Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Povel Ramel’

IMGP0653 (2)Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.

Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.

Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?

Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.

Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!

Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!

IMGP0654 (2)

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

Emellanåt händer det att jag köper en begagnad bok, på antikvariat eller av privatmänniskor som av någon anledning har tröttnat på sina böcker. Emellanåt händer det att jag köper två begagnade böcker samtidigt. Eller rent av tre. Denna vecka 9 under det femtionde året skedde det sistnämnda. De har tre saker gemensamt, dessa tre böcker. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Två av dessa tre saker är följande: Alla tre är skrivna av Stig Claesson. Alla tre bär en dedikation till Theo. Theo är en kortform av Theodor. Säljaren vet att berätta att denne Theodor heter Kallifatides i efternamn. Jag väljer att tro på det, men kan inte säkert veta. Den tredje gemensamma saken för dessa tre böcker är följande: Ingen av böckerna bär spår av att ha blivit lästa.

Tänk på att inget verkar så dött/Som noter på hög
En låt som aldrig spelas/Den skämmer ut sin upphovsman
Så skaldade Povel Ramel en gång i tiden, och jag känner att detsamma gäller de här tre böckerna – och olästa böcker i allmänhet. Varför har inte Theo kastat sig över dem, slukat dem som en påse chips en fredagskväll? En av böckerna är förvisso en norsk översättning, så i det fallet kan han möjligen vara förlåten. Men de andra? Kanske hade han inte tid. Kanske tänkte han att någon tokig människa någon gång i framtiden skulle glädjas åt att besitta tre olästa böcker av Stig Claesson. Jag vet sannerligen inte. Jag skulle kunna fråga honom – men det är möjligen ofint. I alla händelser är det något djupt tragiskt med böcker som inte har blivit lästa. De är som människor som ingen talar med. Golvplankor som ingen beträder. Broccoli som ingen äter. Varför har de då tillkommit? Nu har jag sett till att den ena boken har blivit läst och till och med en aning kantstött, även om det senare inte var meningen. Jag betraktar det hädanefter som min plikt att tillse att olästa böcker blir lästa.

Emellanåt händer det också att jag fastnar framför ett av mina två köksfönster och blickar ut över det stycke hällmark som befinner sig på andra sidan vägen. Man kan möjligen tro att jag spanar efter Göran Greider som bor i huset bortanför denna hällmark, men så är inte fallet. Jag tittar i stället på den evigt föränderliga naturen som ibland väljer att vara grön och inbjudande och ibland grå och inbjudande. Det är nämligen ett stycke mark som förmår vara vackert, om än inte på något sätt anmärkningsvärt sätt, oavsett väder. Men det som verkligen får mig att fastna är djurlivet som pågår där. Ibland är det någon katt som smyger omkring. Ibland är det några harar. Men oftast är det två eller tre rådjur som spankulerar omkring eller obekymrat ligger och betar förstrött. De är vackra och fascinerande. Därför kan jag mycket väl få för mig att fotografera dem. När jag visar dessa bilder för andra människor får jag ofta som första kommentar att varje rådjur bär på tolv miljoner fästingar och dessutom en massa annan ohyra. Jaha. Som om det är ett medvetet val de gör. Som om de bär omkring på alla dessa gäster av illvilja. Som andra kommentar får jag vanligen att rådjuren äter upp folks tulpaner. Jaha. Trotsigt och måhända något barnsligt frågar jag mig vilka som var här först. Människorna eller djuren? Vilken rätt har vi att hävda att de inte har här att göra? Hur som helst. Jag tycker om att glo på dem. När jag träffar på dem på marknivå, alltså utomhus, så glor de gärna tillbaka en stund. Vi vill inte varandra något ont. Tror jag.

Men nu är det söndag och det är den sjätte mars i den nionde veckan under det femtionde året. Och det är grått och det är regnigt och lusten att påbörja en ny vecka är synnerligen minimal. Med det menar jag lusten att påbörja en ny arbetsvecka. En ny vecka får det dock gärna bli, ty som förnumstiga människor i min omnejd brukar säga: ”Alternativet vore sämre.” Det vill säga: Det vore ju tråkigt om allt tog slut nu. Oxveckorna pågår dock ännu ett litet tag, men snart kan påskmusten ställas på bordet och äggen kokas och riset fjädras. Kanske kan också en påsklilja skördas – om rådjuren inte har ätit upp den. Tänk en sådan outsäglig glädje som väntar blott nitton dagar härifrån.

