Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bob Dylan’

Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.

I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)

Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.

Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.

Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.

Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.

Read Full Post »

IMGP0733 (2)Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.

1996 var hans debutskiva I overkligheten mitt sommarsoundtrack då jag bodde i en liten enrummare i Ulriksdals slottspark. En ljuvligt rörande och på många sätt mycket privat skiva. Kanske en terapeutisk skiva. Jag ska villigt erkänna att sången Sista gången fortfarande efter drygt 20 år framkallar en tår i ögonvrån på en förvisso relativt lättrörd farbror. Men det var svårt att övertyga andra i min närhet om skivans förträfflighet. Jag minns att jag släpade med mig en tidigare studiekamrat till en Stureson-spelning på ett näringsställe på Kungsholmen – och jag tror inte att han blev så imponerad av den lite brötiga konserten. Själv såg jag nog en artist som jag tänkte följa i all evighet. Förvisso såg jag på den tiden ganska många artister som jag tänkte så om, artister som jag sedan tappade intresset för.

Men Ulf Stureson har jag följt. För det finns något i den där ljusa rösten och de där orden som den framför som är så eget och ärligt och självutlämnande att jag inte kan låta bli att lyssna. Och det blir ju inte sämre av att han inte har gett ifrån sig någonting som är dåligt under de här tjugo åren, även om jag av någon anledning tycker att varannan skiva är helt fantastisk och varannan bara är väldigt bra. Nu är han framme vid sin femte skiva efter ett uppehåll på obegripliga tio år. Den har den smått osannolika titeln Alfta förr och nu och pryds av en svartvit omslagsbild på Stureson med en lie uppslängd på axeln. En lie! Det är en väldigt snygg bild och den är fullständigt kongenial med den musik som ryms i vinylskivans svarta vindlingar.

Ulf Stureson 3 (2)Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.

Jag skulle så innerligt gärna vilja att alla kunde lyssna på Alfta förr och nu och bli gripna och finna den angelägen. Men jag har tänkt så om varje ny skiva, och det verkar inte som om det riktigt vill hända. Varför? Är det möjligen så att hans musik kräver ett visst engagemang, att man tar sig tid och verkligen lyssnar? En tid som många inte har eller anser sig ha i dag? Upplevs hans röst som för ljus och skör och skev? Jag vet inte. Jag vet bara att de här sångerna träffar just mig rakt i hjärtat och lungorna och hjärnan och kanske själen, om jag har någon. Och det är faktiskt det enda som är viktigt.

 

Read Full Post »

Veckan är den fyrtionionde och veckodagen är söndag. På nytt har naturen beslutat att klä sig själv i vitt. Klävitt-klävitt-klävitt, som det heter att kattugglan säger på ornitologens språk. Åtminstone på ornitologsvenska. På exempelvis ornitologtyska förmodar jag att lätet beskrivs på ett annat sätt. Kattugglan har förmodligen dock föga att säga till om då det gäller vädrets fluktuationer, varken den här eller någon annan vinter. Mina nyinköpta GoreTex-skor förefaller dock vara både täta och någorlunda varma, vilket gör att jag tryggt kan angripa nästan vilket väder som helst. Dock är färgen på dem ljusbrun på gränsen till beige, vilket gör mig lite orolig att jag gör ett för glatt intryck med dem på. Att dessa skodon i sin nära-beigehet sticker ut för mycket i ett både faktiskt och mentalt landskap som går helt och hållet i svartvitt. Jag väljer att tro att det är en vanesak, och det är ändå ingen som lägger märke till mig och mina futtiga skor.

Förra veckan klagade jag över en viss händelselöshet. Den här veckan har utmärkt sig på samma sätt. Det mest glädjande har förmodligen varit att tre synnerligen andefattiga arbetsprojekt har tagit slut och en form av inbromsningssträcka inför julen har inletts. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där en ung man med stolthet kungör att han är ”en riktig mansslukerska”. Det gläder mig att slippa texta en TV-programserie där dottern till en känd golfstjärna åker på konsertturné tillsammans med två danserskor som båda har varit barnflickor hos familjen. Det gläder mig att slippa texta en komediserie som enbart skådespelarna själva kan tycka är underhållande. Man kan tycka att jag därmed gläder mig över fel saker, det vill säga att något tar slut. Men så kan det vara ibland. Jag har i mina värsta stunder den här veckan undrat om jag kanske skulle kunna efterträda den elake TV-kritikern Johan Croneman som går i pension om fyra år. Jag har nämligen mycket ont att säga om TV. Och samtidigt är det, som bekant, dumt att bita den hand som föder en.

