elbrundino

Detta är en dag som är väl så varm som en varm sommardag. Väl så solig som en dag i juli är när en dag i juli är solig. Det är den som bekant inte alltid. Men nu är det september på fullt allvar och det är något man får acceptera, även om detta inte på något sätt innebär att man kapitulerar. En liten tanke om att påbörja förberedelserna inför övervintringen finns dock där. Man måste fylla på överlevnadsförrådet med intryck och minnen och förhoppningar. Man måste skaffa sig något att se fram emot på ett helt annat sätt än under sommarmånaderna, då det är mycket lättare att ta de lediga dagarna som de kommer. Man behöver då inte så mycket att se fram emot. Om nu tanken är begriplig. Om den går att följa.

Detta har varit en vecka lika full av arbete som de föregående. Ett högt tempo. Och ändå tycks en förändring ha skett. Jag nämnde för någon vecka sedan att jag inte ens orkade bli irriterad över saker och ting. Nu orkar jag det igen. Exempelvis över det så kallade sociala medium som kallas Facebook, eller snarare de människor som befolkar detta. Naturligtvis är det en löjlig sak att irritera sig på, och det är synnerligen lätt att undvika irritationskällorna. Men kanske är det så att själva irritationsprocessen är en viktig drivkraft? Man kan ju inte gå omkring och vara nöjd och glad jämt. Eller? Hur som helst så är jag med i en grupp som handlar om slott och herrgårdar och sådana ting. För att ämnet intresserar mig. Det är på många sätt och vis en trevlig och informativ grupp, men den domineras fullständigt av en medlem som flera gånger per dag presenterar ett europeiskt slott genom att lägga ut ett tjog bilder som är stulna någonstans på internet. Ingen information. Enbart stulna bilder. Jag inbillar mig att det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en annan grupp som liknar den förstnämnda, med den skillnaden att den är internationell. Den gruppen domineras av en kvinna som även hon lägger ut stulna bilder på slott. Vem som helst kan hitta dem på internet. De bilder hon väljer är dock av det supermanipulerade slaget. Det enda som fattas på dem är några enhörningar, ömtåliga jungfrur och galanta riddare. Ingen information här heller. Ingenting som liksom gör bilderna intressanta – det är bara yta. Emellanåt är det dock en människa som kallar sig ”author” som bemödar sig att skriva något om de slott som enhörningskvinnan lägger ut stulna bilder på. Man kan ju då tycka att en människa som utger sig för att vara författare borde kunna skriva saker med egna ord. Men icke. Hans texter är kopierade rakt av från Wikipedia. Något som precis vem som helst kan göra. Det är nog emellertid inte de rena stölderna som irriterar mig – det är lättjan. Det är ett billigt sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en tredje grupp som handlar om Uppsala, min födelse- och uppväxtort. Den gruppen domineras fullständigt av stadens erkänt duktiga amatörfotografer som lägger ut mängder av bilder på samma begränsade Uppsalamotiv. Bilder som ofta är supermanipulerade så att de skulle ha kunnat användas som fototapeter i en gillestuga på 1970-talet. Jag kan tycka att det blir en aning tjatigt. Jag kan tycka att man förlorar något genom att ständigt förvränga verkligheten till något som man vill kalla konst. Men andra tycks uppskatta det och bilderna är åtminstone deras egna. De söker ett erkännande för sin kreativitet. Kanske har ingen någonsin sagt till dem att de är duktiga och nu har de hittat en kanal där det möjliggörs. Det är mänskligt. Det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

I samma stund som jag irriterar mig över ovanstående så reflekterar jag naturligtvis över mitt eget bruk av Facebook. Jag är inte dummare än att jag förstår att även det handlar om att stilla ett bekräftelsebehov. På det sättet är jag en lika god kålsupare som de nämnda. Men desperat gräver jag efter förmildrande omständigheter och intalar mig att jag gör det för att kanske roa andra människor en aning, få dem att skratta eller småle lite. Det är en drivkraft som funnits där sedan tonåren. Och jag vill tro att jag åtminstone inte stjäl av andra. Dock fick jag mig en knäck häromdagen då internetprofilen och prästen Wisti använde sig av en ordlek som jag själv kom på för ett år sedan – och jag sedan fick påtalat för mig att samma ordlek dök upp på Twitter ett år innan jag kom på den. I sin förmodade originalitet är man uppenbarligen sällan så originell som man förmodar. Usch.

Hursomhelst. Vad ger mig rätt att ösa galla över människor som inte har samma bevekelsegrund som jag har i vårt gemensamma slottsintresse? Vissa kanske bara är intresserade av att se vackra bilder. Varför ska jag gå omkring och tycka att det är lite korkat att inte hela tiden vilja förkovra sig? Varför ska jag gå omkring och tycka att alla som inte tycker som jag eller gör som jag borde skämmas? Det ska jag naturligtvis inte göra. Men jag tror att det där är typiskt för vår tid. Vi söker bara bekräftelse av den världs- och självbild som vi själva har. Vi är bara beredda att lyssna på de människor som delar den bilden. Vi orkar inte vidga våra vyer och lära oss något nytt. Vi är nöjda med det perspektiv vi har. Och de andra, de som har en annan åsikt eller tycker om andra saker, ska vi av någon anledning hålla på och försöka omvända. Det är ganska befängt. Vi saknar liksom förmåga att lyssna på varandra på allvar och ta till oss och förstå varandras argument. I stället matar vi bara på med förvärvade argument och försöker krossa varandra genom att påpeka att man använder härskartekniker eller cirkelargument och allt vad det nu heter. Gärna genom att vara så elaka och slagfärdiga som möjligt. Vi vill egentligen ha en samsyn, men tycks medvetet söka konflikt. För irritationen, eller i värsta fall raseriet, ger oss en adrenalinkick som vi har vant oss vid att få. Och detsamma gäller ett gillande på Facebook. Både irritationen och bekräftelsen är därmed ett opium för folket. Eller snarare amfetamin. Opium är ju lugnande.

Hur hamnade jag här? Är mina tankar ens logiska? Jag vet inte riktigt. Det började med en solig och varm septemberdag och slutade i detta. Tankarna har liksom ingen GPS att följa – de går dit de vill. Det kan bli så när man försöker förstå sig själv i september. När man försöker förstå hela mänskligheten för den delen, men mest sig själv. Eller för att citera en figur i en bok som jag just läser, nämligen Hertiginnan i Alice i Underlandet:
”Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them to be otherwise.”

Kristallklart. Fullkomligt kristallklart.