Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Beatles’

Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?

Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.

Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?

Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.

Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.

Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.

Annonser

Read Full Post »

Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.

Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.

Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.

eight-daysOch så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.

crunchMen vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”

Read Full Post »

Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.

Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.

Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.

Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.

Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.

Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:

Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.

George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.

Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.

Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstarmen den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.

Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.

Read Full Post »

AppleJamDen som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!

BEaucoups5”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.

Beatles själva hade fortfarande kontrakt med EMI, men fick lov att använda Apple-etiketten till sina skivor. Efter splittringen använde de etiketten som soloartister fram till 1975, även om de ofta hittade på olika varianter av den. Paul McCartney undvek den helst totalt, vilket är lite tråkigt. Det är nämligen i mitt tycke världens absolut snyggaste skivetikett. A-sidan på LP, EP och singlar hade ett oskalat Granny Smith-äpple som motiv, medan B-sidan hade ett halverat äpple som motiv. Den klassiska varianten är djupgrön, men det finns varianter som är röda, orange, blåa, vita och säkert ytterligare varianter som jag för närvarande inte kommer på. Den sista original-LP:n som gavs ut under Apples första aktiva period, George Harrisons Extra Texture från 1975, har en äppelskrott på etiketten – som för att tydliggöra att man satte punkt för hela äventyret.

En glad spansk Billy Preston

En glad spansk Billy Preston.

Det var väl helt enkelt så att Beatles-medlemmarna tappade intresset för Apple redan på ett ganska tidigt stadium, men faktum är att man gav ut en del artister som blev (eller redan var) framgångsrika. Mary Hopkin var i övre tonåren när hon fick ge ut singeln Those Were The Days som blev en världshit och sålde i enorma upplagor. Flera av hennes singlar blev stora hits. Bandet The Iveys bytte namn till Badfinger och gav ut några storsäljande och fina LP och singlar på Apple (inklusive låten Without You som blev stora hits med Harry Nilsson och Mariah Carey). Ravi Shankar och Modern Jazz Quartet är andra kända namn. Phil Spectors klassiska julskiva återutgavs på Apple och James Taylors fina debutskiva kom ut på Apple. Billy Preston gav ut två LP och några singlar. Och till och med den klassiska kompositören John Tavener släppte ett par LP på etiketten. Även ett antal mer eller mindre märkliga eller osannolika artister fick chansen, som t.ex. ufo-fantasten Chris Hodge, London-avdelningen av Radha Krsna Temple (som faktiskt fick en stor hit!), cajunbandet Sundown Playboys och brassbandet Black Dyke Mills Band. En knasig blandning, men det är bland annat det som gör Apple Records så fascinerande.

Apple007

Vad sägs om en keltisk dödsmässa av John Tavener?

Så vitt det är känt fanns det också några figurer som försökte fånga The Beatles intresse utan att riktigt lyckas, vilket så här i efterhand kanske var lite olyckligt. Här kan nämnas en viss David Jones som är lite mer känd som David Bowie. Och en grupp vid namn Queen. En annan grupp som kunde ha fått ge ut sin debut på Apple hette Crosby, Stills, Nash & Young, men enligt uppgift la George Harrison in sitt veto eftersom han inte gillade The Hollies version av Harrison-låten I Need You. Graham Nash var nämligen med i The Hollies. Kanske lite småaktigt… Lite kuriosa är att även en svensk grupp vid namn Bamboo var aktuell för Apple, men så blev det inte. I den gruppen ingick Mikael Rickfors, som några år senare blev medlem i…The Hollies. Allt flyter ihop.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Men åter till det här med samlandet. Det kan väl inte vara så svårt att få ihop samtliga skivor som gavs ut på Apple Records 1968-1975? Ha! Inte ens om man nöjde sig med alla Apple-skivor som pressades i England skulle uppgiften vara särskilt lätt. Ett exempel: De första fyra singlarna gavs ut i en specialmapp betitlad Our First Four i extremt begränsad upplaga (ett exemplar levererades till drottning Elizabeth). Jag har sett en sådan till salu för 9 500 dollar. Därtill finns det engelska pressningar som antingen aldrig kom ut på marknaden eller bara såldes via postorder från Apple. Ett exempel på det första är LP:n Accept No Substitute med Delaney & Bonnie. Den hann pressas i ett antal exemplar innan man upptäckte att artisterna visst råkade ha kontrakt med ett annat skivbolag. Så kan det gå. Ett exempel på det andra, om jag har förstått saken rätt, är artisten Brute Force (ett artistnamn, förstås) som fick ge ut sin låt King of Fuh på Apple. På grund av den kontroversiella titeln (stryk ”of” och byt plats på de andra orden) såldes dock singeln enbart via postorder. 3 000 exemplar ska visst ha pressats, men var de befinner sig kan man undra. Den absolut mest sällsynta engelska Apple-singeln är dock den allra första. Den finns bara i ett enda exemplar och artisten heter…Frank Sinatra! Ringo Starr bad via ombud Frank Sinatra att sjunga in en specialanpassad version av The Lady is a Tramp som födelsedagspresent till Ringos fru Maureen, som var en stor Sinatra-beundrare. Hopplöst sällsynt. Men här kan man faktiskt lyssna på The Lady is a Champ.

