Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘andres lokko’

I sommarstiltjens Sverige blir en amerikansk artist gripen av polisen och häktad, misstänkt för att ha gjort sig skyldig till grov misshandel. Skuldfrågan är ännu inte utredd. Mycket tyder på att han blev provocerad, fick nog av provokationerna och tappade humöret. Men en misshandel är ändå en misshandel. Det duger nog inte riktigt att säga som man gjorde när man var liten: ”Men det var faktiskt han/hon/den/det som började!” Jag ska inte gå in på skuldfrågan. Den är som sagt inte utredd ännu, och det är inte min sak att göra det.

Men det märkliga är att många röster genast hördes som i princip sa: ”Men så pinsamt. Fattar inte polisen att de gör sig själva och Sverige till åtlöje?” Varför det? För att det är en amerikansk artist som har blivit gripen? För att han är känd? För att han är amerikan? För att han gör ”schyst musik”? Ska man alltså göra skillnad på folk och folk för att inte göra Sverige till åtlöje internationellt? Jag måste erkänna att jag inte förstår resonemanget.

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Ponera att den som stått för den eventuella grova misshandeln i stället var en polsk folkmusiker, välkänd för alla som vet något om folkmusik, men okänd för alla andra. Ponera att han hade blivit gripen och häktad. Skulle det också vara pinsamt? Skulle det skrivas mängder med artiklar i tidningarna? Nja, kanske inte, va? Ponera sedan att det i stället är en rysk turist vid namn Sergej som åker dit för grov misshandel och att det på något outgrundligt vis blir känt för allmänheten. Ja, då kan jag sätta en slant på att folk skulle säga: ”Låt honom ruttna i fängelset.” Men nu är det en stackars artist som går miste om massor av pengar för att han tvingas ställa in sin turné. Och då är det plötsligt pinsamt att han blir häktad.

Så sprids uppgifter om att artisten behandlas fruktansvärt illa i häktet och att maten är oätlig och vattnet odrickbart. Leif Mannerström kallas in och får – med utgångspunkt från rätternas namn (!) – bedöma kvaliteten på maten. Ja, namnen (cowboysoppa?) är både obegripliga och lustiga, vilket de ju aldrig är på pretentiösa restauranger, men det säger ju ärligt talat absolut ingenting om matens kvalitet. (En gång åt jag ”havande falukorv med grönt mos” – och det var inget fel på det.) Mannerström ”sågar” häktesmaten, men han har tillräckligt mycket skinn på näsan för att säga:
”Ska jag vara ärlig, så bryr jag mig egentligen inte. Man får ta seden dit man kommer. Hittar man på djävulstyg, om han nu har gjort det, så är det som det är. Han är förmodligen snart ute, och då får han äta den maten han vill.”

Men nu har vi kommit till det ofrånkomliga: Andres Lokko uttalar sig i Svenska Dagbladet om det skedda i en av de egendomligaste krönikor jag har läst. Rubriken? Synen på ASAP Rocky visar hur pinsamma vi är. Herr Lokko börjar visserligen med att säga att han inte ska uttala sig i den juridiska frågan, vilket är utmärkt. Men det är ändå inte det som bekymrar honom. Nej, han tycker att folk ”koketterar med” att de aldrig har hört artisten ifråga och inte ens har hört talas om honom. Ja, det är till och med ”obegripligt, att inte varenda kotte i det här landet kan ASAP Rockys Skepta-samarbete med den underbara flöjtsamplingen i ‘Praise the Lord’, en av 2018 års bästa och största hits, utantill.” Hej, Andres Lokko. Välkommen ut i verklighetens Sverige. Jag törs väl knappt säga det, men för mig är det obegripligt att en människa kan tycka att en sådan sak är obegriplig.

Herr Lokko går sedan vidare och menar att det är ”humor” att den häktade artisten bjuds på mat med så knasiga namn som cowboysoppa och Bostonrutor, men undrar sedan om det skulle vara ”lika vedertaget roligt” om exempelvis Ed Sheeran skulle serveras samma rätter om han nu skulle råka hamna på häktet. Nej, herr Lokko tror inte det, för Ed Sheeran är ju ”ungefär som vi”. Men vänta nu… Det är alltså enligt Lokko ”humor” att en svart artist serveras rätter med knasiga namn i häktet, men det skulle inte vara det om en vit artist fick det? Nu måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår – igen.

