Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Facebook’

Detta är den femtionde veckan under det femtionde året som egentligen är det femtioförsta året sedan i april. Ibland måste man tillåtas rucka något lite på verkligheten. Man kan kalla det att ljuga eller att fara med osanning eller att narras eller lite vad man vill, men så länge det inte skadar någon nämnvärt mycket så kan detta förfarande vara uppfriskande. Tänk om inget fabulerande tilläts. Tänk om fantasi icke fick förekomma. Kanske är det dit vi är på väg i denna dystra tid då sanningen är en enda, fast egentligen flera, allt beroende på vem man väljer att lyssna på. Vad jag vill säga är att allt är svart eller vitt. Det kan inte finnas ett enda korn av sanning i det som man inte vill höra talas om, i det som för tillfället utgör vår världsbild. Nyanserna är borta. Om det är ett hot mot fantasin vet jag inte, men emellanåt känns det så. Till exempel just nu.

Detta är veckan före julveckan, om man med julveckan menar den vecka då julafton infaller. Det är av tradition den vecka då somliga av oss, exempelvis jag, drabbas av ruelse över att vi tvärsemot alla föresatser inte har gjort det som skulle göras i tid. Nu är jag inte den som bakar lussekatter och pepparkakor och jultårtor och klenäter och struvor. Jag är inte heller den som griljerar pepparkakshus och lägger in julkort och skickar skinka och bygger sill. Men jag tycker att det är trevligt om det är städat och fint och lite lagom julmysigt i lägenheten kvällen före den berömda dopparedagen. I idealvärlden slår jag mig då ner tillsammans med en skinksmörgås och en julmust i soffan, tindrar lite med ögonen och ser något julsentimentalt på TV. Men de senaste åren har det inte alls blivit så. Julstädningen har i stället fått ske på juldagen, då allt liksom redan är över. Så vidare bra på att planera är jag inte. Åtminstone inte när det gäller julen.

Kanske skulle det gå lättare om man struntade i att följa med i så kallade sociala medier, där man ständigt matas med andras duktighet. Man kan tro att inblicken i andras formidabla planeringsförmåga skulle fungera som en sporre för de egna aktiviteterna och måstena, men tyvärr fungerar det inte så för mig. Jag reagerar snarare med en axelryckning och tänker att de är lite tokiga som är ute i så extremt god tid och att jag inte kommer att ha några som helst problem med att hinna göra det jag ska. Kanske vore det därför lättare om incitamentet till den där axelryckningen uteblev? Men jag sitter stenhårt fast i det förkättrade Facebook och matas dagligen med andras förträfflighet. Lyckligtvis finns det även de som inte är rädda för att presentera sina misslyckanden – vilket är en trevlig motvikt. Vi behöver se att alla inte är så lyckade jämt. På så sätt är Facebook bra. Men oavsett det så börjar jag tröttna. Det är som om hjärnan hela tiden arbetar på nästa sak som jag ska skriva på Facebook. Och ibland blir belöningen i form av uppmärksamhet alltför skral i relation till tankeinsatsen. Det är ett sjukt beteende som naturligtvis är att likna vid ett svårt beroende.

Jag läste i veckan om en skribent som för ett år sedan kom fram till att han skulle sluta använda Facebook. ”Utvecklingen hade gått så snabbt men samtidigt så långsamt att jag inte märkte att jag höll på att bli dum” skriver han. Och jag förstår vad han menar. Jag finner, precis som han, att det har blivit svårt att koncentrera sig på andra saker – som exempelvis att läsa en lite mer komplicerad text – därför att minsta motstånd i detta ”andra” blir en förevändning för att ägna sig åt något mer lättsmält. Distraktionerna äro legio. Om dessa distraktioner dessutom orsakar ilska och upprördhet så går det åt en massa energi som bättre kan användas till andra saker. Då är det lätt att drömma sig tillbaka till en tid då folk mest la upp bilder på vad de skulle äta till middag eller förkunnade att de nu hade köpt en hund. Oförargliga saker som man liksom lika gärna kunde strunta i att läsa. Så kanske är det här veckan då jag bestämmer mig för att sluta använda Facebook. Mer troligt är dock att det inte är det. Det hänger lite på utvecklingen. Tills vidare ska jag begrunda följande mening skriven av ovan nämnde skribent: ”Sociala medier är som att äta popcorn, mest luft som gör en otillfredsställd och överstimulerad samtidigt.” Vi kanske hörs nästa vecka.

 

Read Full Post »

Detta är en dag som är väl så varm som en varm sommardag. Väl så solig som en dag i juli är när en dag i juli är solig. Det är den som bekant inte alltid. Men nu är det september på fullt allvar och det är något man får acceptera, även om detta inte på något sätt innebär att man kapitulerar. En liten tanke om att påbörja förberedelserna inför övervintringen finns dock där. Man måste fylla på överlevnadsförrådet med intryck och minnen och förhoppningar. Man måste skaffa sig något att se fram emot på ett helt annat sätt än under sommarmånaderna, då det är mycket lättare att ta de lediga dagarna som de kommer. Man behöver då inte så mycket att se fram emot. Om nu tanken är begriplig. Om den går att följa.

