Det talas mycket om källkritik numera. Det talas om att man faktiskt bör ha en kritisk inställning till det mesta i dagens samhälle. Det kanske äger sin riktighet, även om det ibland känns som om vi i allmänhet är onödigt paranoida. Samtidigt finns det saker som vi av någon anledning helhjärtat accepterar utan så mycket som ett uns av kritiskt tänkande. Ja, jag tänker förstås på sång-och-danslekar. Kanske inte så mycket lekarna i sig, och kanske inte ens så mycket musiken. Men texterna! Herregud, varför är det ingen som protesterar? Jag misstänker att det fungerar på samma sätt som med lögner; upprepas de tillräckligt ofta så betraktas de plötsligt som sanning. Alltså: Om man hör en text tillräckligt många gånger så blir den fullständigt naturlig, hur vansinnig den än är. Låt mig meddela några exempel.
Prästens lilla kråka skulle ut och åka
Ingen hade han som körde
Än slank han hit, än slank han dit
Och än slank han ner i diket
”Jaha”, säger nu den okritiske sång-och-danslekaren, ”vad är det med det då?”
Jo, jag tycker att det är en egendomlig text. Hade prästen verkligen en kråka? Jag drar mig visserligen till minnes någon figur i Saltkråkan som hade en tam korp, men jag har alltid betraktat den som ett fantasifoster ur Astrid Lindgrens fatabur. Nå. Om vi nu förutsätter att prästen verkligen ägde en kråka så inställer sig nästa fråga: Varför skulle den ut och åka? Och varför hade han (ty tydligen var det en han) ingen som körde? Var det ingen som hade lust? Eller var alla i hushållet upptagna? Och framför allt: Varför flög inte kråkan? Det hade väl ändå varit det naturliga. Men kanske hade kråkan brutit vingen och kanske var nu kråkan tvungen att uppsöka fågelakuten medelst annat fordon. Jag förutsätter någonstans att det var häst och vagn som gällde, men det framgår ju ingenstans. Det kan lika gärna ha varit en skraltig Volvo. Men än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket. Någon vidare framförare av fordon var han uppenbarligen inte, eller också var han full. Och på så sätt hade han väl ännu större anledning att uppsöka akuten. En mycket otydlig text. (Ibland är kråkan mormors eller mosters eller prostens, men det är inte direkt någon förmildrande omständighet.)
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibombombom
Ritsch, ratsch, filibombombom
Filibombombom, filibom
Fru Söderström, fru Söderström
Fru Söderström, fru Söderström
Och lilla mamsell Ros!
Ge mig lite sodavatten, sodavatten
sodavatten, sodavatten
Ge mig lite sodavatten,
sodavatten, punsch
Här har väl ändå någon form av dumhetsgräns passerats? Vad betyder Ritsch, ratsch filibombombom? Jag är ganska säker på svaret: inte ett endaste dyft. Likväl upprepas detta nonsens som om det på något sätt vore viktigt och borde inpräntas i folks medvetande. ”I dag ska vi lära oss multiplikationstabellen! Och ritsch, ratsch filibombombom.” Nå, sen har vi ju nästa ”vers” som består av ett upprepande av en persons namn. Någon form av åkallan. Här undrar man ju vem denna fru Söderström är, och om hon möjligen hör lite illa. Varför nämns hennes namn annars fyra gånger? Och vem är den lilla mamsell Ros som liksom får vara med lite i förbigående, lite som en råttsvans som hör till men ändå inte? Uppskattar hon att bli benämnd ”lilla”? Jag tillåter mig att tvivla. Sen har vi det här med sodavattnet. Det är förstås logiskt att begäran om sodavatten upprepas sex gånger, om det nu är så att fru Söderström hör illa och dessutom förmodas komma springande med det där eländiga sodavattnet som något slags viljelös uppasserska. Men sodavatten? Ska det vara något att komma med, och i så fall varför? Och så avslutas det hela med ett kort ”punsch”. Jag kan tycka att det är lite schizofrent. Först äskas sodavatten sex gånger och så äskas plötsligt punsch! Kanske är det meningen att man inte riktigt ska uppfatta att det i själva verket är alkohol som åstundas? Ibland har dock ”punsch” förvandlats till ”bums” – förmodligen för att man icke skall inledas i frestelse. Och tänka sig, emellanåt lyder sista versen ”de tvättar sig i sodavatten”, vilket förvisso ger en logisk koppling mellan vers två och tre, men som på det stora hela bara gör texten ännu konstigare. Slänger de då på sig en sexa punsch som något slags parfym där i slutet?
