Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stig Claesson’

imgp9164-3Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.

Många har beklagat sig över det år som just har gått till ända. Att det inte är årets fel att mycket som är tråkigt har inträffat behöver knappast påpekas. Året bestämmer inte vad som ska hända. Året är en konstruktion som är till för att vi ska kunna lägga saker bakom oss och börja om. Tideräkningen är till för att skapa ordning och reda. Men det är sant att till exempel många människor som har betytt mycket för många har avlidit under den tidsrymd som var förra året. Kanske är det märkligt, kanske är det inte så märkligt. Det fick dock den effekten att människor vars frånfälle och därmed livsgärning borde ha fått större uppmärksamhet liksom drunknade i mängden. Och tvärtom. Att människor som kanske inte var fullt lika betydelsefulla, eller vars stjärna hade dalat rejält, lyftes fram just därför att de råkade gå hädan under just detta år. Jag menar inte att förringa någon, men måhända är själva tanken förståelig? Men vad ska man göra? Man kan inte gärna be människor att vänta till nästa år med att dö. Det är också sant att det har hänt andra saker som inte känns särskilt positiva, om man nu ska uttrycka det försiktigt. Men inte heller det är årets fel. 2016 är oskyldigt.

Hur börjar man då om? Att börja om är svårt. Att bygga vidare på något gammalt är lättare. Och hur man än gör så slinker tidigare erfarenheter och idéer med över gränsen – det kan sannerligen inte hjälpas. Man kan däremot modifiera. Kanske modernisera. Lägga till eller dra ifrån. Och det är inget som måste ske från och med tolvslaget den trettioförsta december – det kan göras precis när som helst. Men vi sitter fast i våra konstiga konventioner och föredrar att vänta till nästa årsskifte eller nästa eller nästa. Eller åtminstone till nästa månadsskifte. Vi är kalenderslavar. Vi är konventionsslavar. Jag vill säga att det inte är något negativt, men jag vill också säga att vi inte borde vara rädda för att slå oss fria. Man måste inte äta hummer och dricka champagne för att det är nyår. Man måste inte se på när människor bokstavligt talat bränner pengar på att skjuta upp raketer. Man måste inte titta på Grevinnan och betjänten. Man kan äta stuvade makaroner och köttbullar och ringla över ketchup av valfritt märke, titta på Rapport och sedan gå och lägga sig. Vi har inget nyårsansvar. Ingen kräver att det ska vara den tid på året då vi börjar om. Ingen kräver att det är då vi ska bli snyggare, smalare och snällare. Det kan vi bli precis när vi vill. När vi bestämmer oss för det.

Dock. Jag har nu skrivit mina veckobetraktelser i ett år. Snart 52 stycken. Det har varit utvecklande, både på ett språkligt plan och tankemässigt. Ibland behöver man skriva ner sina tankar för att fullt ut förstå dem. Det är ett sätt att pröva dem. Ibland upptäcker man att de är obegripliga eller inkonsekventa. Att de helt enkelt inte håller. Och likväl är varje tanke i någon mening och på någon nivå värd att pröva. En dålig tanke, om det finns dåliga tankar, kan leda till en bra tanke. Eller i alla fall en bättre. Vi människor borde därför skriva mer. Många goda tankar går om intet. Trots denna insikt, som kanske är den viktigaste under det år som har gått, väljer jag att avsluta det här experimentet i och med denna femtioandra vecka under det femtionde året som till stora delar har varit det femtioförsta. Det kan dock hända att tomheten blir mig övermäktig. Tomhet är en obehaglig känsla, och om man kan fylla tomheten med ord så kommer man ganska billigt undan. Man kan alltid skriva om det man ser och hedrar.

Annonser

Read Full Post »

Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.

Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.

Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.

eight-daysOch så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.

crunchMen vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”

Read Full Post »

Emellanåt händer det att jag köper en begagnad bok, på antikvariat eller av privatmänniskor som av någon anledning har tröttnat på sina böcker. Emellanåt händer det att jag köper två begagnade böcker samtidigt. Eller rent av tre. Denna vecka 9 under det femtionde året skedde det sistnämnda. De har tre saker gemensamt, dessa tre böcker. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Två av dessa tre saker är följande: Alla tre är skrivna av Stig Claesson. Alla tre bär en dedikation till Theo. Theo är en kortform av Theodor. Säljaren vet att berätta att denne Theodor heter Kallifatides i efternamn. Jag väljer att tro på det, men kan inte säkert veta. Den tredje gemensamma saken för dessa tre böcker är följande: Ingen av böckerna bär spår av att ha blivit lästa.

