Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undertextning’

En gång för länge sedan var jag ganska stolt över att vara undertextare. Det smällde ganska högt att få se sitt namn i TV-rutan eller på biografduken i tre sekunder då och då. Det gick visserligen knappt att leva på den lön jag fick, men det bekymrade mig faktiskt inte jättemycket eftersom jag var övertygad om att jag snart skulle vara så driven att pengarna skulle räcka till något annat än falukorv och makaroner åtminstone en dag i veckan. Det vanliga inom den här branschen är nämligen ett ackordsbaserat arvode – man får en viss summa pengar per översatt minut TV-program eller film. Alltså: Ju snabbare man är, desto mera lön. Det här är naturligtvis problematiskt eftersom noggrannhet inte alls lönar sig. Och således blir kvaliteten lidande. Det är ju lite lustigt, med tanke på att undertexter påstås vara Sveriges mest lästa texter (möjligen efter de små essäerna på mjölkpaketen) och att så fruktansvärt många människor hittar så fruktansvärt många fel i dem.

Följden av dessa dåliga villkor är att undertextaryrket blir ett typiskt ”genomgångsyrke” som man sysslar med ett litet tag tills man inser att det inte går att leva någorlunda drägligt på det. Det gör att det faktiskt är ganska ont om erfarna, drivna undertextare – sådana som inte begår onödiga fel och vet en hel del om vilka språkliga fällor man kan trilla i. Men vad gör det? Det kryllar ju av unga arbetslösa ungdomar som är ”bra på engelska” och har sett alla TV-serier som finns – och som tycker att det här är ett ascoolt jobb. Problemet är bara att många känner sig kallade, men relativt få har vad som krävs för att utföra ett bra arbete. Man kan nämligen vara hur bra som helst på engelska eller något annat språk, men om man inte dessutom är bra på svenska så har man tyvärr inte i yrket att göra. Det kanske kan förefalla vara hårda ord, men de är smärtsamt sanna.

De undertextare som biter sig fast i yrket länge – förhoppningsvis av kärlek till språket – blir desillusionerade, för att inte säga bittra, över att förhållandena inte blir bättre utan snarare hela tiden sämre. Jag har inga siffror att tillgå, men arvodet för undertextning har sjunkit med flera tiotals procent de senaste 12 åren. Låter det vettigt? Inte särskilt, va. Men vad i all världen beror nu det på? Jo, saken är den att TV-kanalerna anser att översättning är ett ”nödvändigt ont” som de helst inte vill betala för. Översättning och text-tv-textning av en stor mängd TV-program kostar naturligtvis mycket pengar, det kommer man inte ifrån. Men eftersom de kommersiella kanalerna är vinstdrivande företag så vill de förstås maximera sin vinst – och då måste de ”onödiga” kostnaderna minskas. Följden blir att översättningsbolagen spelas ut mot varandra och får lämna in de mest prispressade offerter de någonsin kan. Vilket i sin tur innebär att arvodena till undertextarna – längst ner i näringskedjan – måste sänkas för att bolagen alls ska kunna överleva. Då står undertextarna inför valet att antingen acceptera ett sämre arvode eller se sig om efter ett annat jobb. Översättningsbolagen kan därmed ta in nya hugade (oftast unga) förmågor som inte har en aning om vad ett rimligt arvode är – och lära upp dem på en kvart. Mer tid än så krävs inte, för det här jobbet kan nämligen en någorlunda begåvad 14-åring utföra. Eller varför inte en apa? Så där håller det på i en form av ”nedåtgående spiral”, som min gamla lärare i historia kallade liknande situationer. Yrkets status, om man nu bryr sig om sådant, sjunker sakta men säkert och med den också yrkesstoltheten och kvaliteten.