Read Full Post »

En gång i tiden gjorde salig Povel Ramel en egen version av Studentsången. Meningen var att den på lite håll eller av folk med dålig hörsel skulle uppfattas som den äkta varan, trots att texten alltså var helt annorlunda. Själv har jag länge varit besatt av tanken att göra något liknande, varför inte med den lika säsongsbetonade dikten Tomten av Viktor Rydberg? Första versen massakrerade jag redan för uppskattningsvis 25 år sedan, och för kanske 10 år sedan gjorde jag tillsammans med två kolleger ett försök med hela dikten. Den versionen påstås fortfarande finnas någonstans, men eftersom jag trodde att den var helt förkommen så fick jag för mig att göra ett alldeles färskt och eget försök, så här precis före jul. Till och med första versen fick bli en aning friserad.

Ställ er på lite avstånd från er själva och läs denna vackra och finstämda dikt högt. Naturligtvis är själva innehållet ren rappakalja, ja till och med trams, men de poetiska kvalitéerna går inte att ta miste på – eller hur?

HONKEN

(Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten)

Skidsprinterkattens böld är svår
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
”Sjukt” suckar skidkatts kvinna
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken

Drager sin kniv vid ladans vägg
självgod som tidernas diva
snittar, som många gånger förr
alla de aggressiva
Snittar så trogen mot garn och lur
far kring mården en vådlig tur
snubblar, men utan att gråta
över en Puch Dakota

För sin tand genom ägg och tår,
smakar torsk och rödspätta:
»Sej, den fisken är alltför hård,
Sej, det är ingen femetta»
Får, som man säger, alltför fort
svika smörjande bankers kort
Får som hårdna och vissla,
får som blöta idissla

Spår en fikus och fladdermus,
bränner vid rödvinssåsen
Skornas sömmar i fånens snus
intar den vanliga posen
Lömsk av teve och disk och ström,
Kålle i Götet vill ha beröm
Klubban som snutar behöver
beskylls för undanmanöver

Slår så ängsligt på grammofon,
ber den förlova per timme;
slår pellejönsen trots gruppens hån
trots deras storhetsvansinne;
Amor i moonboots vid Kalmar slott
saknar och snyftar på Nansens yacht
Amor sin båge spänner
mot alla TV-antenner

Honken flyger som fläskfilé
Mer kan man inte begära
Gänget ältar livskvalité
synd att de äro vulgära
Kvarnen dammar han ren med sjå
svalkar sig sen uti Luleå
Ingrid förmår ej att hyckla;
det är bättre att cykla

Se, han har gett dem halm och spån
renliga logopeder
Stumma som barn, men till och från
svärja de elaka eder
Häkte sörja för häkte rart,
konstrande, snålande underbart
Kåtan som Nick upplåter
fnissar åt anekdoter!

Honken klandrar pomadans doft;
svär över kor och Trieste
Far på skallen i ströets stoft
lär sig av Skavlans gäster
Nu är väl Skavlans studio tom,
men den dåren så glad och from
Kommer han, ska han få smaka
järnrör och psykofarmaka

Då kan man alltid få twittra om
tvånget som är därinne
”Inte i kväll” säger Onkel Tom,
stör sig på Honkens linne
Såsom en slinga i Adas skägg
fnyser fånen åt klubbens drägg
Imman på ägget kränker,
Honken snubblar och stänker

Schyst på krogen ljöd ejderns skall
Livat, det blir det med snuset
Flott från kärran med dödsmetall
höres: ”Beakta gruset!”
Honken hyssjar och med beröm
styckar en höna i vriden sömn,
Beundrar, ja vem kan det vara,
måhända Bert Karlsson i Skara?

Skidsprinterkattens böld är svår,
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
blott ingen orkar rimma
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken.

GOD JUL, ARMA MÄNNISKOR!

Read Full Post »