Sedan blir det av någon anledning dags att attackera de 60 000 människor som var och lyssnade på Metallica på Ullevi häromdagen. Det visar sig enligt Lokko vara ”ett utmärkt exempel på hur nedärvd raggarkultur på vodka och elefant-öl ställs mot ASAP Rockys kosmopolitiskt och modemedvetet moderna musik som föredrar legaliserad marijuana”.
Men vänta nu en gång till… Vadå ”ställs mot”? Kan inte båda företeelserna få existera samtidigt? Eller måste 60 000 Metallica-fans omskolas till att börja tycka om kosmopolitisk och modemedveten (?) modern musik som föredrar legaliserad marijuana. (Hm… Musik som föredrar marijuana?) Vad fadringen menar karln? Är det alltså finare att lyssna på rap än att lyssna på hårdrock? Är alltså legaliserad marijuana mer sofistikerat än vodka och elefant-öl? För tredje gången erkänner jag gärna att jag inte riktigt förstår.

Ja, Andres Lokko tycks vara väldigt bekymrad över att vi svenskar är så oerhört omoderna. (Utom han själv då, får man förmoda, och de som känner till den underbara flöjtsamplingen i ”Praise the Lord”.) Han säger det rent ut. ”Vi är överlag så djupt omoderna att vi nog faktiskt förtjänar de kristdemokratiska ödlehärskare som vill införa sin obehagliga världsordning från förr.” Jaha, det var vad det hela landade i.

Det är märkligt nog både lätt att skratta åt alltihop och att hålla sig för skratt. Samtidigt. Det allvarliga och skrämmande är att många tycks anse att polisen gör sig själv och Sverige till åtlöje när de griper en känd amerikansk artist som eventuellt har gjort sig skyldig till brott. Det allvarliga är att det tydligen anses att man ska göra skillnad på folk och folk. Det roliga är Andres Lokkos förvirrade och bekymrade krönika – och de tre rapartister som på fullt allvar tror att de på något sätt straffar Sverige genom att hota med att aldrig någonsin sätta sina fötter i landet. ”Om ni inte släpper vår kompis så tänker vi inte spela i ert land.” Moget.

Read Full Post »

I Nöjesguiden nr 9 2011 meddelar journalisten Pascal Engman att Jan Guillou är en av Sveriges MEST VOKALA FÖRFATTARE. Ja, Guillou är så vokal att orden till och med skrivs med versaler. Men vänta nu… Vokala? Vad menas? Sjunger Guillou? Eller ser han till att använda så många vokaler som möjligt när han skriver? Nja, det troliga är att herr Engman har tagit det engelska ordet ”vocal” (”högljudd” – eller möjligen, lite mer välvilligt tolkat, ”vältalig”) och förutsatt att det väl måste heta så på svenska också. Det gör det inte. Men hur gick det här egentligen till? Om det här hade rört sig om en översatt artikel så hade den här fadäsen kanske varit förlåtlig. Det är löjligt lätt för en obetänksam översättare att låta ett ord eller uttryck bli svengelskt, men här handlar det, får man förmoda, om en svensk artikel som ursprungligen skrivits på svenska. Så varför i all världen har Jan Guillou blivit en ”vokal” författare?

Nu är ju inte Pascal Engman ensam om det här. Det finns gott om exempel på hur märkliga ”översättningar” av främmande ord och uttryck smyger sig in i tidningar, böcker och tv. Jag vet inte, men det förefaller som om allt fler svenskar tänker på engelska och sedan översätter det de tänker till svenska. Är det ett problem? Japp. Inte bara för att det får ganska löjliga effekter och för att språket blir svårt att förstå. Det handlar också om trovärdighet. Och en journalist – om någon – vinner nog en hel del på att framstå som trovärdig.

