Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘henrik schyffert’

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Annonser

Read Full Post »

Heja Björn

Heja Björn

Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv.  Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.

Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.

Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.

Brevet!

Brevet!

En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn  som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.

Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”

Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4

Read Full Post »

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Read Full Post »