Den mycket sällsynta David Peel-singeln. (Typisk USA-etikett)

Den mycket sällsynta David Peel-singeln.
(Typisk USA-etikett)

Det var de engelska pressningarna. Men det finns också USA-pressningar, varav vissa är egendomligt sällsynta. Och dessutom finns det varianter av varje enskild utgåva eftersom flera skivfabriker på skilda håll i landet användes. En av de ovanligaste USA-pressningarna är en singel med New York-hippien David Peel. Den gavs aldrig ut kommersiellt, utan skickades bara till radiostationer. Skälet? Återigen en kontroversiell låt, nämligen F Is Not A Dirty Word. Ordet som avses är förstås fuck och på singeln är varenda förekomst av detta ord censurerad. Förmodligen är det den märkligaste skiva jag har i min samling. Även USA hade för övrigt sin version a Our First Four, som också är mycket sällsynt.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Men nu måste det väl vara slut med sällsyntheter? Icke. Väldigt många länder i alla världsdelar utom Antarktis pressade nämligen sina egna varianter av Apple-singlar, många av dem med unika bildomslag och unika skivnummer. Den absolut mest sällsynta torde vara en sydafrikansk utgåva med Gene Rockwell som framför Mary Hopkins Those Were the Days på afrikaans. Rockwell hade inte ens kontrakt med Apple, men av skäl som jag inte går in på så fick han ändå ge ut singeln på den etiketten. Enligt en av de anställda på Apple var det fler sydafrikanska artister som gav ut skivor på etiketten, men inga andra exempel har dykt upp – så det är nog tveksam om det stämmer. Även Sverige kan erbjuda en och annan raritet, men då handlar det främst om bildomslag. Nyligen såldes en svensk Paul McCartney-singel med bildomslag för lite drygt 700 kronor och det finns svenska singlar av både Ringo Starr och John Lennon som håller minst den prisnivån. Den dyraste svenska Apple-singeln är nog dock The Beatles The Long And Winding Road som man får betala flera tusenlappar för. Har jag den i samlingen? Nej. Vill jag ha den? Ja. Blir jag en lyckligare människa om jag får tag i den? Ja, kanske i ungefär en timme. Men faktum är att jag ibland tar fram mina kära vinylskivor, luktar lite på dem, bläddrar igenom dem och blir överraskad av någon som jag har glömt att jag hade. Lite sjukt är det kanske, men det är en sjukdom som jag inte direkt lider av. Och en vacker dag kanske jag får för mig att sälja hela härligheten – och upptäcker att ingen vill ha dem. Nåja, den dagen den sorgen.

Sällsynt svensk utgåva från 1970

Sällsynt svensk utgåva från 1970.

Blast101

Äpplen kan även vara röda. Till och med på en amerikansk pressning.

