elbrundino

Heja Björn

Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv.  Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.

Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.

Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.

Brevet!

En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn  som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.

Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”

Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4