elbrundino

Yoko Ono 1988

Okej, jag är en inbiten Beatles-fan. Och av något skäl inbillar sig många att man som sådan med självklarhet måste tycka illa om Yoko Ono. Jag begriper inte riktigt varför, men det finns en uppfattning om att Yoko orsakade den legendariska popgruppens splittring 1970. Och den myten – för det är en myt – lever envist kvar. Jag gissar att det är därför hon fortfarande väcker hatiska känslor. Titta in på YouTube och studera kommentarerna till de Yoko-videor som finns upplagda. Det är märkligt att folk lägger ner tid på att hata någon så intensivt. Men det handlar säkert om det vanliga: män som är rädda för starka kvinnor. Människor som är livrädda för allt som bryter normen. Det är ett ämne som känns aktuellt mitt i den så kallade näthatsdebatten.

I dag, 18 februari 2013, fyller denna konstnär och musiker 80 år. Därför passar jag på att publicera några rader om henne. Kanske är hon mest intressant som konstnär inom den konceptuella genren. Hennes konst är ofta roande, men också oroande. Där finns med andra ord ett djupt allvar, men ofta med ett starkt humoristiskt inslag. Jag tänker dock inte gå in mer än så på den konstnärliga sidan. När jag började intressera mig för John Lennons liv och musik såg jag Yoko som en självklar del av det hela – och upptäckte att hennes musik och konst var fascinerande. Ibland går det inte riktigt att skilja de båda konstarterna åt, säkerligen för att de är så tätt förknippade med henne som person. Hon liksom lever sin konst. Eller om man vänder på det; hennes konst är ett uttryck för hennes liv. Hon kompromissar inte – och det har hänt att hon kanske har överskridit gränsen för vad som anses acceptabelt. Ett par exempel: På LP:n ”Life With the Lions” finns en fem minuter lång inspelning av hjärtslagen från John och Yokos ofödda barn – ett barn som senare dog. Och omslaget till hennes första LP efter mordet på John Lennon pryds av hans blodiga glasögon. Osmakligt? Kanske. Men också modigt, djupt gripande och säkerligen terapeutiskt.

Ibland får man känslan av att hon är en kallhamrad person som vet vad hon vill och är beredd att göra vad som helst för att nå målet, en stark kvinna som byggde upp en förmögenhet genom smarta investeringar. Andra gånger framstår hon som en vilsen sökare, en kvinna som förlitat sig på numerologi, häxor och I Ching för att få vägledning i livet. Nog är det lätt att föreställa sig att änkan efter en medlem i The Beatles har det ytterst väl förspänt, och det är sant att det definitivt inte går någon nöd på henne ekonomiskt. Men hon har ändå sannerligen inte haft något lätt liv. Hon har försökt begå självmord, suttit på mentalsjukhus och fått flera missfall. Hennes dotter Kyoko, i äktenskapet med Anthony Cox, kidnappades av fadern trots att Yoko tilldömdes vårdnaden efter skilsmässan. Det fullständigt vansinniga mordet på John Lennon känner alla till. Och så detta envisa, obefogade hat som fortfarande förföljer henne. När man förstår vad hon har gått igenom så får man en förståelse för henne – inte minst en förståelse för varför hennes tidiga musik låter som den gör.

Många tror att Yokos musikaliska karriär började när hon träffade John Lennon. Det stämmer inte, men äktenskapet med Lennon gav henne definitivt en möjlighet att nå ut med sin musik på ett helt annat sätt än tidigare. De tidiga skivorna är svåra att ta till sig och tyvärr har de nog befäst föreställningen att Yoko bara skriker på ett obehagligt sätt (ungefär som i det här klippet) och att det är omöjligt att lyssna på hennes skivor. Det stämmer inte heller. Om man känner till hennes livs historia så förstår man varför hon skriker. Man förstår också titlar som ”Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City”, ”I Felt Like Smashing My Face in a Clear Glass Window” och ”Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow)”. När man väl har vant sig vid det udda uttryckssättet så upptäcker man att vissa av låtarna helt enkelt är råa, effektiva rocklåtar. Här, på gränsen mellan 60- och 70-talet, gjorde Yoko Ono helt enkelt punk innan punken fanns, och det med hjälp av musiker som John Lennon, Ringo Starr och Eric Clapton. Men hon gjorde också låtar som närmast är som ljudlandskap, som har en meditativ karaktär och låter häpnadsväckande moderna.