Det är svårt att värja sig från televisionen, även på söndagar då jag försöker låta bli att arbeta. Söndagarna brukar åtminstone delvis ägnas åt en promenad till något kafé där DN:s söndagskorsord ska avverkas. Man måste hålla ordhjärnan igång även på söndagar. Just denna söndag i vecka fyrtionio gick färden till en förort med det poetiska namnet Midsommarkransen och ett där beläget kafé som drivs av ett äldre par. När jag säger att det är ett äldre par så menar jag att de är äldre än vad jag är, men inte nödvändigtvis gamla. I dag fylldes lokalen av förförisk våffeldoft och i högtalarna satt Julio Iglesias och spelade. Det var egendomligt nog en befrielse, emedan man så här års väntar sig att få höra Last Christmas och Do They Know It’s Christmas och Jingle Bells och Feliz Navidad tills man tror att man heter något annat än vad man heter. Men icke. Här härskade Julio och han framförde häpnadsväckande nog inte ens julmusik.

Den relativa friden varade dock inte länge, ty plötsligt inträdde en röst på kaféet, en röst som jag igenkände som en känd tidigare idrottsman som även har deltagit i och vunnit TV-programmet Let’s Dance. Denne man, ty en man är det fråga om, förkunnade glatt för vem som än ville höra på (lokalen är liten) att han var nyss hemkommen från Florida där han varit på besök hos en känd svensk familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa. På plats hos denna kända familj i deras 1 500 kvadratmeter stora villa var också en känd svensk författare som utan omsvep beskrev sig själv som ”författarnas Zlatan”. Vi med stora öron fick även veta att den kände idrottsmannen, den golfspelande kände fadern i familjen och den kände författaren hade tävlat i bänkpress i familjens gym. Och att den sistnämnde hade pratat oupphörligt 90 procent av tiden. Och att familjens döttrar hade meddelat den kände författaren att de inte fattade ett ord av vad han sa. Men trots detta var han enligt den före detta idrottsmannen ”en skön typ”. Personligen vet jag inte vad en ”skön typ” är, men jag tror att det är något positivt. Där satt jag i alla fall med min grekiska sallad, min kopp kaffe och mina stora öron och tänkte: ”Detta är alltså vad jag kommer att få texta i vår.” Ty det var uppenbart att idrottsmannen är en av deltagarna i vårens upplaga av Parneviks i TV3. Man är inte befriad från sitt arbete ens på ett oansenligt kafé i Midsommarkransen. Ständigt tränger sig televisionen in i livet, på de mest obarmhärtiga sätt.

Men ibland bryter mänskligheten igenom den polerade och glättiga TV-ytan. Ibland finns det ögonblick som berör mitt i det där flödet av bilder och ord som inte fastnar. Jag tänker här på Patti Smiths framförande av A Hard Rain’s A-Gonna Fall vid Nobelprisutdelningen i Konserthuset i Stockholm. Tänk att inför den svenska kungafamiljen och några hundra högtidsklädda andra höjdare komma av sig. Tänk att inför detta auditorium av dignitärer rakt och ärligt erkänna sig vara väldigt nervös. Det är ett ögonblick som är så vackert och skört att det knappt går att beskriva. Det krävs ett stort mod för att göra något sådant och jag inbillar mig att exempelvis ”författarnas Zlatan” inte skulle klara det. Och ändå förkunnar Dagens Nyheter: ”Tabben vändes till succé.” Något högst mänskligt, som grav nervositet inför sammanhanget och uppgiften, förringas till en ”tabbe”. Jag vill påstå att det är symptomatiskt för vårt samhälle, där allt ska vara en polerad och skinande yta utan tuggmotstånd. Man får inte misslyckas. Men det är precis vad man får, annars kommer vi ingen vart. Och därmed återkommer jag till det som har varit något av ett tema här på sistone: Perfektion är tråkigt. Tesen kanske inte fungerar så väl för exempelvis en hjärnkirurg. Men i väldigt många andra fall hävdar jag med bestämdhet att det som är mänskligt måste ges utrymme. Det sköra och skeva måste få komma fram. Annars blir livet alldeles förskräckligt tråkigt.

