elbrundino

Emellanåt händer det att jag köper en begagnad bok, på antikvariat eller av privatmänniskor som av någon anledning har tröttnat på sina böcker. Emellanåt händer det att jag köper två begagnade böcker samtidigt. Eller rent av tre. Denna vecka 9 under det femtionde året skedde det sistnämnda. De har tre saker gemensamt, dessa tre böcker. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Två av dessa tre saker är följande: Alla tre är skrivna av Stig Claesson. Alla tre bär en dedikation till Theo. Theo är en kortform av Theodor. Säljaren vet att berätta att denne Theodor heter Kallifatides i efternamn. Jag väljer att tro på det, men kan inte säkert veta. Den tredje gemensamma saken för dessa tre böcker är följande: Ingen av böckerna bär spår av att ha blivit lästa.

Tänk på att inget verkar så dött/Som noter på hög
En låt som aldrig spelas/Den skämmer ut sin upphovsman
Så skaldade Povel Ramel en gång i tiden, och jag känner att detsamma gäller de här tre böckerna – och olästa böcker i allmänhet. Varför har inte Theo kastat sig över dem, slukat dem som en påse chips en fredagskväll? En av böckerna är förvisso en norsk översättning, så i det fallet kan han möjligen vara förlåten. Men de andra? Kanske hade han inte tid. Kanske tänkte han att någon tokig människa någon gång i framtiden skulle glädjas åt att besitta tre olästa böcker av Stig Claesson. Jag vet sannerligen inte. Jag skulle kunna fråga honom – men det är möjligen ofint. I alla händelser är det något djupt tragiskt med böcker som inte har blivit lästa. De är som människor som ingen talar med. Golvplankor som ingen beträder. Broccoli som ingen äter. Varför har de då tillkommit? Nu har jag sett till att den ena boken har blivit läst och till och med en aning kantstött, även om det senare inte var meningen. Jag betraktar det hädanefter som min plikt att tillse att olästa böcker blir lästa.

Emellanåt händer det också att jag fastnar framför ett av mina två köksfönster och blickar ut över det stycke hällmark som befinner sig på andra sidan vägen. Man kan möjligen tro att jag spanar efter Göran Greider som bor i huset bortanför denna hällmark, men så är inte fallet. Jag tittar i stället på den evigt föränderliga naturen som ibland väljer att vara grön och inbjudande och ibland grå och inbjudande. Det är nämligen ett stycke mark som förmår vara vackert, om än inte på något sätt anmärkningsvärt sätt, oavsett väder. Men det som verkligen får mig att fastna är djurlivet som pågår där. Ibland är det någon katt som smyger omkring. Ibland är det några harar. Men oftast är det två eller tre rådjur som spankulerar omkring eller obekymrat ligger och betar förstrött. De är vackra och fascinerande. Därför kan jag mycket väl få för mig att fotografera dem. När jag visar dessa bilder för andra människor får jag ofta som första kommentar att varje rådjur bär på tolv miljoner fästingar och dessutom en massa annan ohyra. Jaha. Som om det är ett medvetet val de gör. Som om de bär omkring på alla dessa gäster av illvilja. Som andra kommentar får jag vanligen att rådjuren äter upp folks tulpaner. Jaha. Trotsigt och måhända något barnsligt frågar jag mig vilka som var här först. Människorna eller djuren? Vilken rätt har vi att hävda att de inte har här att göra? Hur som helst. Jag tycker om att glo på dem. När jag träffar på dem på marknivå, alltså utomhus, så glor de gärna tillbaka en stund. Vi vill inte varandra något ont. Tror jag.

Men nu är det söndag och det är den sjätte mars i den nionde veckan under det femtionde året. Och det är grått och det är regnigt och lusten att påbörja en ny vecka är synnerligen minimal. Med det menar jag lusten att påbörja en ny arbetsvecka. En ny vecka får det dock gärna bli, ty som förnumstiga människor i min omnejd brukar säga: ”Alternativet vore sämre.” Det vill säga: Det vore ju tråkigt om allt tog slut nu. Oxveckorna pågår dock ännu ett litet tag, men snart kan påskmusten ställas på bordet och äggen kokas och riset fjädras. Kanske kan också en påsklilja skördas – om rådjuren inte har ätit upp den. Tänk en sådan outsäglig glädje som väntar blott nitton dagar härifrån.