Tänk på att inget verkar så dött/Som noter på hög
En låt som aldrig spelas/Den skämmer ut sin upphovsman
Så skaldade Povel Ramel en gång i tiden, och jag känner att detsamma gäller de här tre böckerna – och olästa böcker i allmänhet. Varför har inte Theo kastat sig över dem, slukat dem som en påse chips en fredagskväll? En av böckerna är förvisso en norsk översättning, så i det fallet kan han möjligen vara förlåten. Men de andra? Kanske hade han inte tid. Kanske tänkte han att någon tokig människa någon gång i framtiden skulle glädjas åt att besitta tre olästa böcker av Stig Claesson. Jag vet sannerligen inte. Jag skulle kunna fråga honom – men det är möjligen ofint. I alla händelser är det något djupt tragiskt med böcker som inte har blivit lästa. De är som människor som ingen talar med. Golvplankor som ingen beträder. Broccoli som ingen äter. Varför har de då tillkommit? Nu har jag sett till att den ena boken har blivit läst och till och med en aning kantstött, även om det senare inte var meningen. Jag betraktar det hädanefter som min plikt att tillse att olästa böcker blir lästa.

Emellanåt händer det också att jag fastnar framför ett av mina två köksfönster och blickar ut över det stycke hällmark som befinner sig på andra sidan vägen. Man kan möjligen tro att jag spanar efter Göran Greider som bor i huset bortanför denna hällmark, men så är inte fallet. Jag tittar i stället på den evigt föränderliga naturen som ibland väljer att vara grön och inbjudande och ibland grå och inbjudande. Det är nämligen ett stycke mark som förmår vara vackert, om än inte på något sätt anmärkningsvärt sätt, oavsett väder. Men det som verkligen får mig att fastna är djurlivet som pågår där. Ibland är det någon katt som smyger omkring. Ibland är det några harar. Men oftast är det två eller tre rådjur som spankulerar omkring eller obekymrat ligger och betar förstrött. De är vackra och fascinerande. Därför kan jag mycket väl få för mig att fotografera dem. När jag visar dessa bilder för andra människor får jag ofta som första kommentar att varje rådjur bär på tolv miljoner fästingar och dessutom en massa annan ohyra. Jaha. Som om det är ett medvetet val de gör. Som om de bär omkring på alla dessa gäster av illvilja. Som andra kommentar får jag vanligen att rådjuren äter upp folks tulpaner. Jaha. Trotsigt och måhända något barnsligt frågar jag mig vilka som var här först. Människorna eller djuren? Vilken rätt har vi att hävda att de inte har här att göra? Hur som helst. Jag tycker om att glo på dem. När jag träffar på dem på marknivå, alltså utomhus, så glor de gärna tillbaka en stund. Vi vill inte varandra något ont. Tror jag.

Men nu är det söndag och det är den sjätte mars i den nionde veckan under det femtionde året. Och det är grått och det är regnigt och lusten att påbörja en ny vecka är synnerligen minimal. Med det menar jag lusten att påbörja en ny arbetsvecka. En ny vecka får det dock gärna bli, ty som förnumstiga människor i min omnejd brukar säga: ”Alternativet vore sämre.” Det vill säga: Det vore ju tråkigt om allt tog slut nu. Oxveckorna pågår dock ännu ett litet tag, men snart kan påskmusten ställas på bordet och äggen kokas och riset fjädras. Kanske kan också en påsklilja skördas – om rådjuren inte har ätit upp den. Tänk en sådan outsäglig glädje som väntar blott nitton dagar härifrån.

Read Full Post »