Visst, Yoko Ono är en ”acquired taste”, som engelsmännen säger. Hon sjunger inte klassiskt ”bra”, men om man tillhör den del av mänskligheten som betraktar musik som ett sätt att uttrycka känslor och vågar gå bakom all fernissa så hittar man här en artist som är väldigt gripande. Många skulle nog bli förvånade om de bara vågade släppa garden och lyssna. Sanningen är nämligen den att Yoko har gjort ett helt pärlband av alldeles utmärkta poplåtar av olika slag. Dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” från 1972 innehåller några av mina favoriter – från tuff rock’n’roll till ömsinta ballader. ”Feeling the Space” från 1973 är en tematisk LP kring feminism. ”A Story” (inspelad 1974, men släppt först 1997) är en samling alldeles ypperliga sånger. Och ”Season of Glass”, som släpptes redan ett halvår efter mordet på John Lennon, är en sanslöst stark, rörande och modig historia. Mitt enda problem med Yoko är att hon har lite svårt för metern i texterna – eller helt enkelt struntar i den. Hon kan med andra ord försöka få in lite för många stavelser i förhållande till musiken. Men jag väljer att betrakta det som en del av hennes egensinne.

Jag har aldrig träffat Yoko Ono personligen, men 1986 kom hon till Sverige och höll en konsert på Draken på Kungsholmen. Det var strax efter mordet på Olof Palme – vilket gjorde att hon nästan beslöt sig för att ställa in. Jag smugglade in en kamera och tog dåliga bilder som jag har någonstans. Någon av kvällstidningarna recenserade konserten och tog en bild där jag syns i publiken. Wow, liksom. Och efter konserten sprang jag runt till baksidan av byggnaden och fick en skymt av Yoko precis när hon klev in i en bil. Vid den retrospektiva utställningen ”Remember Love” på Kulturhuset 2004 satt jag i publiken när Yoko samtalade med en konstkritiker – och deltog i den happening som samtalet var en del av. Men det är nog tur att jag aldrig har kommit henne närmare än så. Hon är en liten och späd kvinna. Om jag inte visste att hon har en så stark personlighet så skulle jag vara rädd att andas i hennes närhet. Hon skulle ju kunna falla omkull!

Här är några klipp på YouTube där man kan lyssna på Yoko Ono. Det är låtar jag tycker om – vissa är svårlyssnade, andra är synnerligen lätta att ta till sig. Om man accepterar hennes röst, alltså. Klicka på låttitlarna – om ni vågar.

I Don’t Know Why Från LP:n ”Season of Glass”, 1981. ”You bastards! Hate us, hate me! We had everything!”

Woman Power Från LP:n ”Feeling the Space”, 1973. Den genomfeministiska skivan.

Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow) Från dubbel-LP:n ”Fly” 1971. Klassiskt Ono-wailande!

Mrs. Lennon Från LP:n ”Fly” 1971. Sällsamt vacker liten sång.

Walking on Thin Ice Utgiven på singel 1981. Låten som hon och John arbetade med kvällen då han sköts till döds.
”I knew a girl who tried to walk across the lake
Of course it was winter, and all this was ice
That’s a hell of a thing to do, you know
They say the lake is as big as the ocean
I wonder if she knew about it?”

Loneliness Från LP:n ”A Story” 1973. Även inspelad på nytt och utgiven på LP:n ”It’s Alright (I See Rainbows)” 1982.

Paper Shoes Från LP:n ”Yoko Ono/Plastic Ono Band” 1970. Ett exempel på Yokos ”ljudmålningar”.

Yang Yang Från dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Between My Head and the Sky Från Yokos senaste LP ”Between My Head and the Sky” från 2009.

Winter Song Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Yume o Moto

Yes, I’m a Witch Från ”A Story” 1973.

What a Bastard the World Is Från ”Approximately Infinite Universe” 1972. Mycket gripande låt där Yoko liksom pendlar mellan den starka och den svaga personligheten:
”Are you listening, you jerk, your pig, your bastard
You scum of the Earth, you good for nothing?
Are you listening?
Oh, don’t yo, don’t go, please, don’t go
I didn’t mean it, I’m just in pain”

It Happened Från ”A Story” 1973. Även utgiven i ny version som b-sida till ”Walking on Thin Ice” 1981.

Move on Fast Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Listen the Snow is Falling B-sida till den varje jul sönderspelade ”Happy Xmas (War is Over)”. Jag skulle gärna höra den här i radion kring jul, men det är ju en omöjlighet. Här inleds den med en tidig version.

Jag säger inte att man måste tycka om Yoko Ono. Men man kan respektera henne – och man ska definitivt låta bli att hata henne.

Grattis på födelsedagen, Yoko!