Beaucoups10

Även Yoko Ono fick ge ut några schysta grejer på Apple.

BEaucoups8

En av de konstigaste Apple-utgåvorna, med ett cajunband från Louisiana som Ringo Starr gillade.

Beaucoups2

En holländsk utgåva av The Iveys debutsingel på Apple. De bytte strax namn till Badfinger.

Beaucoups13

En sällsynt svensk utgåva av Trashs första singel på Apple.

Blast102

Äpplen kan även vara orange.

Beaucoups6

Min ungdoms heliga Graal. Den här EP:n fanns bara på postorder och gavs ut i samarbete med glassbolaget Wall’s Ice Cream 1969.

 

 

Read Full Post »

Det hände sig för mycket länge sedan att jag och min syster begav oss av för att tågluffa i England och Skottland. Den bakomliggande anledningen var egentligen att skivbolaget EMI:s legendariska studio belägen vid Abbey Road i London skulle visas för allmänheten under en begränsad tid. En Beatlesfantast som jag kunde inte för allt smör i Småland låta denna unika chans försvinna ut i den stora intigheten – och därför såg jag till att skaffa biljetter, men först sedan jag övertalat min syster att följa med som förkläde. Själv var jag nämligen alltför ung för att ge mig iväg på ett dylikt äventyr ensam.

Nåväl, det var inte besöket i studion som jag ämnade skriva om (även om det på den tiden var en smått sensationell händelse där man inte bara fick se studion utan också se unika filmer och höra outgivet material med The Beatles). I stället drog jag mig av någon anledning just till minnes en liten episod som ådrog sig under samma resa. Den är fullständigt betydelselös, men om andra i sina bloggar kan skriva om smink och vad de ser när de står framför en spegel så kan väl jag få skriva om oviktiga händelser i mitt liv, va?

Nå. Sa jag att jag är Beatlesfantast? Då kan man inte gärna befinna sig på resa i England utan att titta förbi Liverpool. Av någon anledning som jag inte minns så beslöt vi oss dock för att skutta av tåget och söka nattkvarter cirka fyra mil därifrån, i en ort med namnet Preston. Staden är mest känd för att den har a) en av Storbritanniens högsta kyrkor (94 meter) och b) en ovanligt stor busstation (79 hållplatser). Och så ligger den vid River Ribble, och det låter ju om inte annat lite roligt när man säger det.

Vid tågluffande på den tiden kunde man i allmänhet gå till väga på två sätt när man sökte logi. Antingen gick man runt tills man hittade ett hus eller en skylt med texten ”Bed & Breakfast” eller också uppsökte man en turistinformation, vars vänliga personal i regel kunde ringa och boka ett boende åt en. Det där fungerade fint på större orter, men stackars Bolton tycktes lida en synnerlig brist på både skyltar och turistinformationsinrättningar. Hotell var inte att tänka på – och jag kan förresten inte minnas att vi såg några sådana heller. Vad göra? På järnvägsstationen fanns det i alla fall en godsstation och vi fick för oss att fråga mänskan som stod där om han kände till några bed & breakfast-ställen. Han såg lite undrande på oss innan han nickade och vände sig om för att greppa en telefonlur. Jag hörde inte ett ord av vad han sa till personen i andra änden av luren förrän han vände sig om, studerade oss från topp till tå och sa: ”Jodå, de ser respektabla ut.” Jisses…

Efter att tydligen ha godkänts i denna granskning fick vi en liten lapp med en adress och några instruktioner i hur vi bäst skulle gå. Det var bara att följa gatan utanför stationen i några hundra meter och sedan ta till höger. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi mötte en äldre dam med käpp som frågade om vi möjligen var de resenärer som de hade ringt från stationen om. Jo, det kunde vi inte förneka. Bed & breakfast-kvinnan hade alltså gått för att möta oss! Så oerhört rart. Eller…så oerhört konstigt? Vad var det för ställe vi var på väg till egentligen? Huset såg tämligen normalt ut, men när vi bjöds att stiga in och möttes av en precis likadan dam i hallen så kom oron krypande igen. ”Arsenik och gamla spetsar.” Två äldre systrar som förgiftar folk och begraver dem i källaren! Rummet var dock fullt godkänt och det fanns till och med ett par andra gäster på inrättningen. Nerverna hoppade dock upp på ytan igen när en av damerna knackade på dörren och undrade om vi ville ha te och kaka. Var det nu själva förgiftningen skulle ske? Men vi var dumartiga och svarade ja tack, det kunde ju vara gott. Och det var det också.