Ja, så kommer vi till exempel tre (tro mig, det finns fler), och där vill jag inleda med en tråkig utläggning om att jag för ett antal år sedan översatte ett program om frihetskampen i Moçambique. Då reflekterade jag över det märkliga, och lite olyckliga, i att det allvarliga programmet avslutades med en sång som lät exakt som Små grodorna, små grodorna är lustiga att se. Varför? Jag har i min fantastiska klarsyn dels betraktat sången som löjlig, och dels som ett hån mot såväl grodor som grisar:
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Små grodorna, små grodorna är lustiga att se
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Ej öron, ej öron, ej svansar hava de
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Koack, ack, ack, koack, ack, ack
Koack, ack, ack, ack, aa
Ja, här kungörs att grodorna är lustiga att se. Lustiga är lika med löjliga, det förstår ju alla. Och löjligheten består i att de varken har öron eller svansar. Nu saknar förvisso grodor ytteröron, men de har god hörsel! Personligen tycker jag att det är huvudsaken och därmed förtjänar inte grodorna att förlöjligas på det här sättet. Den ibland negligerade andra versen kungör sedan att de små grisarna också är lustiga att se, men där sjunger man minsann att båd’ öron, båd’ öron och svansar hava de. Vad nu då? Plötsligt är grisar lustiga trots att de har både öron och svansar. Fruktansvärt orättvist.
Men vad gjorde nu denna löjliga sång i slutet av en dokumentär om frihetskampen i Moçambique? Förklaringen kom ett antal år senare, då någon påtalade att melodin till Små grodorna är snodd från en fransk soldatsång från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den är i sin tur byggd på ouvertyren till Étienne Nicolas Méhuls opera La Chasse du Jeune Henri från 1791 (men först uppförd 1797). Jag har dock lyssnat på den där ouvertyren och konstaterar att den melodi vi känner som Små grodorna inte finns med i ouvertyren, men väl en melodi som finns med i soldatsången. Komplicerat? Inte särskilt. Men hur som helst så blir det lite mer begripligt att en fransk kampsång finns med i en dokumentär om frihetskampen i Moçambique. Visserligen var landet en portugisisk koloni – inte fransk – men det kan vi lämna därhän.
Den där sången kallas hur som helst Chanson de l’Oignon, och för den som inte har gått grundkursen i franska så kan jag meddela att det är en hyllningssång till lök. Dock inte vitlök, vilket man kanske kan tro med tanke på att sången är just fransk. Den sjungande kungör att han älskar lök stekt i olja, ty om man äter lök stekt i olja så förvandlas man till ett riktigt lejon och kan därmed slåss mer furiöst. Antar jag. Det där sista framgår inte av själva texten. Vidare sjungs att österrikarna dock inte ska få någon lök. Med det menas antagligen att de ju inte ska få en chans att förvandlas till lejon. Denna stolta löksång sjungs fortfarande av de hårdföra männen i Främlingslegionen när andan faller på.
Men är det då inte typiskt att en lovsång till löken har förvandlats till en töntig sång-och-danslek om att grodor och grisar är lustiga att se? Så oerhört ovärdigt. Våga nu tänka lite kritiskt innan du nästa gång ger dig ut i dansens virvlar kring julgranen eller midsommarstången. Vad vill texterna säga oss? Är de meningsfulla? Finns det alls någon logik i dem? Är det i dagens samhälle okej att framföra stereotypa bilder av hur flickorna, gossarna, gummorna, gubbarna, skomakaren, bagaren, sotaren, grin-Olle och skratt-Olle gör? Till nästa gång ska ni få en läxa. Avgör hur meningsfull följande sång-och-danslek är, både vad gäller själva utförandet och texten. Använd en skala 1-10, där 1 är ”hopplöst omeningsfull” och 10 är ”fett meningsfull”.
Dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa i en ring, dansa i en ring,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa en och en, dansa en och en,
dansa en och en, dansa en och en,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa två och två, dansa två och två,
dansa två och två, dansa två och två,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
Dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa tre och tre, dansa tre och tre,
dansa alla, dansa alla, dansa alla i en ring.
När jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.
Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.
En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.
elbrundino 