Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.
I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.
Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet, idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.
Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.
Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.
Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)
Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?
Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!
Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.
Read Full Post »
elbrundino 