Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.
Många har beklagat sig över det år som just har gått till ända. Att det inte är årets fel att mycket som är tråkigt har inträffat behöver knappast påpekas. Året bestämmer inte vad som ska hända. Året är en konstruktion som är till för att vi ska kunna lägga saker bakom oss och börja om. Tideräkningen är till för att skapa ordning och reda. Men det är sant att till exempel många människor som har betytt mycket för många har avlidit under den tidsrymd som var förra året. Kanske är det märkligt, kanske är det inte så märkligt. Det fick dock den effekten att människor vars frånfälle och därmed livsgärning borde ha fått större uppmärksamhet liksom drunknade i mängden. Och tvärtom. Att människor som kanske inte var fullt lika betydelsefulla, eller vars stjärna hade dalat rejält, lyftes fram just därför att de råkade gå hädan under just detta år. Jag menar inte att förringa någon, men måhända är själva tanken förståelig? Men vad ska man göra? Man kan inte gärna be människor att vänta till nästa år med att dö. Det är också sant att det har hänt andra saker som inte känns särskilt positiva, om man nu ska uttrycka det försiktigt. Men inte heller det är årets fel. 2016 är oskyldigt.
Hur börjar man då om? Att börja om är svårt. Att bygga vidare på något gammalt är lättare. Och hur man än gör så slinker tidigare erfarenheter och idéer med över gränsen – det kan sannerligen inte hjälpas. Man kan däremot modifiera. Kanske modernisera. Lägga till eller dra ifrån. Och det är inget som måste ske från och med tolvslaget den trettioförsta december – det kan göras precis när som helst. Men vi sitter fast i våra konstiga konventioner och föredrar att vänta till nästa årsskifte eller nästa eller nästa. Eller åtminstone till nästa månadsskifte. Vi är kalenderslavar. Vi är konventionsslavar. Jag vill säga att det inte är något negativt, men jag vill också säga att vi inte borde vara rädda för att slå oss fria. Man måste inte äta hummer och dricka champagne för att det är nyår. Man måste inte se på när människor bokstavligt talat bränner pengar på att skjuta upp raketer. Man måste inte titta på Grevinnan och betjänten. Man kan äta stuvade makaroner och köttbullar och ringla över ketchup av valfritt märke, titta på Rapport och sedan gå och lägga sig. Vi har inget nyårsansvar. Ingen kräver att det ska vara den tid på året då vi börjar om. Ingen kräver att det är då vi ska bli snyggare, smalare och snällare. Det kan vi bli precis när vi vill. När vi bestämmer oss för det.
Dock. Jag har nu skrivit mina veckobetraktelser i ett år. Snart 52 stycken. Det har varit utvecklande, både på ett språkligt plan och tankemässigt. Ibland behöver man skriva ner sina tankar för att fullt ut förstå dem. Det är ett sätt att pröva dem. Ibland upptäcker man att de är obegripliga eller inkonsekventa. Att de helt enkelt inte håller. Och likväl är varje tanke i någon mening och på någon nivå värd att pröva. En dålig tanke, om det finns dåliga tankar, kan leda till en bra tanke. Eller i alla fall en bättre. Vi människor borde därför skriva mer. Många goda tankar går om intet. Trots denna insikt, som kanske är den viktigaste under det år som har gått, väljer jag att avsluta det här experimentet i och med denna femtioandra vecka under det femtionde året som till stora delar har varit det femtioförsta. Det kan dock hända att tomheten blir mig övermäktig. Tomhet är en obehaglig känsla, och om man kan fylla tomheten med ord så kommer man ganska billigt undan. Man kan alltid skriva om det man ser och hedrar.
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
elbrundino 