Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band’

Var det femtio eller sjuttio år sedan i dag?

Posted in Beatles, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , , on 31 maj 2017| Leave a Comment »

IMGP9845 (3)Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play…

Den första juni 1967 var det alltså tjugo år sedan denne Sergeant Pepper lärde sitt band att spela. Med andra ord var det ett par år efter andra världskrigets slut. När LP:n gavs ut på CD 1987 så var det fyrtio år sedan bandet lärde sig att spela, men tjugo år sedan The Beatles sjöng att det var tjugo år sedan. Och just i dag är det alltså sjuttio år sedan Sergeant Pepper agerade bandledare, medan LP:n fyller blygsamma femtio år. Teoretiskt sett kan medlemmar av Sergeant Peppers band fortfarande vara i livet, men troligtvis är de inte musikaliskt aktiva längre. På ett annat plan är delar av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band i allra högsta grad musikaliskt aktiva. Tanken med LP:n var nämligen att The Beatles skulle iklä sig en roll och låtsas vara några andra än de var. Vilket naturligtvis inte skulle lura någon alls. Det var snarare ett sätt att skapa en ny, kreativ situation genom att frigöra sig från den tvångströja som Beatlesmedlemmarna möjligen tyckte att de bar, trots att de knappast gjorde det. Och kanske är det själva grundidén om en fiktiv orkester som har resulterat i att folk envist har betraktat Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som en konceptskiva.

Hur är det egentligen med den saken? Man kan väl säga att intentionen fanns där, men att den sprack på ett tidigt stadium. Den första tanken var att spela in en LP som skulle vara ett slags tematisk och nostalgisk återblick på bandmedlemmarnas uppväxt i Liverpool. Grundbulten var de två låtarna Strawberry Fields Forever och Penny Lane, som verkligen följer den tematiken. Men så tyckte skivbolaget EMI att det var dags att släppa en singel, vilket gjorde att de två nämnda låtarna så att säga lyftes ut och en helt annan typ av LP skapades. Det påstådda konceptet består egentligen bara av att inledningslåten repriseras i slutet av sida två och knyter ihop hela härligheten. Och att de två första låtarna i någon mån hör ihop. Så det där med koncept kan man egentligen glömma. I stället handlar det om en samling sånger som egentligen är ganska väsensskilda men som ändå på ett egendomligt sätt utgör en väl sammanhållen helhet. Det är som om sångerna presenterar delar av den sammansatta, färgstarka, myllrande och kalejdoskopiska värld som redan omslaget utlovar. Delar som bildar en helhet, precis som de olika delarna av en människas liv och roller bildar en helhet. Och kanske kan det i sig betraktas som ett koncept?

Det där omslaget, ja. Det var rekorddyrt för sin tid. Det kostade omkring 3 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 51 300 pund. En ganska rejäl summa för ett skivomslag. Men så blev det också, som man i dag säger, ikoniskt. Om man vet det minsta lilla om populärkultur så vet man hur det ser ut. Det har analyserats. Och det har gjorts en mängd parodier och pastischer på det. Därför blir man nästan chockad när det visar sig att det ursprungligen fanns en annan omslagsidé. Det fiktiva Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band skulle posera i ett rum framför en vägg med små tavlor föreställande olika personer som medlemmarna i The Beatles beundrade. Det skulle ha blivit ett betydligt mer sobert omslag och inte alls den fest för ögat som slutresultatet är. Men ibland kan ju ögat för all del behöva vila en aning. Det fick det också göra när det var dags för nästa skivsläpp, dubbel-LP:n The Beatles med sitt helvita omslag.

Varför skriver jag nu om en femtio år gammal skiva? Jo, dels just för att den fyller 50 år. Dels också för att den kanske har börjat ses som så självklar att man inte riktigt lyssnar på den på det sätt som den förtjänar att lyssnas på, och därmed bör lyftas fram. Och dels för att den just har getts ut i en ommixad stereoversion. Ommixad? Får man göra så? Ska inte den mixning som The Beatles själva godkände få utgöra kanon i all evighet? Det kan man kanske tycka, men faktum är att de la nästan allt krut på monoutgåvan. Mono var nämligen det som gällde 1967. Stereo var något som avancerade ljudnördar höll på med. Dessutom har det hänt en hel del på ljudfronten under 50 år, vilket innebär att man nu kan ta fram detaljer som finns på originalbanden som ingen egentligen har hört tidigare. Mixningen är till på köpet gjord av Giles Martin, son till originalproducenten, i studion där (nästan) hela skivan spelades in. Då är det faktiskt helt okej.

Låter det bra? Ja, det gör det. Nästan overkligt bra. Allt framträder med stor tydlighet, och framför allt är det kanske trummor och bas som bjuder på detaljer som tidigare försvunnit någonstans. Någon har sagt att den nya mixningen ger en ljudbild som får en att tro att man befinner sig i EMI:s studio på Abbey Road i London under själva inspelningen. Jag lyssnar på A Day in the Life på så hög volym jag vågar och drömmer mig tillbaka till den där sommardagen 1983 då jag själv befann mig i den historiska studion och fick höra just den låten. Det var mäktigt då och det är nästan lika mäktigt hemma i mitt ömkliga vardagsrum.

