Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tage Danielsson’

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Annonser

Read Full Post »

Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.

Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?

Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.

Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.

Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?

 

Read Full Post »

IMGP7785a

Det är som om naturen i vecka 18 under det femtionde året bestämde sig för att hoppa över våren. Jag talar nu inte om snödroppsvåren eller islossningsvåren. Nej, jag talar om lövsprickningsvåren. I mitt sinne ska den gå långsamt så att man hinner med, långsamt så att effekten blir så skonsam som möjligt. Man måste nämligen hinna vänja sig vid våren både fysiskt och psykiskt. Men allt ska gå fort nu för tiden. Allt på en gång, annars kan det lika gärna vara. Förvisso kommer effekten ändå, förr eller senare. Det jag syftar på är det märkliga att allt det vackra och skira plötsligt som per automatik också förfulas. Så fort värmen kommer drabbas Sverige av fylleri och drängighet. Vi klarar inte av solens återkomst. Jag ser rödbrusiga herrar och damer överallt, människor som knappt kan stå på benen och än mindre uttrycka sig klart. Häromkvällen, till exempel, befann sig en glad och snacksalig man ombord på buss nummer 160 från Gullmarsplan. Hur han tog sig ombord vet jag inte, än mindre hur han lyckades förflytta sig längst bak i bussen. Han var nämligen rejält påstruken. I bästa fall kunde man urskilja ungefär vart trettionde ord. I övrigt var han obegriplig. Men glad. Det är nu man ser dem, men jag undrar om de kanske är lika dåliga på att stå på benen även resten av året, men att vingligheten och bristen på någorlunda artikulerat tal då försiggår inomhus. Och jag funderar på hur utländska turister uppfattar det här fenomenet. Ser de fylleristerna som ett pittoreskt inslag? Eller som ytterligare bevis för att svenskarna är suicidala gynnare som dövar sin ångest genom att dricka alkoholhaltiga drycker?

Det är nu nämligen tillräckligt gynnsamt väder för turisterna att invadera Stockholm igen. Spridda skurar syns även under vintern, men det är nu de blir tydliga. De stora grupperna som vallas runt av någon som viftar med en flagga, ett paraply eller något som liknar en dammvippa för att man tydligt ska se vem man ska följa. Jag undrar om de inte får kramp i armen. Varje gång man går förbi hörnet av Prästgatan och Kåkbrinken i Gamla Stan så står det en större eller mindre grupp turister framför den runsten som sitter infälld i en husvägg där. Det är en obligatorisk anhalt på vandringen i Stockholm. Jag vet inte vad guiden berättar om stenen, men varje gång slår det mig att hen skulle kunna dra vilken amsaga som helst, till exempel angående vad runorna berättar. ”Här slog Gunnlög en kullerbytta med efterföljande nigsittande i januari 1012.” Och jag leker med tanken på att själv leda en stadsvandring i Gamla Stan – och ljuga friskt. Hitta på de mest fantastiska amsagor. Det gäller bara att få historien att hänga ihop någorlunda och att se trovärdig ut. Måhända skulle det mest vara underhållande för mig själv, måhända skulle det vara elakt mot turisterna. Men ibland tror jag att det är viktigare att vara underhållande än att vara historiskt korrekt. Någon unik idé är det inte. Gösta Ekman hade en gång en idé om att skriva en guidebok om en stad som han aldrig hade varit i. Det är lite samma sak. Nu blev det ingen guidebok, men själva tanken ledde, åtminstone enligt honom själ, till Hasse och Tages film Picassos äventyr, som ju är en påhittad biografi över en verklig person.