Tanter i PrestonDet dög förstås inte som middag, så min syster och jag tänkte ge oss ut i det stora, vida Preston för att försöka få oss något till livs. På den här tiden råddes tågluffare att gömma något av reskassan på övernattningsstället för att inte bli fullständigt utblottade vid ett eventuellt rån. Så gjorde också vi. När vi skulle låsa och gå så upptäckte vi dock att det inte fanns någon nyckel att låsa med. En av damerna informerades om problemet. Hon tittade lite oförstående på oss och gick sedan för att leta upp en nyckel, som hon också efter en tid faktiskt hittade. Min syster prövade den i låset och kom raskt fram till att den inte passade. Den lilla damen hävdade dock bestämt att den visst passade, mekade lite vid låset, deklarerade att dörren nu var låst och lämnade över nyckeln. Min syster tryckte prövande ner handtaget – och dörren gled utan minsta bekymmer upp. ”Ja, ja” sa tanten. ”Men vi har bara respektabla gäster – och ni skulle ju kunna ställa en stol för dörren.” Eftersom situationen nu kändes lite pinsam så ryckte vi på axlarna och begav oss ut för att göra Preston osäkert.

Såväl kvällen som natten förflöt utan dödsfall eller ens attacker av illamående. Den väl tilltagna engelska frukosten saknade helt märkliga bismaker som kunde tyda på gifttillsatser. Det såg ut som om hela äventyret skulle få ett lyckligt slut. När det var dags att tacka och ge sig av frågade de små tanterna varthän vi hade tänkt resa nu. Min syster förklarade att jag var Beatlesfantast och att vi därför skulle besöka Liverpool. Jag kan nästan svära på att tanterna studsade till. De tittade bekymrat på varandra innan den ena sa: ”Nej, ni ska inte åka till Liverpool. Det är ingen trevlig stad. Åk till Blackpool i stället. Ni kommer inte att ångra er.” Javisst. Blackpool – detta mekka för den som älskar bingohallar, spelarkader och snabbmat. Den rekommendationen var nog faktiskt det läskigaste med hela vistelsen i Preston. Behöver jag säga att vi åkte till Liverpool?

Read Full Post »

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Handen på hjärnan – kan någon ärligen säga att han eller hon aldrig har samlat på något, vad det än vara må? Tja, det kan nog finnas folk som inte har minsta böjelse åt det hållet, men jag vågar påstå att de allra flesta har genomgått någon form av samlarfas. Vad i all världen är det som gör så att en människa blir en samlare? Är det ett arv från våra kära och stiliga förfäder stenåldersmänniskorna? Och varför drabbar samlarmanin i så fall inte riktigt alla? Det förefaller mig en smula orättvist, eftersom jag faktiskt är avundsjuk på folk som inte samlar på något alls och har ett synnerligen oproblematiskt och osentimentalt förhållande till prylar. Å andra sidan lägger de säkert sina pengar på märkeskläder och sprit i stället. Själv är jag naturligtvis en ohjälplig samlarnatur – och har nog varit det så länge jag kan minnas. Inte för att jag riktigt kan säga när eländet började, men för inte så länge sedan hittade jag en pärm från min lyckliga barndom där jag mycket noggrant hade klistrat in tuggummipapper. Ursäkta? Tuggummipapper? Ja, sådant där blankt och glänsande. Därtill hade jag skrivit årtal och garanterat att det var ”äkta tuggummipapper”. För att skilja det från oäkta, antar jag. Marknaden kryllar av individer som försöker prångla ut tvivelaktigt tuggummipapper. Det vet ju varenda människa.

