elbrundino

Mina damer och herrar och allt däremellan! För en vecka sedan riktade jag en bredsida mot Naturen för att hon hade hoppat över våren och gått direkt på högsommaren. Minnes I detta? Inte att jag riktade nämnda bredsida, utan det vädermässiga sakförhållandet? På grund av detta, och enbart på grund av detta, bestämde sig Naturen för att den här veckan gå direkt in i oktober med arktisk kyla och blåst. Detta är således mitt fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt och försäkrar att jag under 85 procent av min vakna tid skäms å det grövsta. Jag bär dessutom tagelskjorta, vilket förhoppningsvis visar på det djupt kända allvaret i min botgöring. Naturens hämnd är hård. Det vet jag nu.

Från att nästan ha velat bada vill man nu närmast bara lägga sig under en filt och läsa en mycket spännande bok. Vilket jag faktiskt också har gjort. Som jag någon gång tidigare har meddelat så brukar jag ibland vandra in i en bokhandel och be de små människor som arbetar där att rekommendera något alster. Den här gången hävdade en liten person med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna att hon sett att jag stod och tittade på Karl Ove Knausgårds böcker och att hon därför minsann visste vad jag borde läsa. Det där missuppfattade hon naturligtvis, men jag köpte snällt den rekommenderade boken för att inte göra henne ledsen. Och nu måste jag erkänna att boken hon satte i mina händer, Stallo av Stefan Spjut, grep tag i mig. 600-sidiga böcker tenderar att skrämma mig, men det här visade sig vara en så kallad bladvändare (fast noga räknat så är det ju jag som är bladvändaren). Jag var till och med inriktad på att i min tur rekommendera boken till såväl kreti som pleti. Men så hände det där som egentligen händer ganska sällan i litteraturens värld: Det spårar ur. Det blir för konstigt. Tyckte jag. Men jag tycker ju å andra sidan nästan onödigt mycket, och allt jag säger behöver man ju inte bry sig om.

Denna vecka 19 under det femtionde året har Stockholm annars präglats av så kallas schlageryra. Det är en av de yror som jag har svårast att fördra, och alldeles i synnerhet när den så påtagligt påverkar den omedelbara kringmiljön. Jag såg till exempel några medelålders herrar helt ogenerat gå på Regeringsgatan iklädda smoking och silverglänsande hattar och halsdukar. Och svenska flaggor som mantlar. Jag såg ett gäng yngre personer med blåa clownperuker i Gamla stan. De skrålade Heroes. Inte Bowie-låten, utan den där nya. Schlager får vanligtvis sansade människor att helt tappa värdigheten. De får plötsligt för sig att sjunga karaoke. Det är rent tragiskt att se. Och det kanske är just därför jag vill erkänna med mycket små bokstäver (om jag bara kunde klura ut hur man får till mycket små bokstäver här) att jag för mycket länge sedan deltog i ett projekt vars syfte var att få med en melodi i den där eländiga festivalen. Det misslyckades. Detta är inget jag gråter över, eftersom jag inser vad det hade kunnat leda till. Om det hade velat sig illa så kunde jag ha fått mellannamnet ”Pling”, och – handen på hjärnan – det vill man ju inte. Ja, jag skrev alltså texter. Schlagertexter. Då inbillade jag mig att de var bra, eller åtminstone bra mycket bättre än annat som skrevs på den tiden. Det inbillar jag mig inte längre. Detta är preskriberat. Men jag vill ändå rakryggat erkänna vad jag har gjort, som en bikt.

Det finns mycket att be om ursäkt för. Mycket att bikta. Man hinner med mycket dumheter under femtio års tid. Men någonstans får man väl ändå anta att alla de där sakerna som man i efterhand kanske inte är så stolt över ändå har bidragit till att man i dag är en så fantastisk människa? Trots att man ibland fortfarande begår dumheter. Som det där med att skälla ut vädret. Detta skall icke upprepas.