Hur skulle jag själv reagera om jag turistade och fick höra egendomliga historier av en skojfrisk guide? Svårt att säga. Men man vill ju i alla fall hålla god min, även om man genomskådar eventuella lögner. Häromdagen, på en ljuvlig Kristi himmelsfärdsdag, var vi på en liten utflykt till något så osannolikt som Torshälla. Varför? Är det inte en grå och tråkig liten industriort? Alls icke. Det visade sig vara en kuperad och charmig liten håla med tre pizzerior, vackert belägen vid en bred å. Där finns en kringbyggd borgargård från 1700-talet som är en av få byggnader som klarade sig i den stora stadsbranden 1798. Egentligen var gården inte öppen, men en farbror från hembygdsföreningen var likväl där och kunde inte låta bli att dra några skrönor om orten och gården. Jag ska inte påstå att han ljög, men kanske tänjde han lite på sanningen. Och det kan man gott göra som lokalpatriot. Man kommer undan med det. Hur som helst så slog det mig att även den minsta ort har sin historia. Det kanske inte alltid är världens intressantaste historia, men de som bor där är stolta över den. Och det ska man vara. Det finns alltid något att berätta. Alltid något att lära sig. Till och med om Torshälla.

Read Full Post »

Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.

Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:

Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen

Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.

Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:

”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”

Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”

I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.

Read Full Post »

Hej Karl-Bertil!
Eller ska jag säga grattis? Ja, det ska jag nog. Låt mig börja om.

Grattis Karl-Bertil!
Jag såg någonstans att du fyller fyrtio år i år. Det är väl ärligt talat inte mycket till ålder längre. Förr var man gammal när man var fyrtio, men det är man ju inte längre. Utvecklingen går framåt. Men det är ju ändå en ganska aktningsvärd ålder, det måste jag ju säga. Vid fyrtio års ålder har nog de flesta hittat sig själva, funnit sin nisch i livet och fått en tydlig personlighet. Inte för att du skulle ha saknat personlighet tidigare – det är inte alls det jag menar. När man är fyrtio år kan man tvärtom ha stagnerat och övergett den där idealistiska glöden som man kanske hade när man var fjorton år. Och det är väl inte så bra, eller hur? Ja, just det… Det är ju filmen om dig som fyller fyrtio år i år. Du tultar ju inte omkring och gör gott som nyfödd i den där filmen. Hur skulle det se ut? Nej, du är en målbrottskraxig fjortonåring. Det måste innebära att du fyller femtiofyra år i år och därmed är du och jag jämngamla. Eller nästan i alla fall. Bara nästan.

Fast det där stämmer ju inte riktigt. Det verkar som om jag snarare ska gratulera dig till att du träder in i pensionärsåldern. Din andlige pappa Tage (fyra bokstäver, börjar på T, precis som pappa Tyko) skrev om dig i en julhälsning 1964 och därmed måste du vara född 1950. Sextiofem år, Karl-Bertil! Kan det verkligen stämma? Om du nu är nybliven pensionär så måste du lova mig att ändå inte slå dig till ro och betrakta dig som färdig. Du får inte tycka att du har gjort ditt och att andra minsann får ta vid nu. Ni idealister får aldrig ge upp för då blir det bara pannkaka av allting. Pannkaka är förvisso gott, det tror jag att du också tycker, men den sortens pannkaka som jag nu åsyftar tycker du nog inte alls om. Inte ens med sylt och grädde. Sextiofem år. Tänka sig!

Fast det där stämmer ju inte riktigt heller. Filmen om dig utspelas ju inte 1964. Den utspelas i en tid då det fortfarande fanns sjaskiga ölkaféer i Stockholm. Jo, jag vet att det fanns några kvar in på 1980-talet, men det var inte då du delade ut julklappar till invånare på samhällets skuggsida. Det var vid en tid då bilarna drevs med gengas på grund av bensinbrist orsakad av andra världskriget. Och det var vid en tid då flaggspel fästa i en bilantenn hade en nazitysk flagga bland andra flaggor. Filmen om dig måste alltså utspela sig någon gång under 1940-talets första hälft. Fast å andra sidan så sitter din pappa Tyko och tittar på TV innan han är på väg att kvävas av julilska. Och i vårt land började de officiella TV-sändningarna 1956. Men det är ju en petitess. Inget att bry sig om. Filmen som din pappa tittar på är i alla fall klassikern Lilla Helgonet från 1944. Den måste rimligtvis ha visats på bio innan den visades i TV, men låt oss ändå för enkelhetens skull förutsätta att filmen om dig utspelar sig 1944. Det måste ju innebära att du är född 1930. Då ska jag be att få gratulera dig på 85-årsdagen, Karl-Bertil. Bra jobbat.

Karl-BertilMen noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.

 

Read Full Post »