Inför ett stort prov i engelska på gymnasiet sa vår lärare: ”Ni ska plugga så hårt att ni till och med drömmer på engelska.” Inte minns jag om jag gjorde det, men det gick nog hyfsat bra ändå. I dag undrar jag om inte hans ord var profetiska och har kommit att gälla betydligt fler än min gymnasieklass. För inte kan det väl vara så att folk tycker att det är lite häftigt att proppa sitt språk fullt med onödiga anglicismer? I egenskap av översättare är jag kanske alldeles extra känslig för det där. En av översättarens uppgifter är nämligen att se till så att originalspråket inte skiner igenom på ett irriterande sätt. Man ska helt enkelt inte märka att det rör sig om en översatt text. Av den anledningen måste anglicismer och kantigheter slipas bort för att texten ska bli trovärdig och – vågar jag säga det? – en aning elegant.

Men tyvärr vinner anglicismerna häpnadsväckande snabbt mark och det troliga är att de inom bara några år kommer att vara helt accepterade – utom av några ihärdiga språkvårdare som kämpar i motvind. Yngre generationer förstår ingenting när man suckar över att de säger: ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras.” De begriper inte heller varför man rynkar på näsan när de talar om ”Brad Pitts karaktär i ‘Ocean’s Thirteen'”. Eller varför man stönar när de påstår att George Harrison var ”den mest spirituelle i The Beatles”. I samtliga fall verkar det som om man har tänkt på engelska och ”översatt” till svenska.

I det första fallet är det bara att ge upp. ”Spendera” har redan tagit sig in i Svenska Akademiens Ordlista i betydelsen ”tillbringa”. Till för bara några år sedan användes ”spendera” enbart i betydelsen ”(frikostigt) göra av med pengar”. Men inte nu längre. Det har fått följden att meningen ”Jag spenderade två veckor i Båstad i somras” är öppen för tolkning och därmed otydlig. Var du bara där, eller gjorde du av med en massa pengar i två veckor?

Hur har vi det med Brad Pitt och hans karaktär, då? När ungdomen säger ”karaktär” så tycks de mena ”rollfigur”. Men varför säger de inte det då? Jo, för att det heter character på engelska, förstås. Men karaktär är något man har, inte något man är. En rollfigur kan alltså ha en viss karaktär, det vill säga en särart eller läggning. Det gäller att hålla isär begreppen.

George Harrison kunde alldeles säkert vara spirituell, även om han är känd som ”den tyste Beatlen”. Men när man påstår att han var spirituellt lagd så menar man med största sannolikhet egentligen att han var intresserad av andliga ting. Spirituell betyder på svenska ”kvick” eller ”fyndig” – inte att man är lagd åt det andliga hållet.

Det här var bara ett fåtal exempel. Det finns väldigt många andra exempel på frekventa ord och uttryck där engelskan skiner igenom – utan att det rör sig om en översättning. En planlösning är plötsligt en layout, könsdelar är privata delar, ett höghus beskrivs märkligt nog som massivt, folk entrar en lägenhet, startar upp ett företag eller möter upp någon på stan. Den anställda på ett företag beskrivs som ett dedikerat team. En bilförsäljare förkunnar att modellen kommer i tre olika färger. Till en festival har man minsann bokat flera kredibla akter. Och när det kommer till anledningen till varför man tar ett test även fast det reser frågor i termer av att vara i chock, ja, då vill man bara ställa sig upp och lämna. Kära nån.

Jag började med ett exempel ur journalistikens värld. Låt mig avsluta med två exempel till, den här gången hämtade ur Svenska Dagbladet. Men nu handlar det om en journalist som tycks vilja kokettera med att han minsann är bosatt i London och minsann har koll på de häftiga engelska uttrycken – men totalt saknar förmåga att förstå att han skriver för en svensk tidning. Den 3 juli skriver han: ”Egentligen borde det ju vara hans experimentella album McCartney II från 1980 som tickar alla baleariska boxar.” Ursäkta? Tickar. Alla. Baleariska. Boxar. Exakt vad betyder det?

Den 13 november slår han till igen och inleder sin krönika med: ”Det är inte humor om man inte knuffar kuvertet.” Här ber han faktiskt om ursäkt för att han ”ibland tänker på svengelska”, men bryr sig ändå inte om att förklara vad han menar. Jomen, alla vet väl vad uttrycket ”push the envelope” betyder? Alla kan väl engelska? Jag är hemskt ledsen, Andres Lokko. Det som du kanske tycker är fyndiga små ”jag bor i London”-markörer är faktiskt bara tramsiga. Det innefattar även bruket att inleda en annars svensk mening med ordet well. Faktiskt.

Read Full Post »