse TV-program och filmer med undertexter, eller i dagligt tal ”textremsor”. Det är ett egendomligt yrke eftersom det fullkomligt kryllar av människor som anser att de kan utföra det lika bra, om inte bättre, än dem som faktiskt har det som yrke. Det leder till att det är lite svårt att känna någon större yrkesstolthet. När man talar om för någon vad man ägnar sig åt så brukar svaret bli: ”Jaha! Intressant. Jag såg en så dålig översättning häromdagen.” Och så var det samtalet dött. Man är nämligen tydligen kollektivt ansvarig för kollegers fadäser – om de nu är fadäser. Visst, även den bäste kan göra tokigheter ibland. I början av min karriär litade jag någon gång alltför mycket på vad det stod i transkriptionen, alltså i det ”manus” som ofta men inte alltid medföljer TV-programmet. Enligt den sa personen ”You’re fired”, men om jag hade lyssnat och dessutom funderat över sammanhanget så hade jag insett att han faktiskt sa ”You fired”. Det är onekligen en viss skillnad mellan ”du är avskedad” och ”du sköt”. Vilken horrör, va? En katastrof av nästan ofattbar magnitud.
Men TV är uppenbarligen allvarliga saker. Det finns människor som med stort allvar följer varje avsnitt av till och med högst medelmåttiga serier och som går i taket om de hittar något verkligt eller inbillat fel i textremsorna. De nöjer sig alltså inte med att förnöjt skrocka åt misstaget och gå vidare i sina liv som TV-missbrukare. Nej, de bemödar sig med att ta reda på vem som ligger bakom detta förfärliga – och så ringer de till översättningsbyrån och klagar. Det kan man göra om man tycker att kvalitén är genomgående bedrövlig i ett program eller en serie. Men för ett eller två ords skull? Jag minns till exempel kvinnan som slaviskt följde den utmärkta och intressanta evighetsserien ”Glamour” och som en dag ringde och påtalade att det i textremsan hade stått att någon hade ”fått spel”. Och det uttrycket finns då rakt inte. Nej, översättaren måste rimligtvis ha menat ”fått spleen” och det var ju förfärligt att en sådan felstavning hade kunnat slinka igenom. ”Korrekturläser ni inte texterna?” Man kan ju få spleen för mindre. Någon som använder det uttrycket? Inte?
En annan kvinna följde troget ”Oprah Winfrey Show” och fick uppenbarligen till slut nog av vi översatte det stående inslaget ”Remembering your spirit” med ”Tänk på själen”. Hur i all världen kunde vi göra det? Minsta mellanstadieelev vet ju att ”spirit” betyder ”ande”! Hon mer eller mindre krävde att vi skulle ändra det där. Och kanske var hon en sån där new age-människa som med bestämdhet vet att det är en väldig skillnad mellan ande och själ – och att det definitivt var anden som den självupptagna Oprah avsåg. Men om hon bara var en människa som vagt mindes sin mellanstadieengelska så borde hon kanske veta att ”spirit” även kan översättas med ”själ”. Och ”spöke”. Och ”sprit”. Det finns sällan bara en sanning när det gäller språk och man kan sällan översätta något ordagrant. Det gäller ofta att tolka och klä orden i en svensk språkdräkt som känns naturlig. Det gäller också att plocka fram essensen ur det som sägs. Om man skulle översätta allt som sägs så skulle nämligen större delen av TV-rutan fyllas av text – eller också skulle texten flimra förbi i en sådan fruktansvärd hastighet att det blir omöjligt att läsa den. I mina dagar har jag stött på ungefär två personer som talar så långsamt att man utan problem kan översätta allt de säger. Den ena är Izabella Scorupco. Hon talar provocerande långsamt. Den andre är Leif GW Persson.
Men det finaste exemplet på människor som klagat torde vara mannen av utländsk härkomst (vi kan kalla honom Jaroslaw) som ringde och på bruten, men god svenska förklarade att han hade som ”liten hobby” att ringa och påpeka när något blivit fel. Hobby? Tja, folk har märkliga fritidssysselsättningar. Han nöjde sig inte med att ringa en gång heller, så uppenbarligen tog han sin hobby på ganska stort allvar. Ibland hade han faktiskt ganska vettiga påpekanden att komma med och ibland var de antingen tveksamma eller fullständigt ointressanta. Det troliga är väl att han fortfarande skulle höra av sig då och då – om han inte en vacker dag hade ringt och sagt: ”Jag såg att någon skrivit ‘till sig i trasorna’. Det uttrycket finns inte i svenska språket. Det heter ‘till sig i trosorna’.” Han upplystes vänligt men bestämt om att han hade helt fel och har sedan dess aldrig hörts av igen.
Verkar jag bitter? Det är lätt att bli det i den här branschen. Nästa gång ämnar jag angripa mitt yrke ur ett lite annat perspektiv. Då kommer jag att vara ännu mer bitter. Hurra, va?
Hurra!
Som vanligt helt underbar läsning, Lasse. Jag kände igen vartenda ord
och skrattade gott. Har jag sagt att du borde skriva en bok? Mer, mer! Får man dela det här? Jag råkar ständigt ut för samma missuppfattning om vårt yrke, samma brist på uppskattning och samma gnäll. 😦
Ja, visst går det bra att dela. Varsågod.
Då gör jag det. Nu. 🙂
Jag delar också! Klockrent!!
Delar. Absolut. Precis. Tack.
Nä
, nu skrev du fel…..
Jag har haft en väldigt kort karriär som undertextare för många år sen. Kom väl inte riktigt överens med min uppdragsgivare, kan vi säga. Men visst finns det klantiga översättningar, till och med av bara ett ord. Ett ord som kan ha viss betydelse för resultatet… Jag satt och tittade på ett matlagningsprogram där Nigella lagade en efterrätt, vill jag minnas. Undertextaren hade frankt översatt ”allspice” med ”allkrydda”… Just den gången hörde jag av mig. För det var nämligen firman jag översatt hos som stod för undertextningen – och de gjorde aldrig fel.
Jag har ibland tänkt tvärtom – att det måste vara väldigt svårt att förstå sluddrig engelska och snabbt tugg fullt av slanguttryck. Jag visste iofs inte om biten med manuset, men ändå! Jag är framförallt nöjd över att det textas mer än det dubbas i Sverige. Jag har till och med konverterat en italienare till att hålla med.
Utmärkt, Rebecca. Fortsätt att ‘omvända’ människor. 🙂 Jag tycker att även den bästa dubbning är tämligen outhärdlig. Dubbarens röst har aldrig alla de nyanser och bottnar och den inlevelse som skådespelarens röst har. Även rösten och dialekten spelar ju faktiskt in när de väljer rätt person till en roll, men för att folk ska föredra undertextning framför dubbning måste förstås textningen hålla hög klass (för de flesta). Vi är en ständigt krympande grupp undertextare, som fortfarande lägger ner mycket mer tid och ansträngning än vi har råd med, för att lämna ifrån oss välformulerade, välsynkade och väl ”researchade” jobb (nej, det skulle jag inte skriva i en undertext ;-). Att leta upp experter i ett ämne – på muséer, akvarier, universitet, botaniska trädgårdar, i armén etc etc och ofta lägga ner timmar på mejl och samtal med dem – är t ex inget vi får betalt för. Det är i regel vi som varit med sen tiderna var bättre och som har en stark yrkesstolthet som trots allt gör detta. Njut av de välgjorda översättningarna och försök ha överseende med de dåliga. Skälen till de senare har min kollega Lasse redan klargjort på ett ypperligt sätt. 🙂
MVH,
Nina Svalberg
Klockrent, käre kollega!