elbrundino

Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.

1996 var hans debutskiva I overkligheten mitt sommarsoundtrack då jag bodde i en liten enrummare i Ulriksdals slottspark. En ljuvligt rörande och på många sätt mycket privat skiva. Kanske en terapeutisk skiva. Jag ska villigt erkänna att sången Sista gången fortfarande efter drygt 20 år framkallar en tår i ögonvrån på en förvisso relativt lättrörd farbror. Men det var svårt att övertyga andra i min närhet om skivans förträfflighet. Jag minns att jag släpade med mig en tidigare studiekamrat till en Stureson-spelning på ett näringsställe på Kungsholmen – och jag tror inte att han blev så imponerad av den lite brötiga konserten. Själv såg jag nog en artist som jag tänkte följa i all evighet. Förvisso såg jag på den tiden ganska många artister som jag tänkte så om, artister som jag sedan tappade intresset för.

Men Ulf Stureson har jag följt. För det finns något i den där ljusa rösten och de där orden som den framför som är så eget och ärligt och självutlämnande att jag inte kan låta bli att lyssna. Och det blir ju inte sämre av att han inte har gett ifrån sig någonting som är dåligt under de här tjugo åren, även om jag av någon anledning tycker att varannan skiva är helt fantastisk och varannan bara är väldigt bra. Nu är han framme vid sin femte skiva efter ett uppehåll på obegripliga tio år. Den har den smått osannolika titeln Alfta förr och nu och pryds av en svartvit omslagsbild på Stureson med en lie uppslängd på axeln. En lie! Det är en väldigt snygg bild och den är fullständigt kongenial med den musik som ryms i vinylskivans svarta vindlingar.

Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.

Jag skulle så innerligt gärna vilja att alla kunde lyssna på Alfta förr och nu och bli gripna och finna den angelägen. Men jag har tänkt så om varje ny skiva, och det verkar inte som om det riktigt vill hända. Varför? Är det möjligen så att hans musik kräver ett visst engagemang, att man tar sig tid och verkligen lyssnar? En tid som många inte har eller anser sig ha i dag? Upplevs hans röst som för ljus och skör och skev? Jag vet inte. Jag vet bara att de här sångerna träffar just mig rakt i hjärtat och lungorna och hjärnan och kanske själen, om jag har någon. Och det är faktiskt det enda som är viktigt.