För att göra översättning billigare har vissa översättningsbolag på senare tid börjat använda så kallade EMT-filer. Undertextning innebär inte bara översättning, utan också att man tidkodar texterna – det vill säga att man bestämmer när textremsan ska komma in i bild och när den ska tas ut. Men genom att skicka TV-programmen till speciella tidkodare i låglöneländer så ”slipper” översättarna den delen av arbetet – och behöver därför inte ha lika hutlöst mycket betalt. De behöver ju bara ägna sig åt själva översättningen och möjligen småredigera tidkoderna lite här och där. Problemet är bara att man måste redigera ganska ordentligt för att resultatet ska bli snyggt och tillfredsställande. I vissa fall skulle det inte alls förvåna mig om man får mindre betalt för mer arbete på grund av detta genialiska förfarande. Men… vänta nu. Borde man inte kunna göra översättare fullständigt överflödiga genom att maskinöversätta TV-programmen?! Jag menar, översättningarna kan ju ändå inte bli sämre än vad de är nu. Lugn, lugn. Naturligtvis är de maskinöversatta TV-programmen på väg. I nuläget duger visserligen texterna enbart som ett slags pervers underhållning – för roliga är de. Men datorerna kommer gradvis att ”lära sig” hur idiom och liknande ska översättas. Och då behöver texterna bara korrekturläsas – kanske av högstadieelever som vill ha lite extrajobb? För det kommer inte att finnas särskilt många kvalificerade och erfarna undertextare som har lust att utföra den sysslan. Ursäkta, men det är ungefär som att degradera en mästerkock till att laga Dafgårds djupfrysta färdigrätter i en mikrovågsugn.

En annan fiffig och extremt billig lösning – som redan används av vissa DVD-utgivande företag – är att använda sig av de lustiga människor som har den underliga driften att sitta hemma på nätterna och ”hobbyöversätta” TV-serier och filmer och sedan lägga ut texterna på Internet. De utför ju arbetet helt gratis och vem som helst kan hämta hem de där texterna. Sedan är det en smal sak att lägga in dem på filmer och sälja dem med mycket bättre förtjänst än om man hade använt sig av en professionell översättare. Problemet är bara det att texterna för det mesta är riktigt usla – med några få undantag. En vacker dag ska jag titta igenom min box med första säsongen av serien ”The Tudors” och anteckna alla idiotier som förekommer i textremsorna och som förvandlar denna dramaserie till en komedi. Idiotier av ”översättare” med namn som Robban, Tussan och The Killer. Några efternamn har de tydligen inte. Väldigt seriöst.

Allt det här leder sammantaget till att undertexterna blir sämre och sämre. De som har kompetensen och erfarenheten trängs ut på grund av allt lägre löner, orsakade av att TV-kanalerna inte är intresserade av att betala för kvalitet. Då breder också en farlig attityd ut sig hos översättningsbolagen, nämligen: ”De får vad de betalar för – lägg inte ner någon onödig tid på att göra ett bra jobb.” Språket blir alltså sämre och det finns inte ekonomiskt utrymme för korrekturläsning – och vad skit som helst går ut i sändning. Förutom själva TV-programmen, då. Man bör komma ihåg att många människors språk faktiskt formas av det som de läser på textremsorna. Många invandrare lär sig svenska tack vare text-tv-textning. Många förbättrar sin engelska genom att se översättningen samtidigt som de hör originalspråket. Det brukar plockas fram till en förklaring till att vi svenskar är så pass bra på engelska som vi är. Om kvaliteten på översättningarna sjunker så havererar tyvärr hela den här skutan.

Men det här är ju för all del en attityd som är på frammarsch i hela samhället. Ingenting får kosta något, i synnerhet inget som har med kultur att göra. Översättare ska leva på luft eller helst inte finnas. Och handen på hjärnan, vem behöver översättningar? Alla är ju så fantastiskt bra på engelska numera och det är ju bara ett försvinnande fåtal som ens bryr sig om att ha översättningen påslagen när de tittar på film hemma. Den dåliga översättningen stör ju bara upplevelsen. Översättare är dessutom kanske den enda yrkesgruppen i världen som inte behöver – eller ska – göra ett bra jobb, i alla fall inte om det blir dyrare då. Det är faktiskt inte helt ovanligt att kunder ringer och frågar om de kan få en text billigare om översättaren ”bara översätter lite slarvigt”. Man vill gärna svara: ”Hurså? Vi översätter ju alltid lite slarvigt. Ser du aldrig på TV, människa?”

Så. Nu är jag klar. Men inte mindre bekymrad.