********************

(För den som så vill: Ett filmklipp från Japan 1994 där Bob Dylan själv framför A Hard Rain’s A-Gonna Fall tillsammans med en symfoniorkester.)

Read Full Post »

Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.

Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.

I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.

Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.

Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.

Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.

För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.

 

Read Full Post »

imgp8943-4Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.

Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.

Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.

Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.

Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:

Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.

Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:

They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man

Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.

Read Full Post »

Denna vecka 44 under det femtionde året blev den vecka då alla i ett slags barnslig förtjusning utropade ”snö!”. Det är en aning märkligt, men det förefaller som om vi svenskar trots ett visst mått av gnäll ändå upplever den första snön som något magiskt och utropsvärt. Den andra eller tredje snön är det sällan någon som säger något om. Kanske handlar det helt enkelt om att vara först med en nyhet, ungefär som om man tänker: ”Jag meddelar först av alla att det snöar. Jag är så observant. Det gör mig speciell. Älska mig!” Kanske handlar det om makt; att få alla att resa sig och springa till närmsta fönster för att beskåda hur det vita täcket såsom i ett trollslag förvandlar allt det gråa till något orört, ljust och vackert? Jag har inget svar. Men någon kommer alltid att ropa: ”Det snöar!” Åtminstone så länge snö har en teoretisk chans att falla. Det ser kanske inte så ljust ut på den punkten.

Men nu ligger den där. Snön. Den trillar ner i mina kängor och beblöter mina strumpor och orsakar obehag. När mina kängsnören går upp samlas den lite för blöta snön i märkvärdiga klumpar kring dem så att det känns som att gå omkring med bojor kring benen. Jovisst är snön i något stadium vacker. Innan människor börjar klampa omkring i den. Innan hundar kissar i den. Innan den förvandlas till en iskana som blänker i gatlyktors sken. Ja, ja. Den är vacker då. Men mest är den till besvär. Lite som jag. Eller kanske som påven?

Detta var nämligen den vecka då farbror påven kom på besök till det så förtvivlat sekulära och förståndiga Sverige och förargade både kreti och pleti. Det är andra gången på tjugosju år som han kommer hit. Kanske är det lite för ofta. Själv var jag med förra gången det begav sig, 1989, men då var det förstås en annan påve det var fråga om. Om det hade varit samma så skulle han nu ha varit nittiosex år gammal. Men det är det alltså inte. 1989 var Johannes Paulus II blott sextionio år gammal och förmodligen en ganska erfaren och förståndig man, medan jag var tjugotre år gammal och trodde mig veta mer än vad jag gör i dag. När påven (som då inte var påve) var tjugotre år gammal rasade andra världskriget. Det gjorde det inte 1989. Jag minns honom bara som en medelstor prick där han kom vandrande över före detta hednisk mark vid Kungshögarna i Gamla Uppsala. Han var som en rockstjärna. Folk sålde sådana där halsdukar som åtminstone förr såldes som souvenirer vid rockkonserter. Billiga saker i inbillat siden med artistens namn på. Jag köpte en sådan halsduk med påvens namn på. Varför? Ingen aning. Grupptryck? Ungdomligt oförstånd? Om jag tänker efter så var det nog snarare en vimpel, och om jag tänker efter riktigt noga så har jag nog den där vimpeln kvar i en låda nere i förrådet och där får den nog stanna.

