Bokrea. Det är ju inte som förr i tiden, när jag var en liten snubbe på elva tolv år som hade en våldsam aptit på böcker. Eller läsupplevelser som det väl heter nu för tiden. På den tiden var bokrean något vackert, något som innebar att man kunde hitta böcker som man tänkte sig hade härbärgerats i något stort, mystiskt och lite dammigt bokhandelslager i några år innan de släpades upp i ljuset och krängdes till just läshungriga snubbar på elva tolv år. Eller kanske snarare till deras föräldrar. Jag tjänade nämligen inte mycket på den tiden. I dag är nog andelen böcker som plockas fram från det mystiska lagret högst marginell. Det som säljs är till stora delar billiga nytryck från Polen, speciellt framtagna till denna bokrea. Tror jag i alla fall, mest för att få bli irriterad över att jag blir lurad.
Men då. Då kunde man hitta böcker som bara fanns i ett eller två exemplar – och då gällde det att passa på. Själv var jag särskilt intresserad av böcker i en serie som hette Lindblads historiska ungdomsböcker. De hade en ljusgul rygg med blå text och var väl för det mesta en form av äventyrsböcker, men ibland mer faktabetonade. Vad sägs om titlar som Hedda som karolin, Hertig Hårdhänt och 30 sekunder över Tokyo? Spännande. I dag behöver man inte passa på. Det finns 40 000 exemplar av varje bok, prydligt upplagda i högar. Det finns inget skäl att vara på plats klockan sju på morgonen och veva med armarna som en besatt för att komma åt böcker. Denna vecka åtta under det femtionde året gick jag därför lugnt och värdigt till bokhandeln efter arbetets slut, plockade på mig de två böcker som jag i förväg hade bedömt som intressanta, betalade och lämnade butiken. Bristen på spänning var total. Nu sitter jag här med den tjocka boken Versailles: slottet parken livet och den något mindre tjocka boken Medeltida borgar: maktens hus i Norden och undrar när jag ska läsa dem.
Men. En människa som jag behöver saker att se fram emot. Kravlösa och roliga saker. Det är kanske inget vidare mindfulness-beteende. Ingen carpe diem-fest. Men det är ett slags drivkraft och jag inbillar mig att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Nu har jag dessvärre avverkat tre saker att se fram emot under loppet av exakt en vecka: Antikmässan, bokrean och en av årets två stora skivmässor. Men det är ju inte mitt fel att de på detta konspiratoriska sätt buntar ihop begivenheterna. Och det kanske inte heller är mitt fel att de framemotsedda begivenheterna sällan är riktigt så roliga som jag har tänkt mig. Eller också är det kanske just det det är – mitt fel. Kanske ställer jag för höga krav på det som inte ska ställa några krav på mig. Blev det där begripligt? Det är i så fall ganska deppigt och något som borde åtgärdas.
Men. Nu är det åtminstone något som kan kallas ljust på morgonen när jag lämnar mitt enkla tjäll för att bege mig till jobbet, och det är något som kan kallas ljust på eftermiddagen när jag avlägsnar mig från arbetsplatsen. Det gläder mig, och jag ser nu fram emot något så enkelt som att kunna ta en daglig och rask promenad hem från jobbet i stället för att trängas i den dystra tunnelbanan. Det förnöjer mig på samma sätt som det förnöjer andra att exempelvis mata änder eller spela bingo och vinna en tryckt löpare från Vietnam. Det tycks som om nöjena blir enklare ju äldre man blir – samtidigt som man ironiskt nog blir mer blaserad. Jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men kanske går det upp ett ljus under vecka nio? Någon gång måste det ju hända.
(I dag mötte jag Leif GW Persson i Solna Centrum. Han finns. Leif GW Persson finns.)
elbrundino 