Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Leif GW Persson’

Bokrea. Det är ju inte som förr i tiden, när jag var en liten snubbe på elva tolv år som hade en våldsam aptit på böcker. Eller läsupplevelser som det väl heter nu för tiden. På den tiden var bokrean något vackert, något som innebar att man kunde hitta böcker som man tänkte sig hade härbärgerats i något stort, mystiskt och lite dammigt bokhandelslager i några år innan de släpades upp i ljuset och krängdes till just läshungriga snubbar på elva tolv år. Eller kanske snarare till deras föräldrar. Jag tjänade nämligen inte mycket på den tiden. I dag är nog andelen böcker som plockas fram från det mystiska lagret högst marginell. Det som säljs är till stora delar billiga nytryck från Polen, speciellt framtagna till denna bokrea. Tror jag i alla fall, mest för att få bli irriterad över att jag blir lurad.

Men då. Då kunde man hitta böcker som bara fanns i ett eller två exemplar – och då gällde det att passa på. Själv var jag särskilt intresserad av böcker i en serie som hette Lindblads historiska ungdomsböcker. De hade en ljusgul rygg med blå text och var väl för det mesta en form av äventyrsböcker, men ibland mer faktabetonade. Vad sägs om titlar som Hedda som karolinHertig Hårdhänt och 30 sekunder över Tokyo? Spännande. I dag behöver man inte passa på. Det finns 40 000 exemplar av varje bok, prydligt upplagda i högar. Det finns inget skäl att vara på plats klockan sju på morgonen och veva med armarna som en besatt för att komma åt böcker. Denna vecka åtta under det femtionde året gick jag därför lugnt och värdigt till bokhandeln efter arbetets slut, plockade på mig de två böcker som jag i förväg hade bedömt som intressanta, betalade och lämnade butiken. Bristen på spänning var total. Nu sitter jag här med den tjocka boken Versailles: slottet parken livet och den något mindre tjocka boken Medeltida borgar: maktens hus i Norden och undrar när jag ska läsa dem.

Men. En människa som jag behöver saker att se fram emot. Kravlösa och roliga saker. Det är kanske inget vidare mindfulness-beteende. Ingen carpe diem-fest. Men det är ett slags drivkraft och jag inbillar mig att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Nu har jag dessvärre avverkat tre saker att se fram emot under loppet av exakt en vecka: Antikmässan, bokrean och en av årets två stora skivmässor. Men det är ju inte mitt fel att de på detta konspiratoriska sätt buntar ihop begivenheterna. Och det kanske inte heller är mitt fel att de framemotsedda begivenheterna sällan är riktigt så roliga som jag har tänkt mig. Eller också är det kanske just det det är – mitt fel. Kanske ställer jag för höga krav på det som inte ska ställa några krav på mig. Blev det där begripligt? Det är i så fall ganska deppigt och något som borde åtgärdas.

Men. Nu är det åtminstone något som kan kallas ljust på morgonen när jag lämnar mitt enkla tjäll för att bege mig till jobbet, och det är något som kan kallas ljust på eftermiddagen när jag  avlägsnar mig från arbetsplatsen. Det gläder mig, och jag ser nu fram emot något så enkelt som att kunna ta en daglig och rask promenad hem från jobbet i stället för att trängas i den dystra tunnelbanan. Det förnöjer mig på samma sätt som det förnöjer andra att exempelvis mata änder eller spela bingo och vinna en tryckt löpare från Vietnam. Det tycks som om nöjena blir enklare ju äldre man blir – samtidigt som man ironiskt nog blir mer blaserad. Jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men kanske går det upp ett ljus under vecka nio? Någon gång måste det ju hända.

(I dag mötte jag Leif GW Persson i Solna Centrum. Han finns. Leif GW Persson finns.)

Read Full Post »

Ja, jag erkänner. Jag är en av de där människorna som förtjänar mitt levebröd genom att sitta och förse diverse TV-program och filmer med undertexter, eller i dagligt tal ”textremsor”. Det är ett egendomligt yrke eftersom det fullkomligt kryllar av människor som anser att de kan utföra det lika bra, om inte bättre, än dem som faktiskt har det som yrke. Det leder till att det är lite svårt att känna någon större yrkesstolthet. När man talar om för någon vad man ägnar sig åt så brukar svaret bli: ”Jaha! Intressant. Jag såg en så dålig översättning häromdagen.” Och så var det samtalet dött. Man är nämligen tydligen kollektivt ansvarig för kollegers fadäser – om de nu är fadäser. Visst, även den bäste kan göra tokigheter ibland. I början av min karriär litade jag någon gång alltför mycket på vad det stod i transkriptionen, alltså i det ”manus” som ofta men inte alltid medföljer TV-programmet. Enligt den sa personen ”You’re fired”, men om jag hade lyssnat och dessutom funderat över sammanhanget så hade jag insett att han faktiskt sa ”You fired”. Det är onekligen en viss skillnad mellan ”du är avskedad” och ”du sköt”. Vilken horrör, va? En katastrof av nästan ofattbar magnitud.