Nåväl. Kanske borde den här nya stereomixen vara fullt tillräcklig för att vi Beatles-nördar ska bli överlyckliga. Men i den lyxutgåva som man har prånglat ut lagom till jubileet ingår dessutom cirka 100 minuter tidigare ej utgivet material. Olika versioner av de så välkända låtarna. Material vars existens inte särskilt många människor har varit medvetna om och ännu färre har hört, särskilt inte i så här bra kvalitet. Men behöver man höra det? Oftast är det ju faktiskt så att de versioner som finns på den utgivna originalskivan som har bedömts vara bäst. Men ointressant är det absolut inte. Man får bland annat en bra bild av inspelningsprocessen och avslöjar ett slags alternativt universum. Här finns många ”tänk om…” Ett gott exempel på det är den tidigare nämnda A Day in the Life, som vid något tillfälle var tänkt att avslutas med ett unisont hummande. När man vet att låten i sin definitiva version avslutas med ett unisont, utdraget pianoackord spelat av fem personer så framstår det där hummandet som fullständigt obegripligt – men också något ganska tidstypiskt och charmigt. Det är intressant att lyssna på, men kanske mest för den inbitne. Övriga kan hoppa över lyxutgåvan och nöja sig med den nya stereomixen.

Så här i efterhand inbillar man sig gärna att The Beatles under inspelningen var fullt på det klara med att de skapade Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett magnifikt soundtrack, och kanske till och med själva mallen, till det som skulle komma att kallas för ”Summer of Love”. Så var det förstås inte. De spelade bara in ytterligare en skiva, men tveklöst fångade de upp något som låg i luften och tveklöst påverkade de genom sin popularitet sin omgivning och tidsandan. Det handlade om något slags korsbefruktning. Och genom att ge ut sin nya skiva just den första juni så avlossade de också symboliskt startskottet för den sommar som man så här i efterhand gärna tror var ovanligt varm och solig. Men skivan spelades in under vintern och våren och blev klar i studion vid Abbey Road på småtimmarna den tjugoförsta april 1967. En färdigmixad acetatskiva togs med till sångerskan Mama Cass Elliots lägenhet i Chelsea och klockan sex på morgonen öppnade de fönstren och spelade upp den nya skivan på hög volym för hela grannskapet. Ingen ringde polisen. Jag tycker att det är en ganska vacker bild av en svunnen tid.

 

Read Full Post »

En skiva: Lou Reeds ”Berlin”

Posted in Musik, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 6 november 2014| Leave a Comment »

Berlin2 kopieraVad kännetecknar ett mästerverk? Det finns närmast oräkneliga filmer, skivor, operor, böcker, pjäser och konstverk som när de getts ut eller haft sin premiär med iver förklarats vara mästerverk – bara för att efter ett, tio, trettio eller hundra år ha fallit i glömska. Och även om de inte har glömts bort så börjar man höra en massa invändningar. ”Nja, den var väl inget vidare.” ”Alla tyckte att den var ett mästerverk, men jag förstod redan då att den snart skulle omvärderas. Själv gillade jag den inte alls.” Det är väl helt enkelt så att bara tiden kan utvisa vad som verkligen är en klassiker, vad det är som får ett bestående värde.

När Lou Reeds LP Berlin gavs ut 1973 möttes den av något som med en underdrift möjligen kan kallas skepsis. I tidskriften Rolling Stone publicerades en extremt negativ recension som bland annat kungjorde att vissa skivor är så anstötliga att man vill begå våldshandlingar mot artisten som gjort sig skyldiga till att ha spelat in dem. Skribenten Stephen Davis förutsätter att Berlin är Lou Reeds sista skiva och att karriären är avslutad. För säkerhets skull avslutar han sågningen med ett ”Goodbye, Lou”. I en annan anmälan beskrevs skivan som ”horseshit”. Det är inte konstigt att skivan sålde uselt, åtminstone om folk läste och tog till sig de recensionerna.

Ändå föregicks skivan av entusiasm. I Rolling Stone förklarades att Berlin utan tvivel skulle komma att visa sig vara 1970-talets Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Så vad hände? Tja, det var nog så att alla väntade sig något helt annat än vad Lou Reed presenterade i juli 1973. Man får komma ihåg att han bara åtta månader tidigare hade gett ut LP:n Transformer, som blev en stor framgång med sin glamrockiga karaktär och flera lättillgängliga låtar. Produktionen av David Bowie och Mick Ronson bidrog alldeles säkert till att göra skivan populär. Det ligger därför nära till hands att anta att folk helt enkelt trodde att de skulle få ett slags Transformer II.