Sedan dess har samlarområdena varit ganska många. Ett tag var det frimärken som gällde – en klassiker. Och det underlättade helt klart att ha en mamma som inte bara var postkassörska utan dessutom snäll. Hon kom titt som tätt hem med frimärkshäften, förstadagsstämplar och liknande som hon förärade mig. Gossens intressen skulle väl uppmuntras, antar jag. Frimärkssamlande är ju helt klart en lugnare syssla än cykelstölder eller vad nu mina generationskamrater ägnade sig åt. Men när jag kom till insikt om att jag aldrig skulle råka hitta ett exemplar av det berömda Gul tre skilling banco-märket (särskilt som det bara finns ett känt exemplar) och bli stenrik så dog intresset ut. Här tycker jag mig ana en delförklaring till att man blir en samlare – drömmen om att hitta något ytterst sällsynt som man kommer över otroligt billigt, och vips så har man en guldkantad pensionärstillvaro som i ett litet frimärksalbum.

De historiska ungdomsböckerna

De historiska ungdomsböckerna

Parallellt med frimärkena samlade jag också på böcker i serien ”De historiska ungdomsböckerna” (Lindblads förlag). En spännande väg in i världshistorien. Det här var på den tiden då bokrea innebar att bokhandlarna rensade ut böcker som stått och värmt hyllorna lite för länge och sålde ut dem. Lindblads-böckerna med beige rygg kostade cirka tio kronor styck. Det vet jag eftersom alla står i ett skåp tre meter ifrån mig i skrivande stund, och många har prislappen kvar. ”Alla” är förresten en sanning med modifikation. Jag fick aldrig ihop alla i serien. Annars är det också en drivkraft för samlaren; att i slutänden faktiskt ha en komplett samling. Fast då uppstår ju problemet att det inte är lika roligt att samla längre, eftersom det helt enkelt inte går.

Apple 4 - Black Dyke Mills Band "Thingumybob"

Apple 4 – Black Dyke Mills Band ”Thingumybob”

Skivsamlandet är väl det som har upptagit mest tid i mitt liv – och kostat mest pengar. Faktum är att jag inte vågar tänka på hur mycket jag har lagt ner på alla dessa skivor. Och andrahandsvärdet är tyvärr mycket lågt, om man undantar vissa rariteter. Problemet är det tämligen urskillningslösa köpandet som är resultatet av en frenetisk jakt på ”ny” musik att älska passionerat. En seriös skivsamlare koncentrerar sig förstås på en artist eller kanske ett skivmärke. Inte jag. Först nu, efter nästan 35 år, har jag kommit fram till att det är vinylskivor på The Beatles skivetikett Apple som gäller. Varför? Dels för att jag är Beatlesnörd, dels för att etiketten är så vanvettigt snygg. Det fina är också att jag aldrig lär få en komplett samling, inte ens om jag håller på resten av livet. Det finns alldeles för många egendomliga och sällsynta pressningar från hela världen.

Assisi i Italien - Axel Herman Hägg

Assisi i Italien – Axel Herman Hägg

Men ska det verkligen räcka med att samla på Apple-skivor? Ingalunda. Sedan ett antal år tillbaka samlar jag också på etsningar av en viss Axel Herman Hägg som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mörka, dystra historier som oftast visar stadsmiljöer och kyrkointeriörer. Etsningar som ingen vill ha i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Utom jag då (och det där får ni tolka hur ni vill). Fast naturligtvis handlar det mest om att på fullt allvar kunna säga: ”Vill du följa med hem och titta på mina etsningar?” Det var samlingen på väggarna det. Men det finns ju andra utrymmen också, alltså har jag fått för mig att jag ska fylla mitt hem med diverse vaser och fat från Upsala-Ekeby – enbart för att de är så snygga. Tyvärr blir effekten att min stackars lägenhet börjar se ut som en sådan där övermöblerad 1800-talsvåning. Det är bara mörkröda sammetsdraperier och gardintofsar som saknas. Alltså är jag nu på jakt efter ett slott (en herrgård duger också) där jag kan få lite spridning på alla vaser och fat. Kanske en pjäs i varje rum?