Men TV är uppenbarligen allvarliga saker. Det finns människor som med stort allvar följer varje avsnitt av till och med högst medelmåttiga serier och som går i taket om de hittar något verkligt eller inbillat fel i textremsorna. De nöjer sig alltså inte med att förnöjt skrocka åt misstaget och gå vidare i sina liv som TV-missbrukare. Nej, de bemödar sig med att ta reda på vem som ligger bakom detta förfärliga – och så ringer de till översättningsbyrån och klagar. Det kan man göra om man tycker att kvalitén är genomgående bedrövlig i ett program eller en serie. Men för ett eller två ords skull? Jag minns till exempel kvinnan som slaviskt följde den utmärkta och intressanta evighetsserien ”Glamour” och som en dag ringde och påtalade att det i textremsan hade stått att någon hade ”fått spel”. Och det uttrycket finns då rakt inte. Nej, översättaren måste rimligtvis ha menat ”fått spleen” och det var ju förfärligt att en sådan felstavning hade kunnat slinka igenom. ”Korrekturläser ni inte texterna?” Man kan ju få spleen för mindre. Någon som använder det uttrycket? Inte?

En annan kvinna följde troget ”Oprah Winfrey Show” och fick uppenbarligen till slut nog av vi översatte det stående inslaget ”Remembering your spirit” med ”Tänk på själen”. Hur i all världen kunde vi göra det? Minsta mellanstadieelev vet ju att ”spirit” betyder ”ande”! Hon mer eller mindre krävde att vi skulle ändra det där. Och kanske var hon en sån där new age-människa som med bestämdhet vet att det är en väldig skillnad mellan ande och själ – och att det definitivt var anden som den självupptagna Oprah avsåg. Men om hon bara var en människa som vagt mindes sin mellanstadieengelska så borde hon kanske veta att ”spirit” även kan översättas med ”själ”. Och ”spöke”. Och ”sprit”. Det finns sällan bara en sanning när det gäller språk och man kan sällan översätta något ordagrant. Det gäller ofta att tolka och klä orden i en svensk språkdräkt som känns naturlig. Det gäller också att plocka fram essensen ur det som sägs. Om man skulle översätta allt som sägs så skulle nämligen större delen av TV-rutan fyllas av text – eller också skulle texten flimra förbi i en sådan fruktansvärd hastighet att det blir omöjligt att läsa den. I mina dagar har jag stött på ungefär två personer som talar så långsamt att man utan problem kan översätta allt de säger. Den ena är Izabella Scorupco. Hon talar provocerande långsamt. Den andre är Leif GW Persson.

Men det finaste exemplet på människor som klagat torde vara mannen av utländsk härkomst (vi kan kalla honom Jaroslaw) som ringde och på bruten, men god svenska förklarade att han hade som ”liten hobby” att ringa och påpeka när något blivit fel. Hobby? Tja, folk har märkliga fritidssysselsättningar. Han nöjde sig inte med att ringa en gång heller, så uppenbarligen tog han sin hobby på ganska stort allvar. Ibland hade han faktiskt ganska vettiga påpekanden att komma med och ibland var de antingen tveksamma eller fullständigt ointressanta. Det troliga är väl att han fortfarande skulle höra av sig då och då – om han inte en vacker dag hade ringt och sagt: ”Jag såg att någon skrivit ‘till sig i trasorna’. Det uttrycket finns inte i svenska språket. Det heter ‘till sig i trosorna’.” Han upplystes vänligt men bestämt om att han hade helt fel och har sedan dess aldrig hörts av igen.

Verkar jag bitter? Det är lätt att bli det i den här branschen. Nästa gång ämnar jag angripa mitt yrke ur ett lite annat perspektiv. Då kommer jag att vara ännu mer bitter. Hurra, va?

Read Full Post »