Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bollnäs’

Axmar herrgård

Nya herrgården, ”Slottet”. Okänd fotograf. Jernkontorets bildbank.

Den som till äventyrs emellanåt läser den här bloggen vet att jag är närmast barnsligt förtjust i slott och herrgårdar och äldre kulturmiljöer. För ögonblicket är jag alldeles särskilt intresserad av herresäten av olika slag som har utplånats från jordens yta. För all del inte spårlöst – det finns ofta åtminstone något eller några fotografier av dem. Men det är ändå väldigt lätt att de glöms bort, åtminstone i ett lite större ”Sverigeperspektiv”. På lokalplanet lever nog minnet av dem kvar, åtminstone i någon mån – och åtminstone ett litet tag till. När man gräver lite i historien så hittar man ofta historier om rika byggherrar som testamenterar sina egendomar till sina efterkommande, som inte förmår hålla byggnaderna i stånd. På grund av ointresse eller sviktande ekonomi. Och så låter man riva alltihop. Ibland verkar det också handla om rena fuskbyggen som helt enkelt inte har tålt vädret och tidens nötning och därför har rivits. Och ibland har herrgårdarna eller slotten helt enkelt brunnit ner.

Xylografi (2)

Gamla herrgården. Xylografi av Robert Haglund 1888. Jernkontorets bildbank.

I mitt sökande efter försvunna byggnader ramlade jag häromdagen över ett foto av en ganska stor och ståtlig herrgård i tre våningar och med valmat tak. Den uppfördes på platsen för det gamla Axmar bruk i Gästrikland och stod färdig i mitten av 1860-talet. Byggherre var Berndt von Schinkel (1794-1882) och han anlitade en av tidens främsta arkitekter, Johan Fredrik Åbom (1817-1900), till att rita huset. En lokal byggmästare ansvarade för själva byggnationen, och det verkar som om Åboms insats inskränkte sig till just att upprätta ritningen. Men jag ska återkomma till det efter en utflykt bakåt i historien.

Axmar gamla herrgård

Gamla herrgården. Foto skänkt till Länsmuseet Gävleborg av Birgitta Spaak.

Axmars järnbruk anlades 1670 av bergmästaren Claes Depken (1627-1702). Det hade dock funnits planer på ett bruk på platsen redan på 1640-talet. Depken adlades några år senare, 1676, och tog sig då namnet Anckarström, ett ganska välkänt (eller ska jag säga ökänt?) namn i svensk historia. Men det bör tilläggas att namnet övertogs av Claes Anckarströms styvson när denne i sin tur adlades 1683, vilket alltså innebär att Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström egentligen inte var släkt med grundaren av Axmars järnbruk.

Axmar uppvuxen

Norrsundetsamlingen, Länsmuseet Gävleborg.

Järnbruk anlades i allmänhet där det fanns god tillgång på två saker: vattenkraft och skog. Helst skulle det finnas en hamn i närheten också. Med andra ord så var Axmar en perfekt plats för ett järnbruk. Under rysshärjningarna 1719-1721 hörde Axmar bruk till de platser som råkade illa ut. Det brändes ner i maj 1721. I samband med det försvann rimligen den första bruksherrgården, om det nu någonsin har funnits någon. Bruket byggdes snabbt upp igen, inklusive en form av större parhus som användes av brukets ägare och dess inspektor. Kanske förtjänar det inte att kallas bruksherrgård, men det är svårt att veta eftersom man inte vet mycket om hur den såg ut. 1757 revs i alla fall det huset och en ny, herrgårdsliknande huvudbyggnad uppfördes. Den byggdes i sin tur om under David (von) Schinkels tid som ägare av bruket (1777-1807). Det ska dock betonas att herrgården aldrig var permanent bostad för ägaren till bruket, utan för det mesta förvaltarbostad.

Axmars slott (2)

Nya herrgården, ”Slottet”, med lusthuset. Vykort ca 1905.

I slutet av 1850 bestämde sig Berndt von Schinkel för att flytta själva bruksverksamheten närmare kusten och därmed hamnen. Det var ingen lång flytt, men nya byggnader måste ju uppföras för verksamheten. Det innebar också att den yta som tidigare ockuperats av masugn, kolhus, smedjor och arbetarbostäder frigjordes. Området rustades upp genom anläggandet av vad som närmast får beskrivas som en engelsk park, inklusive skulpturer, slingrande stigar och ett lusthus. Och mitt i alltihop uppfördes alltså en ny herrgård efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Men det verkar som om den närmast byggdes för att inrymma von Schinkels samlingar av bland annat konst. Varken Berndt von Schinkel eller hans son David bodde i huset. Enligt vissa uppgifter blev Slottet, som det kom att kallas, aldrig helt färdiginrett – och den stackars arkitekten lär ha ansett att det var ett fuskbygge. Den gamla 1700-talsherrgården, om man nu vill benämna den herrgård, fick stå kvar.

Axmar Lusthus

Lusthuset. Vykort, okänt årtal.

Axmars bruk såldes 1890 av Carl David von Schinkel till skogsindustriföretaget Bergvik och Ala AB. De var förstås egentligen inte intresserade av bruksverksamheten, utan av skogen, men bruket var ändå igång till i början av 1920-talet. Det ståtliga men kanske inte så välbyggda slottet brydde man sig inte så mycket om. Det användes för alla möjliga ändamål, bland annat som epidemisjukhus, festlokal och arkiv. Och nu närmar vi oss ett lite märkligt kapitel i Axmars och Sveriges historia. I slutet av andra världskriget användes det nedgångna slottet som förläggning för estniska flyktingar. Men vid Tysklands sammanbrott på våren 1945 beslöt man att internera personalen från de tyska legationerna i Malmö och Stockholm i särskilda läger där de inte skulle kunna göra någon skada. De placerades först i Sunnerstaholm utanför Bollnäs, men flyttades i maj till Axmar. Det gick förstås inte att ha de estniska flyktingarna där samtidigt, så de fick flytta därifrån.

 

Nu blev tyskarna inte så långvariga på Axmar. Redan i slutet av sommaren 1945 skickades de hem och i stället användes byggnaden som förläggning för män som stridit på Tysklands sida, men som deserterat i krigets slutskede och på ett eller annat sätt tagit sig till Sverige. De här svenska interneringslägren är nog fortfarande ganska okända för allmänheten. Den intresserade kan läsa en bok med den kanske något provokativa titeln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg och utgiven av Natur & Kultur 2008.

Axmar 2

Foto: Torsten Röstlund, Länsmuseet Gävleborg.

Hur gick det då för 1860-talsslottet i Axmar? Interneringslägret lades ner redan i december 1945, så det var tidsmässigt bara en parentes i byggnadens och Axmars historia. Slottet tycks mest ha stått och förfallit och användes inte för något särskilt ändamål. Till slut bestämde sig Bergvik & Ala för att helt enkelt riva det. Det skedde 1970. Den gamla 1700-talsherrgården hade rivits femton år tidigare. Så från att ha haft två herrgårdar i den engelska parken hade man nu ingen. Det enda som finns kvar i bruksparken i dag är ett vackert lusthus, troligen även det ritat av Johan Fredrik Åbom – även om det inte är hundra procent säkert. Ja, så kan det gå.

Annonser

Read Full Post »