Vissa veckor händer det verkligen ingenting. Naturligtvis kan påståendet bara appliceras på min lilla, lilla värld. Naturligtvis har oskyldiga människor även den här veckan fått sätta livet till. Naturligtvis har människor även den här veckan drabbats av såväl tragedier som stor glädje. Men jag inbillar mig att min lilla, lilla värld vissa veckor utgör händelselöshetens själva epicentrum. Det mest dramatiska som har hänt är att jag härom natten blev väckt av ett var-sjunde-sekund-tutande – och tämligen omedelbart somnade om. Dock efter att ha muttrat något om idioter som tutväcker hederligt folk mitt i natten. Ohederligt folk kan däremot gott få tutväckas precis när som helst, om detta bryr jag mig föga. Först vid den traditionella filmjölksskålen på morgonen efter insåg jag att det var Hesa Fredrik som hade signalerat ”viktigt meddelande till allmänheten”. Då är det meningen att man ska slå på radion och höra vad det kan vara fråga om eller vara fatt. Men jag somnade om, jag. Lika gott, eftersom det tydligen inte fanns något viktigt meddelande till allmänheten. Det visade sig att det kanske var ett tåg som hade tutat, fast det är ingen som tycks veta riktigt säkert. Jag väljer att tro att någon valde att förebåda jordens undergång på detta sätt. Ska man även då slå på radion? Och hur talar man på ett skonsamt sätt om att jorden är på väg att gå under? Det undrar jag så här i efterhand.

Stor dramatik uppstod också då jag på hemväg härom eftermiddagen upptäckte att Arga Jesustanten fanns ombord på tunnelbanetåget. Om detta Stockholmsoriginal egentligen är arg vet jag inte – och jag kommer förmodligen aldrig att fråga henne – men hon låter arg eftersom hon tenderar att skrika med sin hesa röst. Hennes missionerande är måhända något irrationellt just på grund av att det är lite svårt att uppfatta vad hon skriker om. Just den här gången tyckte jag mig dock urskilja något om att påven ska komma till Sverige, men det är fortfarande oklart om hon tyckte att det var bra eller dåligt. I sin framfart genom vagnen (hon står sällan stilla) stannade hon emellanåt upp framför vissa individer, gav ifrån sig ett slags swooshande läte och gjorde den typ av gest som i gamla ärevördiga serien Mandrake beskrevs som ”magisk”. Naturligtvis var jag en av de individer som hon valde ut. Det är förvisso hedrande att bli utvald, men vad innebar den där swoosh-gesten egentligen? Var det en välsignelse? Eller en förbannelse? Eller gav hon mig någon form av superkraft – och i så fall vilken? Jag har hittills inte märkt någon skillnad.

Vecka 5 under det femtionde året ser alltså ut att sluta med två olösta gåtor: Vad var det egentligen som tutade så mystiskt i söderortsnatten? Och vad ville egentligen Arga Jesustanten? Kanske förebådade båda händelserna den stundande undergången. Kanske har de inte ett dugg med varandra att göra. Och ska sanningen fram så skulle jag vilja påstå att vi har tillräckligt många domedagsprofetior hängande över oss redan, samtidigt som det inte tycks räcka för att folk ska begripa hur det står till.

Nå. För att inte deppa ihop fullständigt i väntan på den verkliga våren så måste man glädjas över något också. Den här veckan har jag efterdyningsskrattat åt författaren och Akademiledamoten Klas Östergrens redogörelse för hur det kom sig att han fick sitt porträtt målat av Stig Claesson. Men det är, som det heter, en annan historia.

Read Full Post »

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Handen på hjärnan – kan någon ärligen säga att han eller hon aldrig har samlat på något, vad det än vara må? Tja, det kan nog finnas folk som inte har minsta böjelse åt det hållet, men jag vågar påstå att de allra flesta har genomgått någon form av samlarfas. Vad i all världen är det som gör så att en människa blir en samlare? Är det ett arv från våra kära och stiliga förfäder stenåldersmänniskorna? Och varför drabbar samlarmanin i så fall inte riktigt alla? Det förefaller mig en smula orättvist, eftersom jag faktiskt är avundsjuk på folk som inte samlar på något alls och har ett synnerligen oproblematiskt och osentimentalt förhållande till prylar. Å andra sidan lägger de säkert sina pengar på märkeskläder och sprit i stället. Själv är jag naturligtvis en ohjälplig samlarnatur – och har nog varit det så länge jag kan minnas. Inte för att jag riktigt kan säga när eländet började, men för inte så länge sedan hittade jag en pärm från min lyckliga barndom där jag mycket noggrant hade klistrat in tuggummipapper. Ursäkta? Tuggummipapper? Ja, sådant där blankt och glänsande. Därtill hade jag skrivit årtal och garanterat att det var ”äkta tuggummipapper”. För att skilja det från oäkta, antar jag. Marknaden kryllar av individer som försöker prångla ut tvivelaktigt tuggummipapper. Det vet ju varenda människa.

