I sommarstiltjens Sverige blir en amerikansk artist gripen av polisen och häktad, misstänkt för att ha gjort sig skyldig till grov misshandel. Skuldfrågan är ännu inte utredd. Mycket tyder på att han blev provocerad, fick nog av provokationerna och tappade humöret. Men en misshandel är ändå en misshandel. Det duger nog inte riktigt att säga som man gjorde när man var liten: ”Men det var faktiskt han/hon/den/det som började!” Jag ska inte gå in på skuldfrågan. Den är som sagt inte utredd ännu, och det är inte min sak att göra det.
Men det märkliga är att många röster genast hördes som i princip sa: ”Men så pinsamt. Fattar inte polisen att de gör sig själva och Sverige till åtlöje?” Varför det? För att det är en amerikansk artist som har blivit gripen? För att han är känd? För att han är amerikan? För att han gör ”schyst musik”? Ska man alltså göra skillnad på folk och folk för att inte göra Sverige till åtlöje internationellt? Jag måste erkänna att jag inte förstår resonemanget.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Ponera att den som stått för den eventuella grova misshandeln i stället var en polsk folkmusiker, välkänd för alla som vet något om folkmusik, men okänd för alla andra. Ponera att han hade blivit gripen och häktad. Skulle det också vara pinsamt? Skulle det skrivas mängder med artiklar i tidningarna? Nja, kanske inte, va? Ponera sedan att det i stället är en rysk turist vid namn Sergej som åker dit för grov misshandel och att det på något outgrundligt vis blir känt för allmänheten. Ja, då kan jag sätta en slant på att folk skulle säga: ”Låt honom ruttna i fängelset.” Men nu är det en stackars artist som går miste om massor av pengar för att han tvingas ställa in sin turné. Och då är det plötsligt pinsamt att han blir häktad.
Så sprids uppgifter om att artisten behandlas fruktansvärt illa i häktet och att maten är oätlig och vattnet odrickbart. Leif Mannerström kallas in och får – med utgångspunkt från rätternas namn (!) – bedöma kvaliteten på maten. Ja, namnen (cowboysoppa?) är både obegripliga och lustiga, vilket de ju aldrig är på pretentiösa restauranger, men det säger ju ärligt talat absolut ingenting om matens kvalitet. (En gång åt jag ”havande falukorv med grönt mos” – och det var inget fel på det.) Mannerström ”sågar” häktesmaten, men han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att säga:
”Ska jag vara ärlig, så bryr jag mig egentligen inte. Man får ta seden dit man kommer. Hittar man på djävulstyg, om han nu har gjort det, så är det som det är. Han är förmodligen snart ute, och då får han äta den maten han vill.”
Men nu har vi kommit till det ofrånkomliga: Andres Lokko uttalar sig i Svenska Dagbladet om det skedda i en av de egendomligaste krönikor jag har läst. Rubriken? Synen på ASAP Rocky visar hur pinsamma vi är. Herr Lokko börjar visserligen med att säga att han inte ska uttala sig i den juridiska frågan, vilket är utmärkt. Men det är ändå inte det som bekymrar honom. Nej, han tycker att folk ”koketterar med” att de aldrig har hört artisten ifråga och inte ens har hört talas om honom. Ja, det är till och med ”obegripligt, att inte varenda kotte i det här landet kan ASAP Rockys Skepta-samarbete med den underbara flöjtsamplingen i ‘Praise the Lord’, en av 2018 års bästa och största hits, utantill.” Hej, Andres Lokko. Välkommen ut i verklighetens Sverige. Jag törs väl knappt säga det, men för mig är det obegripligt att en människa kan tycka att en sådan sak är obegriplig.
Herr Lokko går sedan vidare och menar att det är ”humor” att den häktade artisten bjuds på mat med så knasiga namn som cowboysoppa och Bostonrutor, men undrar sedan om det skulle vara ”lika vedertaget roligt” om exempelvis Ed Sheeran skulle serveras samma rätter om han nu skulle råka hamna på häktet. Nej, herr Lokko tror inte det, för Ed Sheeran är ju ”ungefär som vi”. Men vänta nu… Det är alltså enligt Lokko ”humor” att en svart artist serveras rätter med knasiga namn i häktet, men det skulle inte vara det om en vit artist fick det? Nu måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår – igen.
Sedan blir det av någon anledning dags att attackera de 60 000 människor som var och lyssnade på Metallica på Ullevi häromdagen. Det visar sig enligt Lokko vara ”ett utmärkt exempel på hur nedärvd raggarkultur på vodka och elefant-öl ställs mot ASAP Rockys kosmopolitiskt och modemedvetet moderna musik som föredrar legaliserad marijuana”.
Men vänta nu en gång till… Vadå ”ställs mot”? Kan inte båda företeelserna få existera samtidigt? Eller måste 60 000 Metallica-fans omskolas till att börja tycka om kosmopolitisk och modemedveten (?) modern musik som föredrar legaliserad marijuana. (Hm… Musik som föredrar marijuana?) Vad fadringen menar karln? Är det alltså finare att lyssna på rap än att lyssna på hårdrock? Är alltså legaliserad marijuana mer sofistikerat än vodka och elefant-öl? För tredje gången erkänner jag gärna att jag inte riktigt förstår.
Ja, Andres Lokko tycks vara väldigt bekymrad över att vi svenskar är så oerhört omoderna. (Utom han själv då, får man förmoda, och de som känner till den underbara flöjtsamplingen i ”Praise the Lord”.) Han säger det rent ut. ”Vi är överlag så djupt omoderna att vi nog faktiskt förtjänar de kristdemokratiska ödlehärskare som vill införa sin obehagliga världsordning från förr.” Jaha, det var vad det hela landade i.
Det är märkligt nog både lätt att skratta åt alltihop och att hålla sig för skratt. Samtidigt. Det allvarliga och skrämmande är att många tycks anse att polisen gör sig själv och Sverige till åtlöje när de griper en känd amerikansk artist som eventuellt har gjort sig skyldig till brott. Det allvarliga är att det tydligen anses att man ska göra skillnad på folk och folk. Det roliga är Andres Lokkos förvirrade och bekymrade krönika – och de tre rapartister som på fullt allvar tror att de på något sätt straffar Sverige genom att hota med att aldrig någonsin sätta sina fötter i landet. ”Om ni inte släpper vår kompis så tänker vi inte spela i ert land.” Moget.
elbrundino 