Hur som helst. På väg hem till Vatikanstaten uttryckte påven något om svenska män och kvinnor. Detta något hade han hört någon säga och han visste inte om det stämde. Det var vad han sa. Och genast gick alla i taket. Allt detta gläfsande gör mig trött. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är som om det sitter en hel armé av tyckare ute i stugorna som bara väntar på att någon ska säga något som man kan rasa över. Vad handlar det där om? Varför är vi så snara att fördöma andra människor hela tiden? Är det inte bara ett uttryck för vår självgodhet? Vår generella vi-vet-bäst-attityd. Vår förment progressiva upplysthet. Vår vägran att inse att andra kulturer ser saker på ett annat vis. Vad har vi egentligen för rätt att betrakta andra människor som mindre vetande? Engelsmännen har ett uttryck för självgodhet som är ganska talande: ”Holier-than-thou.” Heligare än du. Varför inbillar vi oss att våra åsikter är ”heligare” än någon annans? Nej, jag försvarar inte påvens eller katolska kyrkans kvinnosyn – men jag undrar vad vi har för rätt att rasa över den. Vi tänker olika, helt enkelt. Vi har olika traditioner. Och kanske är det så att katolikerna inte mår illa av det. Kanske är det så att de inte måste upplysas om att de har ”fel”. Detta är ett generellt exempel. Ett aktuellt exempel. Men det gäller för många andra saker.

På samma spår: Jag har svårt att släppa det här med Bob Dylan och Nobelpriset. Ännu denna vecka 44 har jag sett ilskna kommentarer om den ”otacksamme” och ”dryge” Bob Dylan som inte genast föll på knä och grät av lycka över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många människor känner Bob Dylan personligen? Inte är det många. Ändå tycks väldigt många veta att han är en otacksam och dryg människa. Varför? Därför att han inte följer vårt svenska mönster. Vi vill att han ska kräla i stoftet för oss svenskar som tydligen inbillar oss att det är vi som nation och folk som har tilldelat honom detta pris. Och så har han mage att inte visa tacksamhet. Är det inte ett uttryck för självgodhet? Och då talar jag inte om Bob Dylan, utan om oss svenskar. Vad vet vi om honom? Vad vet vi om andra människor? Återigen: Vad ger oss rätt att kräva att alla ska göra det som vi anser vara rätt och riktigt? Vad ger oss rätt att kräva att alla ska tänka så som vi tänker? Jag funderar ofta på det där: Vad vet vi egentligen om hur en annan människa känner sig, mår och uppfattar verkligheten? Det är så lätt att inbilla sig att alla tänker ungefär likadant, eller borde tänka likadant. Och så söker vi bara bekräftelse för vårt sätt att tänka, våra egna åsikter – i stället för att försöka förstå hur andra resonerar. Det leder till ett svartvitt tänkande och ett missionerande för att försöka övertyga andra att tänka ”rätt”, det vill säga så som vi själva tänker. Tänk om vi skulle ta och försöka bli lite mindre självgoda? Tänk om vi skulle ta och skotta bort den där ”jag är heligare än du”-attityden och bejaka olikheterna? Men vad vet jag? Jag är bara en enkel och småaktig femtioåring som nu går på vintriga iskanetrottoarer med små, försiktiga steg. Som en åttiofemåring.

Read Full Post »

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Read Full Post »

Så här semestrigt borde livet egentligen alltid vara. Men man kan nog vid närmare eftertanke inte i evighet bekymmerslöst släntra runt i en dräglig temperatur och sakna egentliga mål och när som helst slå sig ner på en uteservering och få sig något kallt, gott och billigt till livs. Man skulle tröttna. Det är åtminstone vad jag tror. Men en tid går det alldeles förskräckligt utmärkt. Faktiskt så utmärkt att jag inte riktigt tror på vad jag nyss skrev. Först tror man en sak och sedan tror man en annan sak; det går fort att ändra sig ibland. Det går ibland även fort att förflytta sig såväl i geografin som i sinnesstämningen.

Denna tjugosjunde vecka under det femtionde året inleddes med en fortsatt vistelse i Portugal, men precis som jag lovade förra veckan så lovar jag nu att återkomma till detta land och denna vistelse i en särskild och fristående betraktelse. Det kan så att säga bli för många rätter på smörgåsbordet annars. Den nämnda semesterresan avpassades nämligen så att jag skulle hinna hem till ett evenemang som jag inte ville missa: en konsert med det för ett enda tillfälle återuppståndna Uppsalabandet Big fish. I min ålder tycker man om nostalgikickar. I min ålder uppskattar man även egokickar. Denna konsert utlovade båda delarna.