Sedan dess har samlarområdena varit ganska många. Ett tag var det frimärken som gällde – en klassiker. Och det underlättade helt klart att ha en mamma som inte bara var postkassörska utan dessutom snäll. Hon kom titt som tätt hem med frimärkshäften, förstadagsstämplar och liknande som hon förärade mig. Gossens intressen skulle väl uppmuntras, antar jag. Frimärkssamlande är ju helt klart en lugnare syssla än cykelstölder eller vad nu mina generationskamrater ägnade sig åt. Men när jag kom till insikt om att jag aldrig skulle råka hitta ett exemplar av det berömda Gul tre skilling banco-märket (särskilt som det bara finns ett känt exemplar) och bli stenrik så dog intresset ut. Här tycker jag mig ana en delförklaring till att man blir en samlare – drömmen om att hitta något ytterst sällsynt som man kommer över otroligt billigt, och vips så har man en guldkantad pensionärstillvaro som i ett litet frimärksalbum.

De historiska ungdomsböckerna

De historiska ungdomsböckerna

Parallellt med frimärkena samlade jag också på böcker i serien ”De historiska ungdomsböckerna” (Lindblads förlag). En spännande väg in i världshistorien. Det här var på den tiden då bokrea innebar att bokhandlarna rensade ut böcker som stått och värmt hyllorna lite för länge och sålde ut dem. Lindblads-böckerna med beige rygg kostade cirka tio kronor styck. Det vet jag eftersom alla står i ett skåp tre meter ifrån mig i skrivande stund, och många har prislappen kvar. ”Alla” är förresten en sanning med modifikation. Jag fick aldrig ihop alla i serien. Annars är det också en drivkraft för samlaren; att i slutänden faktiskt ha en komplett samling. Fast då uppstår ju problemet att det inte är lika roligt att samla längre, eftersom det helt enkelt inte går.

Apple 4 - Black Dyke Mills Band "Thingumybob"

Apple 4 – Black Dyke Mills Band ”Thingumybob”

Skivsamlandet är väl det som har upptagit mest tid i mitt liv – och kostat mest pengar. Faktum är att jag inte vågar tänka på hur mycket jag har lagt ner på alla dessa skivor. Och andrahandsvärdet är tyvärr mycket lågt, om man undantar vissa rariteter. Problemet är det tämligen urskillningslösa köpandet som är resultatet av en frenetisk jakt på ”ny” musik att älska passionerat. En seriös skivsamlare koncentrerar sig förstås på en artist eller kanske ett skivmärke. Inte jag. Först nu, efter nästan 35 år, har jag kommit fram till att det är vinylskivor på The Beatles skivetikett Apple som gäller. Varför? Dels för att jag är Beatlesnörd, dels för att etiketten är så vanvettigt snygg. Det fina är också att jag aldrig lär få en komplett samling, inte ens om jag håller på resten av livet. Det finns alldeles för många egendomliga och sällsynta pressningar från hela världen.

Assisi i Italien - Axel Herman Hägg

Assisi i Italien – Axel Herman Hägg

Men ska det verkligen räcka med att samla på Apple-skivor? Ingalunda. Sedan ett antal år tillbaka samlar jag också på etsningar av en viss Axel Herman Hägg som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mörka, dystra historier som oftast visar stadsmiljöer och kyrkointeriörer. Etsningar som ingen vill ha i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Utom jag då (och det där får ni tolka hur ni vill). Fast naturligtvis handlar det mest om att på fullt allvar kunna säga: ”Vill du följa med hem och titta på mina etsningar?” Det var samlingen på väggarna det. Men det finns ju andra utrymmen också, alltså har jag fått för mig att jag ska fylla mitt hem med diverse vaser och fat från Upsala-Ekeby – enbart för att de är så snygga. Tyvärr blir effekten att min stackars lägenhet börjar se ut som en sådan där övermöblerad 1800-talsvåning. Det är bara mörkröda sammetsdraperier och gardintofsar som saknas. Alltså är jag nu på jakt efter ett slott (en herrgård duger också) där jag kan få lite spridning på alla vaser och fat. Kanske en pjäs i varje rum?

