Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘David Bowie’

Mina damer och herrar och allt däremellan! För en vecka sedan riktade jag en bredsida mot Naturen för att hon hade hoppat över våren och gått direkt på högsommaren. Minnes I detta? Inte att jag riktade nämnda bredsida, utan det vädermässiga sakförhållandet? På grund av detta, och enbart på grund av detta, bestämde sig Naturen för att den här veckan gå direkt in i oktober med arktisk kyla och blåst. Detta är således mitt fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt och försäkrar att jag under 85 procent av min vakna tid skäms å det grövsta. Jag bär dessutom tagelskjorta, vilket förhoppningsvis visar på det djupt kända allvaret i min botgöring. Naturens hämnd är hård. Det vet jag nu.

Från att nästan ha velat bada vill man nu närmast bara lägga sig under en filt och läsa en mycket spännande bok. Vilket jag faktiskt också har gjort. Som jag någon gång tidigare har meddelat så brukar jag ibland vandra in i en bokhandel och be de små människor som arbetar där att rekommendera något alster. Den här gången hävdade en liten person med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna att hon sett att jag stod och tittade på Karl Ove Knausgårds böcker och att hon därför minsann visste vad jag borde läsa. Det där missuppfattade hon naturligtvis, men jag köpte snällt den rekommenderade boken för att inte göra henne ledsen. Och nu måste jag erkänna att boken hon satte i mina händer, Stallo av Stefan Spjut, grep tag i mig. 600-sidiga böcker tenderar att skrämma mig, men det här visade sig vara en så kallad bladvändare (fast noga räknat så är det ju jag som är bladvändaren). Jag var till och med inriktad på att i min tur rekommendera boken till såväl kreti som pleti. Men så hände det där som egentligen händer ganska sällan i litteraturens värld: Det spårar ur. Det blir för konstigt. Tyckte jag. Men jag tycker ju å andra sidan nästan onödigt mycket, och allt jag säger behöver man ju inte bry sig om.

Denna vecka 19 under det femtionde året har Stockholm annars präglats av så kallas schlageryra. Det är en av de yror som jag har svårast att fördra, och alldeles i synnerhet när den så påtagligt påverkar den omedelbara kringmiljön. Jag såg till exempel några medelålders herrar helt ogenerat gå på Regeringsgatan iklädda smoking och silverglänsande hattar och halsdukar. Och svenska flaggor som mantlar. Jag såg ett gäng yngre personer med blåa clownperuker i Gamla stan. De skrålade Heroes. Inte Bowie-låten, utan den där nya. Schlager får vanligtvis sansade människor att helt tappa värdigheten. De får plötsligt för sig att sjunga karaoke. Det är rent tragiskt att se. Och det kanske är just därför jag vill erkänna med mycket små bokstäver (om jag bara kunde klura ut hur man får till mycket små bokstäver här) att jag för mycket länge sedan deltog i ett projekt vars syfte var att få med en melodi i den där eländiga festivalen. Det misslyckades. Detta är inget jag gråter över, eftersom jag inser vad det hade kunnat leda till. Om det hade velat sig illa så kunde jag ha fått mellannamnet ”Pling”, och – handen på hjärnan – det vill man ju inte. Ja, jag skrev alltså texter. Schlagertexter. Då inbillade jag mig att de var bra, eller åtminstone bra mycket bättre än annat som skrevs på den tiden. Det inbillar jag mig inte längre. Detta är preskriberat. Men jag vill ändå rakryggat erkänna vad jag har gjort, som en bikt.

Det finns mycket att be om ursäkt för. Mycket att bikta. Man hinner med mycket dumheter under femtio års tid. Men någonstans får man väl ändå anta att alla de där sakerna som man i efterhand kanske inte är så stolt över ändå har bidragit till att man i dag är en så fantastisk människa? Trots att man ibland fortfarande begår dumheter. Som det där med att skälla ut vädret. Detta skall icke upprepas.

Read Full Post »

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.

Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.

Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.

Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.

Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.

Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:

Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.

George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.

Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.

Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstarmen den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.

Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.

Read Full Post »

AppleJamDen som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!

BEaucoups5”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.

Beatles själva hade fortfarande kontrakt med EMI, men fick lov att använda Apple-etiketten till sina skivor. Efter splittringen använde de etiketten som soloartister fram till 1975, även om de ofta hittade på olika varianter av den. Paul McCartney undvek den helst totalt, vilket är lite tråkigt. Det är nämligen i mitt tycke världens absolut snyggaste skivetikett. A-sidan på LP, EP och singlar hade ett oskalat Granny Smith-äpple som motiv, medan B-sidan hade ett halverat äpple som motiv. Den klassiska varianten är djupgrön, men det finns varianter som är röda, orange, blåa, vita och säkert ytterligare varianter som jag för närvarande inte kommer på. Den sista original-LP:n som gavs ut under Apples första aktiva period, George Harrisons Extra Texture från 1975, har en äppelskrott på etiketten – som för att tydliggöra att man satte punkt för hela äventyret.

En glad spansk Billy Preston

En glad spansk Billy Preston.

Det var väl helt enkelt så att Beatles-medlemmarna tappade intresset för Apple redan på ett ganska tidigt stadium, men faktum är att man gav ut en del artister som blev (eller redan var) framgångsrika. Mary Hopkin var i övre tonåren när hon fick ge ut singeln Those Were The Days som blev en världshit och sålde i enorma upplagor. Flera av hennes singlar blev stora hits. Bandet The Iveys bytte namn till Badfinger och gav ut några storsäljande och fina LP och singlar på Apple (inklusive låten Without You som blev stora hits med Harry Nilsson och Mariah Carey). Ravi Shankar och Modern Jazz Quartet är andra kända namn. Phil Spectors klassiska julskiva återutgavs på Apple och James Taylors fina debutskiva kom ut på Apple. Billy Preston gav ut två LP och några singlar. Och till och med den klassiska kompositören John Tavener släppte ett par LP på etiketten. Även ett antal mer eller mindre märkliga eller osannolika artister fick chansen, som t.ex. ufo-fantasten Chris Hodge, London-avdelningen av Radha Krsna Temple (som faktiskt fick en stor hit!), cajunbandet Sundown Playboys och brassbandet Black Dyke Mills Band. En knasig blandning, men det är bland annat det som gör Apple Records så fascinerande.

Apple007

Vad sägs om en keltisk dödsmässa av John Tavener?

Så vitt det är känt fanns det också några figurer som försökte fånga The Beatles intresse utan att riktigt lyckas, vilket så här i efterhand kanske var lite olyckligt. Här kan nämnas en viss David Jones som är lite mer känd som David Bowie. Och en grupp vid namn Queen. En annan grupp som kunde ha fått ge ut sin debut på Apple hette Crosby, Stills, Nash & Young, men enligt uppgift la George Harrison in sitt veto eftersom han inte gillade The Hollies version av Harrison-låten I Need You. Graham Nash var nämligen med i The Hollies. Kanske lite småaktigt… Lite kuriosa är att även en svensk grupp vid namn Bamboo var aktuell för Apple, men så blev det inte. I den gruppen ingick Mikael Rickfors, som några år senare blev medlem i…The Hollies. Allt flyter ihop.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Men åter till det här med samlandet. Det kan väl inte vara så svårt att få ihop samtliga skivor som gavs ut på Apple Records 1968-1975? Ha! Inte ens om man nöjde sig med alla Apple-skivor som pressades i England skulle uppgiften vara särskilt lätt. Ett exempel: De första fyra singlarna gavs ut i en specialmapp betitlad Our First Four i extremt begränsad upplaga (ett exemplar levererades till drottning Elizabeth). Jag har sett en sådan till salu för 9 500 dollar. Därtill finns det engelska pressningar som antingen aldrig kom ut på marknaden eller bara såldes via postorder från Apple. Ett exempel på det första är LP:n Accept No Substitute med Delaney & Bonnie. Den hann pressas i ett antal exemplar innan man upptäckte att artisterna visst råkade ha kontrakt med ett annat skivbolag. Så kan det gå. Ett exempel på det andra, om jag har förstått saken rätt, är artisten Brute Force (ett artistnamn, förstås) som fick ge ut sin låt King of Fuh på Apple. På grund av den kontroversiella titeln (stryk ”of” och byt plats på de andra orden) såldes dock singeln enbart via postorder. 3 000 exemplar ska visst ha pressats, men var de befinner sig kan man undra. Den absolut mest sällsynta engelska Apple-singeln är dock den allra första. Den finns bara i ett enda exemplar och artisten heter…Frank Sinatra! Ringo Starr bad via ombud Frank Sinatra att sjunga in en specialanpassad version av The Lady is a Tramp som födelsedagspresent till Ringos fru Maureen, som var en stor Sinatra-beundrare. Hopplöst sällsynt. Men här kan man faktiskt lyssna på The Lady is a Champ.