IMGP8224 (2)

Den gamla loggan lever än.

Big fish. De är en del av mitt liv. Jag följde dem från de första stapplande stegen. Jag videofilmade deras allra första (?) spelning med hjälp av en hyrd otymplig videokamera. Kanske finns filmen kvar någonstans i ett hemligt Big fish-arkiv i ett numera fullständigt omöjligt videoformat. Jag såg otaliga konserter med dem på ungdomsgårdar, talangtävlingar och liknande. Jag tog oskarpa fotografier av dem. Och emellanåt stack jag till dem texter som jag hade skrivit, med förhoppningen om att de skulle sätta musik till dem. Och det gjorde de med den äran. Där kommer naturligtvis egokicken in. Det var alltid en härlig känsla att höra de egna orden framföras från scenen och en alldeles särskild kick när de dessutom hamnade på skivor. En stunds berömmelse, lite i skymundan. Åtminstone i det egna huvudet. Två gånger fick jag dessutom äran att stå på scenen med dem. En gång på basklarinett i en låt som jag inte minns titeln på. Det spelar ingen roll, jag hördes ändå inte. En gång på sång och munspel i en ganska speciell tolkning av Bob Dylans Meet Me in the Morning på hans 50-årsdag. Det var förmodligen ett helt obegripligt framträdande för ungdomsgårdspubliken.

Men 20 år senare har alltså Big fish lyckats fylla Katalin i Uppsala, en lokal som rymmer sisådär 500 personer. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag måste erkänna att själva händelsen tycktes vara större än jag kunde ana. Var kom alla de här människorna ifrån? Hur kan man efter tjugo års tystnad locka en så stor publik? Förmodligen förstod jag helt enkelt aldrig att Big fish hade en stor publik när det begav sig. Jag menar inget nedsättande med det – det bara blir så ibland. Man förstår inte. Och när man står där i publiken i en ängslig skinnjacka bredvid människor som man inte har träffat på många år och bredvid människor som är helt okända, och redan i inledningen får höra en av sina egna texter från scenen och inser att åtminstone ett par hundra människor sjunger med för full hals, ja då infinner sig en obeskrivlig känsla av välbehag och stolthet. Hela texten kan de. Och då är det ändå ingen ”sommartider hej hej och sandaler av plast”-text, utan något långt mer komplext, om jag nu får säga det själv. Förunderligt är det. De har förvisso ingen aning om vad texterna egentligen betyder, de har ingen aning om tillblivelseprocessen, vad som ligger bakom. De vet inte att den eller den texten är kraftigt influerad av Cornelis Vreeswijk eller Folk och Rackare eller Steeleye Span eller en bok av Foucault. Men det spelar ingen roll. Publiken gör sin egen tolkning och det är så det ska vara.

hopkin024 (3)

Akustisk spelning någonstans för länge sedan.

Det är tight, tungt, välavvägt. Imponerande proffsigt. Och på sätt och vis obegripligt. Det känns nämligen som om de tjugo år som har gått inte alls har gått. Det är som om ett väloljat maskineri bara har stått och malt på i två decennier. Inte en tillstymmelse till rost. Publiken får vad den vill ha. Jag får till min glädje höra Ballad om natten, David Gieses i mitt tycke finaste text. Mitt namn nämns från scenen, jag blir presenterad som textförfattare till flera av de låtar som framförs. Jag spricker nästan av stolthet och glädje och blir faktiskt en aning rörd, men lokalens dunkel döljer det effektivt. Jag håller mig gärna ute i periferin, men det är skamlöst roligt att få ett offentligt erkännande. Efteråt kommer två människor fram och tar i hand och säger ”bra jobbat” respektive ”kul”. Jag har aldrig sett dem förr. Även andra som jag inte trodde kände till min existens, men som jag själv har koll på, kommer fram och hälsar. Det är lite som en klassåterträff, men utan obehag, utan pinsamheter. Det här var suveränt bra på alla plan. Det här kommer jag att minnas, och det tackar jag för. Det har varit en bra vecka.

*************************

Hycklerivisa live på Katalin.

Läs gärna även den tidigare texten om en Big fish-text.

Och varför inte också läsa recensionen i UNT?

 

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »

Older Posts »