Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Beethovens femma’

Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.

Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?

Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.

Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.

Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?

 

Read Full Post »