Den mycket sällsynta David Peel-singeln. (Typisk USA-etikett)

Den mycket sällsynta David Peel-singeln.
(Typisk USA-etikett)

Det var de engelska pressningarna. Men det finns också USA-pressningar, varav vissa är egendomligt sällsynta. Och dessutom finns det varianter av varje enskild utgåva eftersom flera skivfabriker på skilda håll i landet användes. En av de ovanligaste USA-pressningarna är en singel med New York-hippien David Peel. Den gavs aldrig ut kommersiellt, utan skickades bara till radiostationer. Skälet? Återigen en kontroversiell låt, nämligen F Is Not A Dirty Word. Ordet som avses är förstås fuck och på singeln är varenda förekomst av detta ord censurerad. Förmodligen är det den märkligaste skiva jag har i min samling. Även USA hade för övrigt sin version a Our First Four, som också är mycket sällsynt.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Men nu måste det väl vara slut med sällsyntheter? Icke. Väldigt många länder i alla världsdelar utom Antarktis pressade nämligen sina egna varianter av Apple-singlar, många av dem med unika bildomslag och unika skivnummer. Den absolut mest sällsynta torde vara en sydafrikansk utgåva med Gene Rockwell som framför Mary Hopkins Those Were the Days på afrikaans. Rockwell hade inte ens kontrakt med Apple, men av skäl som jag inte går in på så fick han ändå ge ut singeln på den etiketten. Enligt en av de anställda på Apple var det fler sydafrikanska artister som gav ut skivor på etiketten, men inga andra exempel har dykt upp – så det är nog tveksam om det stämmer. Även Sverige kan erbjuda en och annan raritet, men då handlar det främst om bildomslag. Nyligen såldes en svensk Paul McCartney-singel med bildomslag för lite drygt 700 kronor och det finns svenska singlar av både Ringo Starr och John Lennon som håller minst den prisnivån. Den dyraste svenska Apple-singeln är nog dock The Beatles The Long And Winding Road som man får betala flera tusenlappar för. Har jag den i samlingen? Nej. Vill jag ha den? Ja. Blir jag en lyckligare människa om jag får tag i den? Ja, kanske i ungefär en timme. Men faktum är att jag ibland tar fram mina kära vinylskivor, luktar lite på dem, bläddrar igenom dem och blir överraskad av någon som jag har glömt att jag hade. Lite sjukt är det kanske, men det är en sjukdom som jag inte direkt lider av. Och en vacker dag kanske jag får för mig att sälja hela härligheten – och upptäcker att ingen vill ha dem. Nåja, den dagen den sorgen.

Sällsynt svensk utgåva från 1970

Sällsynt svensk utgåva från 1970.

Blast101

Äpplen kan även vara röda. Till och med på en amerikansk pressning.

Beaucoups10

Även Yoko Ono fick ge ut några schysta grejer på Apple.

BEaucoups8

En av de konstigaste Apple-utgåvorna, med ett cajunband från Louisiana som Ringo Starr gillade.

Beaucoups2

En holländsk utgåva av The Iveys debutsingel på Apple. De bytte strax namn till Badfinger.