Men Berlin är något helt annat. I Rolling Stone berättar Lou Reed att det inte är fråga om ett konceptalbum, men ändå en mer eller mindre sammanhållen, realistisk berättelse om ett samtida par, Caroline och Jim, som lever i Berlin. De är varken anmärkningsvärt tokiga eller degenererade. Påstår han. Och de kunde lika gärna ha bott i Ohio. Ja, kanske. Men i dag är det svårt att föreställa sig att det här dramat skulle ha kunnat utspela sig någon annanstans än i Berlin, i skuggan av muren. Det är mörkt, våldsamt (mentalt och fysiskt), suicidalt, sömnlöst, smärtsamt… Det handlar om knark, sex, paranoia och sociala ingripanden. Och ändå är det här en så egenartat vacker skiva! Det är nästan som om man har ansträngt sig för att linda in allt elände i ett bomullsarrangemang för att det inte ska bli för jobbigt. Inte så att musiken är inställsam och mesig, men soundet är stort och mjukt och omsluter Reeds röst på ett fint sätt. Han hade ofta en förmåga att låta lite lakonisk och förföll på senare år till att pratsjunga på ett sätt som jag tycker är lite tråkigt. Men här finns det ett engagemang för materialet och jag vill påstå att han aldrig har sjungit så bra och varmt som här. En bidragande orsak till skönheten är de fina arrangemangen av producenten Bob Ezrin och i synnerhet inslaget av träblås. Fast den jovialiske Stephen Davis på Rolling Stone kallar förstås arrangemangen för ”kraftlösa”. Bland musikerna hittar man den nyss bortgångne basisten Jack Bruce, Steve Winwood, Michael och Randy Brecker, Aynsley Dunbar, Steve Hunter och Tony Levin.

Berlin3Inledande titellåten Berlin sätter tonen för skivan genom ett lite jazzigt fragmentarisk framförande som antyder sena nätter på nattklubbar. Det är en förkortad och mer stringent variant av en låt som gavs ut redan på Reeds första solo-LP 1972. Ännu en låtrepris dyker upp lite senare, men då handlar det om en låt som spelades in med Velvet Underground redan 1968 under titeln Stephanie Says. Det är en söt liten melodi som framförs till ackompanjemang av bland annat klockspel och John Cales mjuka altfiol. Men när Reed återanvänder den på Berlin döper han om den till Caroline Says II (det finns en Caroline Says I också) och drar ner tempot rejält. Och texten har genomgått en nästan total transformering och fördystring. Nästan det enda som finns kvar är textraden ”It’s so cold in Alaska”. Här föregås den av den isande (ursäkta ordvalet) strofen: ”She put her fist through the window pane. It was such a funny feeling.”

Den följande låten The Kids beskriver hur Caroline blir fråntagen sina barn för att hon är en olämplig mamma. Temat illustreras av något som kunde ha blivit katastrofalt patetiskt, nämligen gråtande barn som ropar på sin mamma! Men det fungerar. Tidigare påstods det att producenten Bob Ezrin var så angelägen att få till så autentiska skrik som möjligt att han gick hem till sina egna barn och berättade för dem att deras mamma just hade dött i en olycka – och spelade in deras gråt och skrik. Lyckligtvis är det inte sant. Man ska nog vara extremt cynisk och hjärtlös för att göra på det viset. Sanningen tycks vara att han helt enkelt bad det äldsta barnet att ropa på mamma medan han spelade in. Och så blev lillebror, två år, inspirerad och började också ropa utan att riktigt förstå varför. Och gråten spelades helt enkelt in en kväll när barnen inte ville gå och lägga sig.

Och så har vi den ödesmättade The Bed som till en början framställs som platsen där Caroline och Jims barn blev till (”candles lit the room at night”), men som omedelbart förvandlas till platsen ”där hon skar upp handlederna den där märkliga och ödesdigra natten”. Det är på något sätt ytterst oroande att en sång som handlar om självmord är så sagolikt rogivande och vacker. Sången är som ett soundtrack till den totala resignationen. Och då är det bara logiskt att The Bed följs av skivans avslutande Sad Song, en majestätisk final som trots sin titel och text blir som en befrielse från en spänning som byggts upp och blivit nästan ohållbar.

Är då Berlin ett mästerverk? Tja, jag vill åtminstone mena att skivan är en av Lou Reeds allra förnämligaste och jag skulle absolut inkludera den om jag tvingades välja ut 50 skivor som jag älskar. Men vi har lyckligtvis alla olika smak. Somliga avfärdar den förmodligen som pretentiös smörja. Andra upptäcker kanske att själva temat är alldeles för tungt för att man ska stå ut med att lyssna (det är så långt från Pharrell Williams Happy man kan komma). Men om man vill ge Berlin en chans så ska man lyssna på skivan i sin helhet. Det är så det är tänkt – som a film for the ears, som Bob Ezrin uttryckte det.

 

 

Read Full Post »

En lista

Posted in Musik, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 19 oktober 2014| Leave a Comment »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »