Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Beethoven’

Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.

Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?

Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.

Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.

Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?

 

Read Full Post »

IMGP8660 (2)Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.

Men Wien. Jag är inte färdig med Wien. Bakom ryggen på mig på Café Diglas uteservering sitter ett amerikanskt sällskap. Vad som förefaller vara en yngre man i detta sällskap uttrycker för mina uppsnappande öron att han nu längtar till nästa land – han specificerar det inte – för nu har han tröttnat på Wien och Österrike. De är uppenbarligen ute på den stora Europaresan. Lite imponerad blir jag möjligen av att han vet att Europa inte är ett land, utan flera. Men jag förstår inte riktigt hur man kan vara trött på exempelvis Österrike. Wien, som jag aldrig har satt de där tidigarenämnda små fötterna i, är en stad som jag kommer att längta tillbaka till. För att det är en vacker stad. För att den blev mig övermäktig. För att det kändes som om det bara var att ge upp inför det monumentala utbudet av saker att se och saker att lyssna på. Blir man mätt av att bo i Wien? Jag menar inte främst kulinariskt mätt på kalvschnitzlar och Scheiterhaufen och utsökt Tafelspitz. Jag menar kulturellt mätt. Jag menar mätt på synintryck. Det är mycket möjligt, men jag vill inte tro det.

Det känns märkligt att vistas i en stad där det kryllar av minnen av stora personligheter, inte minst inom det musikaliska området. Det visar sig till exempel att den lilla kyrkan som ligger ett tuppfjät från det enkla hotellet härbärgerade Beethovens lik en tid före begravningen. Och framför Karlskirche kommer en man helt oprovocerat fram och undrar om vi vet att Vivaldi ligger begravd på den plats där vi står. Det vet vi förstås inte. Och plötsligt står man i det rum på Schönbrunns slott där en sexårig Mozart spelade för kejsarinnan Maria Theresia 1762. Och samma dags kväll bevistar man en fantastiskt spännande föreställning av samme Mozarts opera Don Giovanni i slottets vackra teater – en lokal där såväl Mozart som Haydn dirigerat orkestrar. Kan man bli mätt på sådana upplevelser? Kan man det? Verkligen?

Men till Stockholm kom aldrig Mozart. Till Stockholm kom aldrig Beethoven eller Haydn eller Schubert. Inte ens Johann Strauss kom hit. På Arlandas F-terminal möts man i stället av klippdockor av ABBA i naturlig storlek. På foton hittar man till exempel Petter och Tove Lo och Veronica Maggio. Det är vad vi har att erbjuda och det ligger väl kanske inget nedsättande i det. Men det gör mig ändå en aning förbittrad. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla sig hemma resten av livet – för att på så sätt slippa ha något att jämföra med. Köttbullar och semlor är ju trots allt också ganska gott. Och blott Sverige svenska krusbär har.

 

 

Read Full Post »

Av något skäl är det mycket länge sedan jag brydde mig om att lyssna på Cornelis Vreeswijk. Det blir så där, åtminstone för mig. Jag kan nästan älska sönder en artist eller en skiva – för att sedan inte lyssna igen på många år. Men i morse vaknade jag med en textrad i huvudet och plockade fram skivan där den återfinns. Raden lyder: ”Vad blåser det för vind idag? Det ger jag välan fan i!” Sången heter ”Rörande vindriktning” (fast mina ögon vill gärna läsa det som ”vindrickning”) och LP:n heter ”I elfte timmen”. Det var Cornelis näst sista skiva, och även om han hävdade att titeln inte hade med honom själv att göra så var den ju tvivelsutan passande, kanske rentav profetisk. Ett år senare var han död. Det är en ganska egendomlig skiva som innehåller äldre Cornelis-låtar i moderna kläder. Ett försök att nå en yngre publik? Inte om man ska tro Cornelis egen förklaring: ”Jag tycker att det är kul att arbeta med dom här 80-talspojkarna, bara. Inget annat. Dom är fina. Som all ungdom.”

Jag vet dock inte om det nya, moderna kompet tillför så mycket. I dag låter det bara väldigt mycket 80-tal. Möjligen är det därför som jag fastnade för den enda nya låten på skivan, den tidigare nämnda ”Rörande vindriktning”. Texten är typiskt vreeswijksk, melodin fullständigt självklar. Jag minns att den satt fast i hjärnan i flera dagar, en sådan där melodi som vägrar att försvinna. Vad gör man då? Tja, jag slog mig ned och skrev en egen text till melodin. Så här blev den:

Man bugar sig som ett ärkefån
för den som sägs ha makten
Min hjärna är en metronom
som ständigt håller takten
Då frihet är en ömklig sak
som ingen lever för
Då vistas jag under annat tak
och gör det tills jag dör
 
Min tid är knapp, men min lust är stor
Jag kunde inte stanna
Bland uniformer och blanka skor
alla likadana
I sömnlösheten är ingen glad
men vem vill ständigt sova?
För syndens skull står man glatt på rad,
jo, det vill jag lova!
 
Jag skickar vykort från Reeperbahn
och önskar alla lycka
Jag skickar vykort till själve Fan:
Sluta upp att hyckla
Ty vad du säger och vad du gör
i livets smutsiga fålla
är knappast samma sak
när du hör till Sodom och Gomorra

Texten gav jag till mina vänner i musikkapellet Big fish. De la till en refräng, musiksatte texten och gav 1993 ut den med titeln ”Hycklerivisa” på en EP som heter ”Dans mot tiden”.

Det var först en tid senare som jag insåg att låten har en undertitel på LP:n (men inte på CD:n, som jag har): ”Hommage till Jan Johansson”. Vad betyder det? Kanske helt enkelt att det var en hyllning till jazzpianisten som dog i en bilolycka 1968. Det kom att dröja ännu ett antal år innan jag snubblade över den skillingtrycksliknande 1700-talstexten ”Sinclairsvisan” i en sångbok. När jag av ren nyfikenhet spelade melodin så förstod jag plötsligt att Cornelis inte alls låg bakom melodin till ”Rörande vindriktning”. Det var den gamla ”Sinclairsvisan” rakt av –  och det krävdes ingen större ansträngning för att konstatera att den hade spelats in av Jan Johansson. Cirkeln sluten? Nja, inte riktigt.

Ytterligare några år senare såg jag den franska filmen ”All världens morgnar” (”Tous  les matins du monde”) som utspelar sig i slutet av 1600-talet och handlar om de två gambisterna Monsieur Sainte-Colombe och Marin Marais (som båda har funnits i verkligheten). Och ta mig sjutton; dök inte melodin till ”Rörande vindriktning”/”Sinclairsvisan” upp även där! Nu hade den titeln ”Folie d’Espagne”. Det visar sig att det här är en mycket gammal melodi, eller kanske snarare ett tema, som av allt att döma härrör från den iberiska halvön. Det finns nedteckningar av den från 1500-talet, men förmodligen är temat ännu äldre. Det har sedan använts av kompositörer som Lully, Corelli, Scarlatti, Vivaldi, Bach, Händel och Beethoven. Det påstås också att cirka hälften (!) av alla gamla svenska folkmelodier är baserade på ”La Folia”, som den också kallas.

Så kan alltså en renässansmelodi från Sydeuropa genom ett antal mellanlandningar resultera i en tung och långhårig rocklåt på 1990-talet. Det är ganska fascinerande – tycker åtminstone jag.

Read Full Post »