Beaucoups13

En sällsynt svensk utgåva av Trashs första singel på Apple.

Blast102

Äpplen kan även vara orange.

Beaucoups6

Min ungdoms heliga Graal. Den här EP:n fanns bara på postorder och gavs ut i samarbete med glassbolaget Wall’s Ice Cream 1969.

 

 

Read Full Post »

En silverfärgad Mercedes!

En silverfärgad Mercedes!

Denna soliga dag i juli 1985 stod en silverfärgad Mercedes parkerad innanför de öppna grindarna på uppfarten till Ranelagh Drive i Twickenham. Vi såg det som ett gott tecken, även om vi inte hade en aning om ifall det var hans bil. Vem kan hålla reda på vad rockstjärnor håller sig med för fortskaffningsmedel? Men vi tre ungdomar, jag, Emily och Mary, bestämde oss i alla fall för att placera oss på trottoaren och vänta. Händer det så händer det, och om inte så hade vi åtminstone fått se stället utifrån.

Jag har i tidigare blogginlägg tjatat om mina äventyr i England för exakt 30 år sedan – och jag har faktiskt ytterligare något att förtälja från denna för mig smått legendariska sommar. Egentligen skulle jag vilja berätta att jag var en av de cirka 70 000 människor som åhörde artister som David Bowie, Elvis Costello, Bryan Ferry, U2, Dire Straits, Elton John, Paul McCartney och The Who på Wembley Stadium på den europeiska delen av Live Aid-galan. Men det var jag inte. Galan började medan jag fortfarande befann mig ombord på båten från Göteborg. Jag minns att jag hade släpat med mig en åbäkig bandspelare för att kunna ratta in direktsändningen och spela in den. Och när jag väl hittat till mitt hotellrum i London så tittade jag på resten av galan på TV. Det var en lätt frustrerande känsla att sitta där, några kilometer från arenan. Men å andra sidan slapp jag ju trängseln.

Alla de där stora stjärnornas närvaro i London gjorde att de påföljande veckorna kändes lite speciella. Det var som om man nästan förväntade sig att råka springa på David Bowie eller någon annan i närmsta gathörn. En sådan förhoppning eller känsla låter förmodligen lite löjlig, men för en musikintresserad yngling från en av Europas avkrokar så fanns det en lockelse i det där. Tänk om… Nåja, om inte annat så skulle jag i alla fall få träffa min kaliforniska brevvän Emily och hennes kompis Mary, som hade fått för sig att tillbringa nästan hela sommaren i England. Vi hade bland annat planerat att åka till Liverpool, vilket vi också gjorde, men det har jag berättat om tidigare. En av kvällarna i London föreslog dock Emily att vi skulle göra en annan utflykt på eftermiddagen dagen därpå. Pete Townshend, gitarrist, låtskrivare och drivande kraft i The Who, hade en studio i Twickenham och Emily påstod sig ha något slags begrepp om ungefär var den låg. Vi var alla tre inbitna Beatles-fans, men vi älskade även The Who, så det är klart att förslaget lät alldeles utmärkt.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Herr Townshends egen studio hade det egendomliga namnet Eel Pie Studios och Emily trodde därför att den rimligtvis var belägen på Eel Pie Island, mitt i Themsen. Vi lyckades hitta denna ö som bara nås via en gångbro och irrade runt där ett bra tag, men hittade bara småbåtsvarv och höga, låsta grindar som ledde in till privatvillor. Om den där studion låg på ön så var den väldigt väl dold. Det var med viss besvikelse som vi började gå över bron till fastlandet igen, men så frågade vi en man som var på väg till ön. Först tittade han misstänksamt på oss som om vi var tre förrymda ungdomsbrottslingar, men så insåg han väl att vi såg fullständigt menlösa ut och förklarade för oss att vi var helt fel ute. Vi skulle till något som kallades The Boathouse och som låg flera kilometer från Eel Pie Island. Mannens vägbeskrivning stämde exakt och så småningom nådde vi fram.

