Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Aynsley Dunbar’

Berlin2 kopieraVad kännetecknar ett mästerverk? Det finns närmast oräkneliga filmer, skivor, operor, böcker, pjäser och konstverk som när de getts ut eller haft sin premiär med iver förklarats vara mästerverk – bara för att efter ett, tio, trettio eller hundra år ha fallit i glömska. Och även om de inte har glömts bort så börjar man höra en massa invändningar. ”Nja, den var väl inget vidare.” ”Alla tyckte att den var ett mästerverk, men jag förstod redan då att den snart skulle omvärderas. Själv gillade jag den inte alls.” Det är väl helt enkelt så att bara tiden kan utvisa vad som verkligen är en klassiker, vad det är som får ett bestående värde.

När Lou Reeds LP Berlin gavs ut 1973 möttes den av något som med en underdrift möjligen kan kallas skepsis. I tidskriften Rolling Stone publicerades en extremt negativ recension som bland annat kungjorde att vissa skivor är så anstötliga att man vill begå våldshandlingar mot artisten som gjort sig skyldiga till att ha spelat in dem. Skribenten Stephen Davis förutsätter att Berlin är Lou Reeds sista skiva och att karriären är avslutad. För säkerhets skull avslutar han sågningen med ett ”Goodbye, Lou”. I en annan anmälan beskrevs skivan som ”horseshit”. Det är inte konstigt att skivan sålde uselt, åtminstone om folk läste och tog till sig de recensionerna.

Ändå föregicks skivan av entusiasm. I Rolling Stone förklarades att Berlin utan tvivel skulle komma att visa sig vara 1970-talets Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Så vad hände? Tja, det var nog så att alla väntade sig något helt annat än vad Lou Reed presenterade i juli 1973. Man får komma ihåg att han bara åtta månader tidigare hade gett ut LP:n Transformer, som blev en stor framgång med sin glamrockiga karaktär och flera lättillgängliga låtar. Produktionen av David Bowie och Mick Ronson bidrog alldeles säkert till att göra skivan populär. Det ligger därför nära till hands att anta att folk helt enkelt trodde att de skulle få ett slags Transformer II.

Men Berlin är något helt annat. I Rolling Stone berättar Lou Reed att det inte är fråga om ett konceptalbum, men ändå en mer eller mindre sammanhållen, realistisk berättelse om ett samtida par, Caroline och Jim, som lever i Berlin. De är varken anmärkningsvärt tokiga eller degenererade. Påstår han. Och de kunde lika gärna ha bott i Ohio. Ja, kanske. Men i dag är det svårt att föreställa sig att det här dramat skulle ha kunnat utspela sig någon annanstans än i Berlin, i skuggan av muren. Det är mörkt, våldsamt (mentalt och fysiskt), suicidalt, sömnlöst, smärtsamt… Det handlar om knark, sex, paranoia och sociala ingripanden. Och ändå är det här en så egenartat vacker skiva! Det är nästan som om man har ansträngt sig för att linda in allt elände i ett bomullsarrangemang för att det inte ska bli för jobbigt. Inte så att musiken är inställsam och mesig, men soundet är stort och mjukt och omsluter Reeds röst på ett fint sätt. Han hade ofta en förmåga att låta lite lakonisk och förföll på senare år till att pratsjunga på ett sätt som jag tycker är lite tråkigt. Men här finns det ett engagemang för materialet och jag vill påstå att han aldrig har sjungit så bra och varmt som här. En bidragande orsak till skönheten är de fina arrangemangen av producenten Bob Ezrin och i synnerhet inslaget av träblås. Fast den jovialiske Stephen Davis på Rolling Stone kallar förstås arrangemangen för ”kraftlösa”. Bland musikerna hittar man den nyss bortgångne basisten Jack Bruce, Steve Winwood, Michael och Randy Brecker, Aynsley Dunbar, Steve Hunter och Tony Levin.

Berlin3Inledande titellåten Berlin sätter tonen för skivan genom ett lite jazzigt fragmentarisk framförande som antyder sena nätter på nattklubbar. Det är en förkortad och mer stringent variant av en låt som gavs ut redan på Reeds första solo-LP 1972. Ännu en låtrepris dyker upp lite senare, men då handlar det om en låt som spelades in med Velvet Underground redan 1968 under titeln Stephanie SaysDet är en söt liten melodi som framförs till ackompanjemang av bland annat klockspel och John Cales mjuka altfiol. Men när Reed återanvänder den på Berlin döper han om den till Caroline Says II (det finns en Caroline Says I också) och drar ner tempot rejält. Och texten har genomgått en nästan total transformering och fördystring. Nästan det enda som finns kvar är textraden ”It’s so cold in Alaska”. Här föregås den av den isande (ursäkta ordvalet) strofen: ”She put her fist through the window pane. It was such a funny feeling.”

Den följande låten The Kids beskriver hur Caroline blir fråntagen sina barn för att hon är en olämplig mamma. Temat illustreras av något som kunde ha blivit katastrofalt patetiskt, nämligen gråtande barn som ropar på sin mamma! Men det fungerar. Tidigare påstods det att producenten Bob Ezrin var så angelägen att få till så autentiska skrik som möjligt att han gick hem till sina egna barn och berättade för dem att deras mamma just hade dött i en olycka – och spelade in deras gråt och skrik. Lyckligtvis är det inte sant. Man ska nog vara extremt cynisk och hjärtlös för att göra på det viset. Sanningen tycks vara att han helt enkelt bad det äldsta barnet att ropa på mamma medan han spelade in. Och så blev lillebror, två år, inspirerad och började också ropa utan att riktigt förstå varför. Och gråten spelades helt enkelt in en kväll när barnen inte ville gå och lägga sig.

Och så har vi den ödesmättade The Bed som till en början framställs som platsen där Caroline och Jims barn blev till (”candles lit the room at night”), men som omedelbart förvandlas till platsen ”där hon skar upp handlederna den där märkliga och ödesdigra natten”. Det är på något sätt ytterst oroande att en sång som handlar om självmord är så sagolikt rogivande och vacker. Sången är som ett soundtrack till den totala resignationen. Och då är det bara logiskt att The Bed följs av skivans avslutande Sad Song, en majestätisk final som trots sin titel och text blir som en befrielse från en spänning som byggts upp och blivit nästan ohållbar.

Är då Berlin ett mästerverk? Tja, jag vill åtminstone mena att skivan är en av Lou Reeds allra förnämligaste och jag skulle absolut inkludera den om jag tvingades välja ut 50 skivor som jag älskar. Men vi har lyckligtvis alla olika smak. Somliga avfärdar den förmodligen som pretentiös smörja. Andra upptäcker kanske att själva temat är alldeles för tungt för att man ska stå ut med att lyssna (det är så långt från Pharrell Williams Happy man kan komma). Men om man vill ge Berlin en chans så ska man lyssna på skivan i sin helhet. Det är så det är tänkt – som a film for the ears, som Bob Ezrin uttryckte det.

 

 

Read Full Post »