Detta har varit en vecka lika full av arbete som de föregående. Ett högt tempo. Och ändå tycks en förändring ha skett. Jag nämnde för någon vecka sedan att jag inte ens orkade bli irriterad över saker och ting. Nu orkar jag det igen. Exempelvis över det så kallade sociala medium som kallas Facebook, eller snarare de människor som befolkar detta. Naturligtvis är det en löjlig sak att irritera sig på, och det är synnerligen lätt att undvika irritationskällorna. Men kanske är det så att själva irritationsprocessen är en viktig drivkraft? Man kan ju inte gå omkring och vara nöjd och glad jämt. Eller? Hur som helst så är jag med i en grupp som handlar om slott och herrgårdar och sådana ting. För att ämnet intresserar mig. Det är på många sätt och vis en trevlig och informativ grupp, men den domineras fullständigt av en medlem som flera gånger per dag presenterar ett europeiskt slott genom att lägga ut ett tjog bilder som är stulna någonstans på internet. Ingen information. Enbart stulna bilder. Jag inbillar mig att det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en annan grupp som liknar den förstnämnda, med den skillnaden att den är internationell. Den gruppen domineras av en kvinna som även hon lägger ut stulna bilder på slott. Vem som helst kan hitta dem på internet. De bilder hon väljer är dock av det supermanipulerade slaget. Det enda som fattas på dem är några enhörningar, ömtåliga jungfrur och galanta riddare. Ingen information här heller. Ingenting som liksom gör bilderna intressanta – det är bara yta. Emellanåt är det dock en människa som kallar sig ”author” som bemödar sig att skriva något om de slott som enhörningskvinnan lägger ut stulna bilder på. Man kan ju då tycka att en människa som utger sig för att vara författare borde kunna skriva saker med egna ord. Men icke. Hans texter är kopierade rakt av från Wikipedia. Något som precis vem som helst kan göra. Det är nog emellertid inte de rena stölderna som irriterar mig – det är lättjan. Det är ett billigt sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en tredje grupp som handlar om Uppsala, min födelse- och uppväxtort. Den gruppen domineras fullständigt av stadens erkänt duktiga amatörfotografer som lägger ut mängder av bilder på samma begränsade Uppsalamotiv. Bilder som ofta är supermanipulerade så att de skulle ha kunnat användas som fototapeter i en gillestuga på 1970-talet. Jag kan tycka att det blir en aning tjatigt. Jag kan tycka att man förlorar något genom att ständigt förvränga verkligheten till något som man vill kalla konst. Men andra tycks uppskatta det och bilderna är åtminstone deras egna. De söker ett erkännande för sin kreativitet. Kanske har ingen någonsin sagt till dem att de är duktiga och nu har de hittat en kanal där det möjliggörs. Det är mänskligt. Det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

I samma stund som jag irriterar mig över ovanstående så reflekterar jag naturligtvis över mitt eget bruk av Facebook. Jag är inte dummare än att jag förstår att även det handlar om att stilla ett bekräftelsebehov. På det sättet är jag en lika god kålsupare som de nämnda. Men desperat gräver jag efter förmildrande omständigheter och intalar mig att jag gör det för att kanske roa andra människor en aning, få dem att skratta eller småle lite. Det är en drivkraft som funnits där sedan tonåren. Och jag vill tro att jag åtminstone inte stjäl av andra. Dock fick jag mig en knäck häromdagen då internetprofilen och prästen Wisti använde sig av en ordlek som jag själv kom på för ett år sedan – och jag sedan fick påtalat för mig att samma ordlek dök upp på Twitter ett år innan jag kom på den. I sin förmodade originalitet är man uppenbarligen sällan så originell som man förmodar. Usch.

Hursomhelst. Vad ger mig rätt att ösa galla över människor som inte har samma bevekelsegrund som jag har i vårt gemensamma slottsintresse? Vissa kanske bara är intresserade av att se vackra bilder. Varför ska jag gå omkring och tycka att det är lite korkat att inte hela tiden vilja förkovra sig? Varför ska jag gå omkring och tycka att alla som inte tycker som jag eller gör som jag borde skämmas? Det ska jag naturligtvis inte göra. Men jag tror att det där är typiskt för vår tid. Vi söker bara bekräftelse av den världs- och självbild som vi själva har. Vi är bara beredda att lyssna på de människor som delar den bilden. Vi orkar inte vidga våra vyer och lära oss något nytt. Vi är nöjda med det perspektiv vi har. Och de andra, de som har en annan åsikt eller tycker om andra saker, ska vi av någon anledning hålla på och försöka omvända. Det är ganska befängt. Vi saknar liksom förmåga att lyssna på varandra på allvar och ta till oss och förstå varandras argument. I stället matar vi bara på med förvärvade argument och försöker krossa varandra genom att påpeka att man använder härskartekniker eller cirkelargument och allt vad det nu heter. Gärna genom att vara så elaka och slagfärdiga som möjligt. Vi vill egentligen ha en samsyn, men tycks medvetet söka konflikt. För irritationen, eller i värsta fall raseriet, ger oss en adrenalinkick som vi har vant oss vid att få. Och detsamma gäller ett gillande på Facebook. Både irritationen och bekräftelsen är därmed ett opium för folket. Eller snarare amfetamin. Opium är ju lugnande.

Hur hamnade jag här? Är mina tankar ens logiska? Jag vet inte riktigt. Det började med en solig och varm septemberdag och slutade i detta. Tankarna har liksom ingen GPS att följa – de går dit de vill. Det kan bli så när man försöker förstå sig själv i september. När man försöker förstå hela mänskligheten för den delen, men mest sig själv. Eller för att citera en figur i en bok som jag just läser, nämligen Hertiginnan i Alice i Underlandet:
”Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them to be otherwise.”

Kristallklart. Fullkomligt kristallklart.

 

Read Full Post »