The Boathouse, som alltså lurigt nog inrymde Eel Pie Studios, ligger precis där vägen Ranelagh Drive viker av från Themsens lopp. Det är ett tvåvåningshus med en antydan till trädgård som på ett konstigt sätt ligger kanske en meter ovanför gatunivån. Antagligen ligger huset på en naturlig höjd. Det gör att det som är en hög mur sedd från gatan är ganska låg sedd inifrån trädgården. Grindarna var öppna och det stod en silverfärgad Mercedes på infarten. Jag la märke till att det satt två övervakningskameror på husets fasad, riktade mot gatan. Det kändes lite obehagligt att kanske vara övervakad och misstänkliggjord, men vi var lyckliga över att ha hittat rätt och ställde oss på trottaren utanför muren för att vänta så länge som kändes rimligt. Jag måste dock erkänna att jag var lite nervös, inte bara för de där kamerornas skull. Min bild av Pete Townshend, via saker jag hade läst, sett och hört, var att han är en intelligent person som dock emellanåt tappar humöret. Foton av honom när han demolerar elgitarrer gjorde väl sitt till för att skapa den där bilden. Tänk om han skulle bli arg för att vi kom och störde? Tänk om han skulle be oss att omedelbart försvinna därifrån. Men jag litade nog på att Emily och Mary skulle charma honom.

Emily träffade Pete igen 1987. Då åkte kameran fram.

Inte minns jag så här 30 år efteråt hur länge vi stod där och hängde, men jag tror inte att det var mer än kanske 45 minuter. Vi märkte ingenting förrän vi hörde en röst som tycktes komma uppifrån. Vi vände oss om och hittade ett vänligt ansikte som beskådade oss över muren. ”Väntar ni på Pete Townshend?” Jag hade hjärtat i halsgropen och fick inte fram ett ord, men Emily svarade jakande på sitt käcka amerikanska sätt. ”Kom in” sa mannen. Jisses. Skulle vi få komma in i Pete Townshends studio? Nja. Själva studion kom vi aldrig in i, men väl något slags uppehållsrum eller reception med en rymlig soffa och en televisionsapparat. Pete Townshend visade sig (förstås) vara en vänlig själ, men hans blotta närvaro gav mig ändå en rejäl tunghäfta. Emily och Mary verkade också vara en aning starstruck, men höll ändå igång en konversation och frågade om saker. De hade ju sett The Who på Live Aid och kunde berätta hur bra det hade varit. De påpekade speciellt hur coolt det var att Pete och Paul McCartney, som ett slags den brittiska rockmusikens nestorer (då hela 40 respektive 43 år gamla), hjälptes åt att lyfta upp Live Aid-generalen Bob Geldof. Pete skrattade och avslöjade att Paul inte riktigt orkade och var på väg att tappa Geldof – vilket man faktiskt kan se om man tittar två minuter in på det här klippet. (Detta dementerades dock å det lögnaktigtaste av herr McCartney när vi några dagar senare träffade honom.) Och apropå McCartney så avslöjade Pete att han precis i dagarna hade spelat gitarr på en av låtarna på Pauls kommande skiva. Vi sög i oss informationen och kände oss stolta över att känna till något som väldigt få andra visste. (Låten dök upp på den inte alldeles strålande LP:n Press och bär titeln Angry.)

Min signerade Who-singel.

Min signerade Who-singel.

Fick jag då något sagt till Pete Townshend? Ja, jag svarade lydigt på frågan var jag kom ifrån. Då lyste han upp och berättade att The Who aldrig brukade ta med sig egna instrument på sina turnéer i Sverige i mitten av 60-talet. De lånade i stället lokala förmågors instrument – och slog ibland sönder dem. Som i det här klippet. Han berättade det med viss förtjusning. När han förhörde sig om vilken stad jag kom ifrån så hade han efter 20 år fullständig koll på att de hade spelat även i Uppsala – faktiskt samma år som jag föddes. Så tog jag mod till mig och frågade om han hade något emot att signera den The Who-singel som jag samma förmiddag hade skaffat i en butik för begagnade skivor. Eftersom vi hade fått veta att Pete höll på och spelade in en soloskiva så fick jag av något skäl för mig att han av det skälet kanske inte ville signera en Who-singel. En konstig idé, med tanke på deltagandet i Live Aid bara några dagar tidigare. Nervositeten kan göra konstiga saker med människan. Självklart hade han inget alls emot det. Även Emily och Mary fick förstås sina autografer innan han förklarade att han skulle fortsätta spela in nu. Så han tog i hand och tackade så mycket för besöket – som det anstår en brittisk gentleman.