Ett kanske något mer seriöst och metodiskt samlande har utkristalliserat sig bara de senaste åren. Jag har nämligen gett mig den på att jag ska ha alla Stig Claessons böcker i förstaupplaga – och helst ska de vara försedda med dedikation också. Han gav ut nästan 90 böcker, så det borde ju ta ett tag att få ihop alla. Kan man tycka. Och samtidigt är förutsättningarna för att faktiskt lyckas ganska goda, trots den digra produktionen. Och sedan? Då ska de bara stå där i hyllan och imponera på alla mina gäster som ställer sig och glor på bokhyllans innehåll (vilket man visserligen inte får göra, enligt Magdalena Ribbing). Just det. En tredje förklaring till att man samlar på saker och ting är att samlingen förväntas imponera på andra. Det är ju lite synd om det visar sig att den inte gör det. Därför har jag, som ett slags bieffekt av Claesson-samlandet, även börjat köpa på mig dedikationsexemplar av andra kända författare. Den där spatiösa herrgården framstår som allt mer nödvändig för var dag som går…

Men även om mitt samlande ibland kan ta sig lite tröttsamma uttryck så brukar jag trösta mig med att det finns de som har det värre. Har ni varit på Thermosmuseet i Delsbo? Inte jag heller. Jag ska inte orda alltför mycket om det, men någon har alltså fått för sig att samla på termosar. Många termosar. Och apropå herrgård: Den före detta intendenten på Nationalmuseum, Lars Sjöberg, har hittat ett tämligen svårslaget samlarområde: Han samlar på hus. Hittills har han nio stycken gamla hus och herrgårdar. Och en kyrka. Är det en imponerande samling? Ja. Är den värdefull? Förmodligen. Kommer hans samling någonsin att bli komplett? Sällan. Sett ur det perspektivet så får man nog ändå betrakta mitt samlande som tämligen modest. Och likväl obotligt. Jag försöker intala mig det där kloka som sjungs i den berömda visan:

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Men det hjälper liksom inte. Inte det minsta.

Read Full Post »

Ibland går man lite pliktskyldigt och lyssnar på sina ungdomsidoler. Man vet att de inte har gjort något av större värde på ganska länge och egentligen blir det bara intressant om de spelar gammalt material. Det är på sätt och vis lite tragiskt, för då kan det paradoxalt nog bli väldigt trött och intetsägande. Lyckligtvis gäller det inte Sir Paul McCartney. Visserligen är det inget större fel på hans senare produktioner, men de når ändå inte riktigt upp till det han gjort tidigare. Denne 69-åring har en av vår tids största låtskatter att ösa ur och det gör att han nog inte kan misslyckas. Det skulle möjligen vara om han fick för sig att omge sig med dåliga musiker – eller förlorar förmågan att sjunga.

Jag borde ha koll på det här, men jag vet inte riktigt om konserten i Globen i går (10 december) var min fjärde, femte eller sjätte McCartney-konsert. Det kan bero på att alla har hållit en så förbålt hög kvalitet. Förväntningarna inför den första konserten och den i går skilde sig förstås åt ganska rejält. Det är ju en alldeles särskild känsla att se en ungdomsidol live för första gången – jag fick vänta i drygt tio år innan det skedde – och med åldern får man väl en lite mer avslappnad attityd till det hela. Ändå måste jag erkänna att jag fortfarande fick tårar i ögonen vid vissa tillfällen under gårdagens konsert. Det var en levande legend som stod där på scenen, en underhållare av Guds nåde. I motsats till exempelvis Bob Dylan så bjuder McCartney verkligen på sig själv, inte bara när det gäller längden på konserten (nära tre timmar!), utan även när det gäller publikkontakt. Dock gjorde han så många försök att tala svenska – med hjälp av fusklappar – att det blev en aning fånigt i stället för charmigt. Och för mig får han gärna skippa töntigheter som att få publiken att samfällt härma honom i olika tjut och oanden. Men hans små anekdoter om exempelvis Jimi Hendrix och besök i Ryssland är exempel på en publikkontakt som fungerar. Om man nu bortser från själva musiken, då.