Ett kanske något mer seriöst och metodiskt samlande har utkristalliserat sig bara de senaste åren. Jag har nämligen gett mig den på att jag ska ha alla Stig Claessons böcker i förstaupplaga – och helst ska de vara försedda med dedikation också. Han gav ut nästan 90 böcker, så det borde ju ta ett tag att få ihop alla. Kan man tycka. Och samtidigt är förutsättningarna för att faktiskt lyckas ganska goda, trots den digra produktionen. Och sedan? Då ska de bara stå där i hyllan och imponera på alla mina gäster som ställer sig och glor på bokhyllans innehåll (vilket man visserligen inte får göra, enligt Magdalena Ribbing). Just det. En tredje förklaring till att man samlar på saker och ting är att samlingen förväntas imponera på andra. Det är ju lite synd om det visar sig att den inte gör det. Därför har jag, som ett slags bieffekt av Claesson-samlandet, även börjat köpa på mig dedikationsexemplar av andra kända författare. Den där spatiösa herrgården framstår som allt mer nödvändig för var dag som går…

Men även om mitt samlande ibland kan ta sig lite tröttsamma uttryck så brukar jag trösta mig med att det finns de som har det värre. Har ni varit på Thermosmuseet i Delsbo? Inte jag heller. Jag ska inte orda alltför mycket om det, men någon har alltså fått för sig att samla på termosar. Många termosar. Och apropå herrgård: Den före detta intendenten på Nationalmuseum, Lars Sjöberg, har hittat ett tämligen svårslaget samlarområde: Han samlar på hus. Hittills har han nio stycken gamla hus och herrgårdar. Och en kyrka. Är det en imponerande samling? Ja. Är den värdefull? Förmodligen. Kommer hans samling någonsin att bli komplett? Sällan. Sett ur det perspektivet så får man nog ändå betrakta mitt samlande som tämligen modest. Och likväl obotligt. Jag försöker intala mig det där kloka som sjungs i den berömda visan:

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Men det hjälper liksom inte. Inte det minsta.

Read Full Post »

”Omedelbart han såg kärringen beslöt han sig för att förgöra henne.
Varför visste han inte.”

En författare som inleder en bok på det sättet har åtminstone jag svårt att låta bli att älska. Citatet är hämtat ur Stig Claessons På palmblad och rosor från 1975.  Han har mer eller mindre alltid funnits i mitt liv, närmast som en naturlig ingrediens. När jag var liten visades ibland små filmer baserade på Stigs teckningar. Han ackompanjerade dem med sin egen karakteristiska, lite släpiga stockholmsröst. Det var långsamma betraktelser som kanske upplevdes som tråkiga och obegripliga av vissa – ja, det finns till och med de som anser att de var ångestframkallande. Men jag minns att jag tyckte om dem. Hans teckningar såg man även ganska ofta i diverse tidningar och under en period filmades några av hans böcker och sändes i TV. (Janne ”Loffe” Carlsson spelade en av huvudrollerna och han gör det mycket bra. Alla som avfärdar Janne Carlsson som en flamspelle får faktiskt tänka om. Och Allan Edwall i Vem älskar Yngve Frej? är oförliknelig, i synnerhet när han blir alltmer uppsluppen i vedboden under alkoholens inverkan.) Ja, det är inte helt galet att påstå att Stig Claesson faktiskt var en institution i svenskt kulturliv i sextio år – tills han plötsligt gick och dog i början av 2008.

En typisk Stig Claesson-katt

Stig Claesson var en extremt produktiv författare och konstnär. Det finns nästan 90 böcker av hans hand plus oräkneliga prosastycken som publicerades i ett stort antal tidningar och tidskrifter. Antalet konstnärliga alster går knappast ens att uppskatta. Det dyker ofta upp litografier på diverse auktioner – och ibland oljemålningar, pasteller och collage. Jag besökte själv hans ateljé i Stockholm 2005 och fann uppskattningsvis 100 oljemålningar i hyllorna. Det är självklart att en sådan enorm produktion inte kan hålla bästa klass rakt igenom. Ibland får man helt enkelt en känsla av att den gode Slas gick på tomgång och bara producerade för brödfödan. Då önskar man att någon hade hjälpt honom att sortera och säga: ”Det här är bra – det här är inte bra.” Det fanns sådana människor, till exempel hans sista gallerist, men jag föreställer mig att många kanske var lite rädda för Stig. Många har en bild av honom som en cool, humoristisk snubbe med keps – och det är naturligtvis lätt att en sådan bild växer fram när man skriver underfundiga små berättelser och betraktelser. Men han var en komplicerad natur som kunde vara svår att ha att göra med, särskilt på senare år. Det finns ett kapitel om Stig Claesson i Crister Enanders bok Relief – Författarporträtt från 1995. Enander redogör för sin intervju med Claesson, en intervju som inleds med att Stig säger: ”Vad fan vill du mig?” Kanske var han trött på att leva upp till den där mytbilden. Men det är ingen hemlighet att Stig hade alkoholproblem och även missbrukade andra substanser. Man anar en stingslighet som kan vara utmärkande för missbrukare och alkoholister. Nils Claessons läsvärda uppgörelse med fadern i form av boken Blåbärsmaskinen (2009) är en bitvis skakande men delvis också ömsint skildring. En annan läsvärd bok om Claesson är Niklas Rådströms Stig från 2011. Där får man bland annat veta varför Slas så ofta bar keps – även inomhus. Ja, till och med i bastun.