Read Full Post »

Ja, jag erkänner. Jag är en av de där människorna som förtjänar mitt levebröd genom att sitta och förse diverse TV-program och filmer med undertexter, eller i dagligt tal ”textremsor”. Det är ett egendomligt yrke eftersom det fullkomligt kryllar av människor som anser att de kan utföra det lika bra, om inte bättre, än dem som faktiskt har det som yrke. Det leder till att det är lite svårt att känna någon större yrkesstolthet. När man talar om för någon vad man ägnar sig åt så brukar svaret bli: ”Jaha! Intressant. Jag såg en så dålig översättning häromdagen.” Och så var det samtalet dött. Man är nämligen tydligen kollektivt ansvarig för kollegers fadäser – om de nu är fadäser. Visst, även den bäste kan göra tokigheter ibland. I början av min karriär litade jag någon gång alltför mycket på vad det stod i transkriptionen, alltså i det ”manus” som ofta men inte alltid medföljer TV-programmet. Enligt den sa personen ”You’re fired”, men om jag hade lyssnat och dessutom funderat över sammanhanget så hade jag insett att han faktiskt sa ”You fired”. Det är onekligen en viss skillnad mellan ”du är avskedad” och ”du sköt”. Vilken horrör, va? En katastrof av nästan ofattbar magnitud.

Men TV är uppenbarligen allvarliga saker. Det finns människor som med stort allvar följer varje avsnitt av till och med högst medelmåttiga serier och som går i taket om de hittar något verkligt eller inbillat fel i textremsorna. De nöjer sig alltså inte med att förnöjt skrocka åt misstaget och gå vidare i sina liv som TV-missbrukare. Nej, de bemödar sig med att ta reda på vem som ligger bakom detta förfärliga – och så ringer de till översättningsbyrån och klagar. Det kan man göra om man tycker att kvalitén är genomgående bedrövlig i ett program eller en serie. Men för ett eller två ords skull? Jag minns till exempel kvinnan som slaviskt följde den utmärkta och intressanta evighetsserien ”Glamour” och som en dag ringde och påtalade att det i textremsan hade stått att någon hade ”fått spel”. Och det uttrycket finns då rakt inte. Nej, översättaren måste rimligtvis ha menat ”fått spleen” och det var ju förfärligt att en sådan felstavning hade kunnat slinka igenom. ”Korrekturläser ni inte texterna?” Man kan ju få spleen för mindre. Någon som använder det uttrycket? Inte?

En annan kvinna följde troget ”Oprah Winfrey Show” och fick uppenbarligen till slut nog av vi översatte det stående inslaget ”Remembering your spirit” med ”Tänk på själen”. Hur i all världen kunde vi göra det? Minsta mellanstadieelev vet ju att ”spirit” betyder ”ande”! Hon mer eller mindre krävde att vi skulle ändra det där. Och kanske var hon en sån där new age-människa som med bestämdhet vet att det är en väldig skillnad mellan ande och själ – och att det definitivt var anden som den självupptagna Oprah avsåg. Men om hon bara var en människa som vagt mindes sin mellanstadieengelska så borde hon kanske veta att ”spirit” även kan översättas med ”själ”. Och ”spöke”. Och ”sprit”. Det finns sällan bara en sanning när det gäller språk och man kan sällan översätta något ordagrant. Det gäller ofta att tolka och klä orden i en svensk språkdräkt som känns naturlig. Det gäller också att plocka fram essensen ur det som sägs. Om man skulle översätta allt som sägs så skulle nämligen större delen av TV-rutan fyllas av text – eller också skulle texten flimra förbi i en sådan fruktansvärd hastighet att det blir omöjligt att läsa den. I mina dagar har jag stött på ungefär två personer som talar så långsamt att man utan problem kan översätta allt de säger. Den ena är Izabella Scorupco. Hon talar provocerande långsamt. Den andre är Leif GW Persson.

Men det finaste exemplet på människor som klagat torde vara mannen av utländsk härkomst (vi kan kalla honom Jaroslaw) som ringde och på bruten, men god svenska förklarade att han hade som ”liten hobby” att ringa och påpeka när något blivit fel. Hobby? Tja, folk har märkliga fritidssysselsättningar. Han nöjde sig inte med att ringa en gång heller, så uppenbarligen tog han sin hobby på ganska stort allvar. Ibland hade han faktiskt ganska vettiga påpekanden att komma med och ibland var de antingen tveksamma eller fullständigt ointressanta. Det troliga är väl att han fortfarande skulle höra av sig då och då – om han inte en vacker dag hade ringt och sagt: ”Jag såg att någon skrivit ‘till sig i trasorna’. Det uttrycket finns inte i svenska språket. Det heter ‘till sig i trosorna’.” Han upplystes vänligt men bestämt om att han hade helt fel och har sedan dess aldrig hörts av igen.

Verkar jag bitter? Det är lätt att bli det i den här branschen. Nästa gång ämnar jag angripa mitt yrke ur ett lite annat perspektiv. Då kommer jag att vara ännu mer bitter. Hurra, va?

Read Full Post »