Har man tjuvläst listor över vad mannen brukar spela på den här turnén så kom säkert låtvalet inte som någon överraskning. Själv hade jag struntat i det, just för att bli en aning överraskad. Och det började synnerligen bra, med ”Magical Mystery Tour” – lite som en programförklaring för kvällen. Och så följde hit efter hit, med tyngdpunkt på Beatleslåtar. Det är kanske inget som man borde klaga på. Om någon har rätt att spela låtar av Beatles så är det väl Paul McCartney. Samtidigt är det lite synd att han liksom skuffar undan en 40-årig fin solokarriär (jag räknar in tiden med Wings där) till förmån för en period som varade i knappt tio år. Visst dyker det upp några låtar från Wings-klassikern ”Band on the Run” och ett fåtal låtar från de renodlade soloskivorna, men sanningen är ju att det finns en riktig låtskatt där som borde lyftas fram mer. Jag skulle inte ha något alls emot att höra exempelvis ”Backseat of My Car” från den utmärkta skivan ”Ram”. Samtidigt är det förstås sympatiskt att McCartney ger publiken vad publiken vill ha. Och så länge han framför Beatles-låtarna så inspirerat som han gör så ser jag inget fel i det. Om han är trött på dem så döljer han det synnerligen väl.

Men visst dyker det upp små överraskningar också. Mandolindängan ”Dance Tonight” från senaste skivan ”Memory Almost Full” är kul och charmig. Detsamma måste sägas om ”Come And Get It” som han skrev för Apple-gruppen Badfinger 1968. Och så hade jag alldeles glömt att han brukar framföra den makalösa ”A Day in the Life”, så där tappade jag hakan för några ögonblick. I övrigt handlade det om ganska förväntade klassiker som ”The Long And Winding Road” (som kanske behandlades lite ovarsamt), ”Got To Get You Into My Life”, ”Ob-La-Di-Ob-La-Da”, ”Let it Be”, ”Yesterday”, ”Eleanor Rigby”, ”Maybe I’m Amazed”, ”I’ve Got A Feeling”, ”Get Back”… Alla synnerligen väl framförda med hjälp av ett fyramannaband som Aftonbladets recensent av någon anledning inte tyckte om. Jag tycker tvärt om att de gjorde ett utmärkt jobb och visade på en sällsynt spelglädje, kanske i synnerhet trummisen Abe Labroiel Jr . Tur för dem. Jag skulle skämmas om jag inte var glad över att stå på samma scen som Paul McCartney.

Nå. Det är svårt att bli besviken på en konsert med Paul McCartney. Kombinationen av finstämda ögonblick och stundtals hård rock’n’roll är svårslagbar. Höjdpunkter? Pyrotekniken i ”Live And Let Die” är mäktig. Allsången i ”Hey Jude”. ”A Day In The Life” som utmynnar i  ”Give Peace A Chance”. De rörande  hyllningarna till John Lennon (”Here Today”) och George Harrison (”Something”). Den fina ”Blackbird”. Och inte minst en efterlängtad och hårt manglande ”Helter Skelter” följd av det avslutande medleyt ”Golden Slumbers”/”Carry That Weight”/”The End”. Mäktigt. Minst sagt mäktigt.

Roligast av allt var dock nästan att se blandningen av åldrar i den fullsatta Globen. Där fanns entusiastiska gubbar och gummor i McCartneys egen ålder, men också gott om minst lika entusiastiska tonåringar. Det är väldigt skönt att tillväxten är god. Ett bevis så gott som något på att The Beatles musik fortfarande är relevant. Amen.

Read Full Post »