elbrundino

Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.

Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.

Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?

Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.

Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!

Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!