Men nu tillhör jag den skara människor som inte bryr sig så mycket om författares, konstnärers och musikers vandel. Den kan förvisso vara intressant om man vill analysera ett verk på ett djupare plan, men det finns liksom inget skäl att ägna sig åt moraliska fördömanden. Så varför tycker jag om Stig Claesson? Jag som är språkfascist borde ju ha en massa invändningar mot hans sätt att skriva. Han struntar till exempel ofta i att sätta ut frågetecken – helt enkelt för att han ansåg att allt som ser ut som frågor inte är frågor.

”Skicka hit dom skånska tjejerna” – Ett vykort från Stig Claesson.

Men man vänjer sig vid hans små egenheter och de blir till ett slags charmfaktor. Han skriver föredömligt korta och kärnfulla meningar, vilket gör att framställningen känns saklig och nonsensbefriad. Därmed inte sagt att det blir torrt. Formuleringarna är så genomtänkta och koncisa att det ofta uppstår en humor i själva uttryckssättet. Och nog sjutton är Stig Claessons böcker emellanåt humoristiska – ibland mycket roliga – men långt ifrån alltid. Ibland ser man hans böcker nästan per automatik insorterade i kategorin ”humor”, men då har man inte förstått särskilt mycket. Vissa böcker är inte ett dugg roliga, utan tvärtom allvarliga, arga eller vackra betraktelser över människor, livet och naturen. Därmed inte sagt att de inte kan innehålla underfundiga formuleringar som får en att skratta. Men kanske är Stig Claessons största förtjänst som författare att han berättar om ett Sverige och ett Europa som inte längre finns – eller som kanske bara är bortglömda för att vi stressade storstadsbor inte vet var vi ska leta eller inte begriper vad vi ser. Hans samlade verk är som ett mycket omfångsrikt porträtt av en tid och värld som är försvunnen, en tid då livet var både mycket enklare och mycket svårare. Och ändå förfaller det inte till någon orgie i nostalgi. Det är vackert, dråpligt och tankeväckande om vartannat. Ibland kan det vara lite malande och ofokuserat, och stilgreppet att upprepa en fras eller tes många gånger i samma bok kan emellanåt upplevas som lite tröttsamt. Men oftast fungerar det alldeles utmärkt. Det är helt enkelt Slas.

Ett axplock ur Stig Claessons produktion.

Ja, det där med namnet förresten… Slas står förstås för Stig cLASson, en ganska typisk tidningssignatur från en tid då skribenter gärna använde signaturer. Jämför med JOLO för Jan OLof Olsson. Det har hävdats att han aldrig använde det namnet själv, men det stämmer inte. Det är nog förvisso sant att han aldrig presenterade sig som Slas, men jag har både böcker med dedikation och signerade tavlor där det står Slas. På ett mer personligt plan var det dock Stig som gällde. Eller Stig John. Eller rent av Stickan.

Vad ska man då läsa ur Slas rika produktion? Ja, det är en smakfråga. Men här är några fina böcker med lite olika karaktär:
Supportern (1962)
På palmblad och rosor (1975)
En vandring i solen (1976)
Henrietta ska du också glömma (1977)
Medan tidvattnet vänder (1980)
Om vänskap funnes (1981)
Kärlek rostar inte (1988)
Eko av en vår (1996)
Sov du så diskar jag (2004)

God läsning!

P.S. För den som är road av kuriosa: 1974 medverkade Stig Claesson som textförfattare i Melodifestivalen. Musiken till Jag minns dig nog skrevs av Georg Riedel och framfördes av Göran Fristorp. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk text, särskilt i ett schlagersammanhang och i synnerhet då den sista raden.

Read Full Post »