Mary och jag - lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Mary och jag – lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Vi gick lyckliga därifrån längs Themsen och det dröjde ganska länge innan vi insåg att ingen av oss hade haft modet att be om att få ta några foton. Det verkar som om även mina kamrater, trots Pete Townshends stora vänlighet, hade drabbats av något slags nervositet i hans sällskap. Det där grämde mig en hel del och någon dag senare, då flickorna skulle göra något annat, fick jag för mig att åka tillbaka till The Boathouse, försöka träffa Pete igen och ta några bilder av honom. Jag köpte en av Petes tidigare soloskivor för att få ytterligare en autograf – och dessutom en bukett blommor som tack för att han hade varit så snäll mot oss. Jag hann knappt ställa mig på trottoaren utanför The Boathouse förrän jag hörde fotsteg inne på gården, och precis som förra gången tittade ett ansikte ut över muren. Men den här gången tillhörde ansiktet Pete Townshend själv! ”Come in, mate” sa han, och då var det förstås bara att lyda. Men återigen slog den där hemska nervositeten till och allt blev ytterligt pinsamt. Jag sträckte fram den där stackars blombuketten och mumlade något om att han fick den för att han hade varit så schyst mot oss. Jag fattar inte att jag ens kom på tanken. Men han tackade förstås så mycket och frågade om det var okej för mig att han tog med dem till sin mamma som tydligen var lite krasslig. Han stod nämligen just i begrepp att åka och hälsa på henne. Jag kunde ju knappast säga nej – så därmed har jag alltså indirekt köpt blommor till Pete Townshends mamma. Märkligt.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Han bjöd mig att sitta ner i soffan medan han försvann in i studion för att göra sig redo för avfärd. Så där satt jag och tittade på TV tillsammans med ett par av Petes vänner eller anställda eller vad de nu var för figurer. De försökte få med mig i nåt slags samtal, men det gick väl…sådär. Jag satt mest och fingrade på min billiga kamera och undrade om jag skulle våga be om att få ta några bilder. Pete kom ut efter sju åtta minuter och än i dag undrar jag vad han egentligen tänkte om mig då. Trodde han att jag var en sådan där jobbig typ som snubben som dyker upp hos John Lennon i det här klippet (cirka fyra minuter in)? En sådan som tror att allt ska falla på plats när man träffar sin idol? Hoppades han att jag skulle ha försvunnit? Kanske funderade han själv på att smita ut bakvägen och bara dra därifrån? Nej, inte gentlemannen Pete Townshend. Han kom ut efter ett tag och frågade om han kunde göra nåt mer för mig, så jag slängde fram LP:n som jag tagit med mig och bad om en till autograf. Men frågade jag om jag fick ta en bild? Nej. Så här 30 efteråt fattar jag ingenting. Vi lämnade The Boathouse tillsammans. Bara för att ha något att säga så frågade jag om den silverfärgade Mercedesen var hans, som om jag inte visste det. ”Yeah, it’s the best” bekräftade han. ”Nice car” svarade jag. Som om jag brydde mig det allra minsta om bilar. Jag hade hört att han för inte så länge sen hade skjutsat en uppdykande beundrare till tåget och kanske var det därför jag förde bilen på tal. Men jag insåg att det skulle vara att hoppas på alldeles för mycket. Det var det sista jag såg av Pete Townshend.

Kort men vänligt.

Kort men vänligt.

Men det var inte vår sista kontakt. Någon gång på senhösten släpptes skivan som han arbetat på den där sommaren. Den hette White City och både Emily, jag och Mary kände nån sorts löjlig stolthet över att liksom ha varit en del av skivans tillblivelse. Man tänker så konstigt när man är ung. Jag kände att jag ville berätta för Pete vilken bra skiva han hade gjort – och skrev ett brev. Inte för att jag minns hur jag hittade adressen. Kanske räckte det med ”The Boathouse, Ranelagh Drive, Twickenham, England”? Jag minns inte heller exakt vad jag skrev, och det är nog tur. Jag har en känsla av att en genomläsning av det där brevet i dag skulle ha fyllt mig med obehag. Men tydligen var det ett ganska långt brev. Hur jag vet det? Jo, i januari året därpå kom det ett svar. Ett kort men vänligt maskinskrivet brev. Det är en av mina käraste ägodelar – fast jag är fasligt nervös över att underskriften är på väg att blekna bort.

Read Full Post »

Berlin2 kopieraVad kännetecknar ett mästerverk? Det finns närmast oräkneliga filmer, skivor, operor, böcker, pjäser och konstverk som när de getts ut eller haft sin premiär med iver förklarats vara mästerverk – bara för att efter ett, tio, trettio eller hundra år ha fallit i glömska. Och även om de inte har glömts bort så börjar man höra en massa invändningar. ”Nja, den var väl inget vidare.” ”Alla tyckte att den var ett mästerverk, men jag förstod redan då att den snart skulle omvärderas. Själv gillade jag den inte alls.” Det är väl helt enkelt så att bara tiden kan utvisa vad som verkligen är en klassiker, vad det är som får ett bestående värde.

När Lou Reeds LP Berlin gavs ut 1973 möttes den av något som med en underdrift möjligen kan kallas skepsis. I tidskriften Rolling Stone publicerades en extremt negativ recension som bland annat kungjorde att vissa skivor är så anstötliga att man vill begå våldshandlingar mot artisten som gjort sig skyldiga till att ha spelat in dem. Skribenten Stephen Davis förutsätter att Berlin är Lou Reeds sista skiva och att karriären är avslutad. För säkerhets skull avslutar han sågningen med ett ”Goodbye, Lou”. I en annan anmälan beskrevs skivan som ”horseshit”. Det är inte konstigt att skivan sålde uselt, åtminstone om folk läste och tog till sig de recensionerna.

Ändå föregicks skivan av entusiasm. I Rolling Stone förklarades att Berlin utan tvivel skulle komma att visa sig vara 1970-talets Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Så vad hände? Tja, det var nog så att alla väntade sig något helt annat än vad Lou Reed presenterade i juli 1973. Man får komma ihåg att han bara åtta månader tidigare hade gett ut LP:n Transformer, som blev en stor framgång med sin glamrockiga karaktär och flera lättillgängliga låtar. Produktionen av David Bowie och Mick Ronson bidrog alldeles säkert till att göra skivan populär. Det ligger därför nära till hands att anta att folk helt enkelt trodde att de skulle få ett slags Transformer II.

Men Berlin är något helt annat. I Rolling Stone berättar Lou Reed att det inte är fråga om ett konceptalbum, men ändå en mer eller mindre sammanhållen, realistisk berättelse om ett samtida par, Caroline och Jim, som lever i Berlin. De är varken anmärkningsvärt tokiga eller degenererade. Påstår han. Och de kunde lika gärna ha bott i Ohio. Ja, kanske. Men i dag är det svårt att föreställa sig att det här dramat skulle ha kunnat utspela sig någon annanstans än i Berlin, i skuggan av muren. Det är mörkt, våldsamt (mentalt och fysiskt), suicidalt, sömnlöst, smärtsamt… Det handlar om knark, sex, paranoia och sociala ingripanden. Och ändå är det här en så egenartat vacker skiva! Det är nästan som om man har ansträngt sig för att linda in allt elände i ett bomullsarrangemang för att det inte ska bli för jobbigt. Inte så att musiken är inställsam och mesig, men soundet är stort och mjukt och omsluter Reeds röst på ett fint sätt. Han hade ofta en förmåga att låta lite lakonisk och förföll på senare år till att pratsjunga på ett sätt som jag tycker är lite tråkigt. Men här finns det ett engagemang för materialet och jag vill påstå att han aldrig har sjungit så bra och varmt som här. En bidragande orsak till skönheten är de fina arrangemangen av producenten Bob Ezrin och i synnerhet inslaget av träblås. Fast den jovialiske Stephen Davis på Rolling Stone kallar förstås arrangemangen för ”kraftlösa”. Bland musikerna hittar man den nyss bortgångne basisten Jack Bruce, Steve Winwood, Michael och Randy Brecker, Aynsley Dunbar, Steve Hunter och Tony Levin.

Berlin3Inledande titellåten Berlin sätter tonen för skivan genom ett lite jazzigt fragmentarisk framförande som antyder sena nätter på nattklubbar. Det är en förkortad och mer stringent variant av en låt som gavs ut redan på Reeds första solo-LP 1972. Ännu en låtrepris dyker upp lite senare, men då handlar det om en låt som spelades in med Velvet Underground redan 1968 under titeln Stephanie SaysDet är en söt liten melodi som framförs till ackompanjemang av bland annat klockspel och John Cales mjuka altfiol. Men när Reed återanvänder den på Berlin döper han om den till Caroline Says II (det finns en Caroline Says I också) och drar ner tempot rejält. Och texten har genomgått en nästan total transformering och fördystring. Nästan det enda som finns kvar är textraden ”It’s so cold in Alaska”. Här föregås den av den isande (ursäkta ordvalet) strofen: ”She put her fist through the window pane. It was such a funny feeling.”

Den följande låten The Kids beskriver hur Caroline blir fråntagen sina barn för att hon är en olämplig mamma. Temat illustreras av något som kunde ha blivit katastrofalt patetiskt, nämligen gråtande barn som ropar på sin mamma! Men det fungerar. Tidigare påstods det att producenten Bob Ezrin var så angelägen att få till så autentiska skrik som möjligt att han gick hem till sina egna barn och berättade för dem att deras mamma just hade dött i en olycka – och spelade in deras gråt och skrik. Lyckligtvis är det inte sant. Man ska nog vara extremt cynisk och hjärtlös för att göra på det viset. Sanningen tycks vara att han helt enkelt bad det äldsta barnet att ropa på mamma medan han spelade in. Och så blev lillebror, två år, inspirerad och började också ropa utan att riktigt förstå varför. Och gråten spelades helt enkelt in en kväll när barnen inte ville gå och lägga sig.

Och så har vi den ödesmättade The Bed som till en början framställs som platsen där Caroline och Jims barn blev till (”candles lit the room at night”), men som omedelbart förvandlas till platsen ”där hon skar upp handlederna den där märkliga och ödesdigra natten”. Det är på något sätt ytterst oroande att en sång som handlar om självmord är så sagolikt rogivande och vacker. Sången är som ett soundtrack till den totala resignationen. Och då är det bara logiskt att The Bed följs av skivans avslutande Sad Song, en majestätisk final som trots sin titel och text blir som en befrielse från en spänning som byggts upp och blivit nästan ohållbar.

Är då Berlin ett mästerverk? Tja, jag vill åtminstone mena att skivan är en av Lou Reeds allra förnämligaste och jag skulle absolut inkludera den om jag tvingades välja ut 50 skivor som jag älskar. Men vi har lyckligtvis alla olika smak. Somliga avfärdar den förmodligen som pretentiös smörja. Andra upptäcker kanske att själva temat är alldeles för tungt för att man ska stå ut med att lyssna (det är så långt från Pharrell Williams Happy man kan komma). Men om man vill ge Berlin en chans så ska man lyssna på skivan i sin helhet. Det är så det är tänkt – som a film for the ears, som Bob Ezrin uttryckte det.

 

 

Read Full Post »