Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Malmö’

Axmar herrgård

Nya herrgården, ”Slottet”. Okänd fotograf. Jernkontorets bildbank.

Den som till äventyrs emellanåt läser den här bloggen vet att jag är närmast barnsligt förtjust i slott och herrgårdar och äldre kulturmiljöer. För ögonblicket är jag alldeles särskilt intresserad av herresäten av olika slag som har utplånats från jordens yta. För all del inte spårlöst – det finns ofta åtminstone något eller några fotografier av dem. Men det är ändå väldigt lätt att de glöms bort, åtminstone i ett lite större ”Sverigeperspektiv”. På lokalplanet lever nog minnet av dem kvar, åtminstone i någon mån – och åtminstone ett litet tag till. När man gräver lite i historien så hittar man ofta historier om rika byggherrar som testamenterar sina egendomar till sina efterkommande, som inte förmår hålla byggnaderna i stånd. På grund av ointresse eller sviktande ekonomi. Och så låter man riva alltihop. Ibland verkar det också handla om rena fuskbyggen som helt enkelt inte har tålt vädret och tidens nötning och därför har rivits. Och ibland har herrgårdarna eller slotten helt enkelt brunnit ner.

Xylografi (2)

Gamla herrgården. Xylografi av Robert Haglund 1888. Jernkontorets bildbank.

I mitt sökande efter försvunna byggnader ramlade jag häromdagen över ett foto av en ganska stor och ståtlig herrgård i tre våningar och med valmat tak. Den uppfördes på platsen för det gamla Axmar bruk i Gästrikland och stod färdig i mitten av 1860-talet. Byggherre var Berndt von Schinkel (1794-1882) och han anlitade en av tidens främsta arkitekter, Johan Fredrik Åbom (1817-1900), till att rita huset. En lokal byggmästare ansvarade för själva byggnationen, och det verkar som om Åboms insats inskränkte sig till just att upprätta ritningen. Men jag ska återkomma till det efter en utflykt bakåt i historien.

Axmar gamla herrgård

Gamla herrgården. Foto skänkt till Länsmuseet Gävleborg av Birgitta Spaak.

Axmars järnbruk anlades 1670 av bergmästaren Claes Depken (1627-1702). Det hade dock funnits planer på ett bruk på platsen redan på 1640-talet. Depken adlades några år senare, 1676, och tog sig då namnet Anckarström, ett ganska välkänt (eller ska jag säga ökänt?) namn i svensk historia. Men det bör tilläggas att namnet övertogs av Claes Anckarströms styvson när denne i sin tur adlades 1683, vilket alltså innebär att Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström egentligen inte var släkt med grundaren av Axmars järnbruk.

Axmar uppvuxen

Norrsundetsamlingen, Länsmuseet Gävleborg.

Järnbruk anlades i allmänhet där det fanns god tillgång på två saker: vattenkraft och skog. Helst skulle det finnas en hamn i närheten också. Med andra ord så var Axmar en perfekt plats för ett järnbruk. Under rysshärjningarna 1719-1721 hörde Axmar bruk till de platser som råkade illa ut. Det brändes ner i maj 1721. I samband med det försvann rimligen den första bruksherrgården, om det nu någonsin har funnits någon. Bruket byggdes snabbt upp igen, inklusive en form av större parhus som användes av brukets ägare och dess inspektor. Kanske förtjänar det inte att kallas bruksherrgård, men det är svårt att veta eftersom man inte vet mycket om hur den såg ut. 1757 revs i alla fall det huset och en ny, herrgårdsliknande huvudbyggnad uppfördes. Den byggdes i sin tur om under David (von) Schinkels tid som ägare av bruket (1777-1807). Det ska dock betonas att herrgården aldrig var permanent bostad för ägaren till bruket, utan för det mesta förvaltarbostad.

Axmars slott (2)

Nya herrgården, ”Slottet”, med lusthuset. Vykort ca 1905.

I slutet av 1850 bestämde sig Berndt von Schinkel för att flytta själva bruksverksamheten närmare kusten och därmed hamnen. Det var ingen lång flytt, men nya byggnader måste ju uppföras för verksamheten. Det innebar också att den yta som tidigare ockuperats av masugn, kolhus, smedjor och arbetarbostäder frigjordes. Området rustades upp genom anläggandet av vad som närmast får beskrivas som en engelsk park, inklusive skulpturer, slingrande stigar och ett lusthus. Och mitt i alltihop uppfördes alltså en ny herrgård efter ritningar av Johan Fredrik Åbom. Men det verkar som om den närmast byggdes för att inrymma von Schinkels samlingar av bland annat konst. Varken Berndt von Schinkel eller hans son David bodde i huset. Enligt vissa uppgifter blev Slottet, som det kom att kallas, aldrig helt färdiginrett – och den stackars arkitekten lär ha ansett att det var ett fuskbygge. Den gamla 1700-talsherrgården, om man nu vill benämna den herrgård, fick stå kvar.

Axmar Lusthus

Lusthuset. Vykort, okänt årtal.

Axmars bruk såldes 1890 av Carl David von Schinkel till skogsindustriföretaget Bergvik och Ala AB. De var förstås egentligen inte intresserade av bruksverksamheten, utan av skogen, men bruket var ändå igång till i början av 1920-talet. Det ståtliga men kanske inte så välbyggda slottet brydde man sig inte så mycket om. Det användes för alla möjliga ändamål, bland annat som epidemisjukhus, festlokal och arkiv. Och nu närmar vi oss ett lite märkligt kapitel i Axmars och Sveriges historia. I slutet av andra världskriget användes det nedgångna slottet som förläggning för estniska flyktingar. Men vid Tysklands sammanbrott på våren 1945 beslöt man att internera personalen från de tyska legationerna i Malmö och Stockholm i särskilda läger där de inte skulle kunna göra någon skada. De placerades först i Sunnerstaholm utanför Bollnäs, men flyttades i maj till Axmar. Det gick förstås inte att ha de estniska flyktingarna där samtidigt, så de fick flytta därifrån.

 

Nu blev tyskarna inte så långvariga på Axmar. Redan i slutet av sommaren 1945 skickades de hem och i stället användes byggnaden som förläggning för män som stridit på Tysklands sida, men som deserterat i krigets slutskede och på ett eller annat sätt tagit sig till Sverige. De här svenska interneringslägren är nog fortfarande ganska okända för allmänheten. Den intresserade kan läsa en bok med den kanske något provokativa titeln Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, skriven av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg och utgiven av Natur & Kultur 2008.

Axmar 2

Foto: Torsten Röstlund, Länsmuseet Gävleborg.

Hur gick det då för 1860-talsslottet i Axmar? Interneringslägret lades ner redan i december 1945, så det var tidsmässigt bara en parentes i byggnadens och Axmars historia. Slottet tycks mest ha stått och förfallit och användes inte för något särskilt ändamål. Till slut bestämde sig Bergvik & Ala för att helt enkelt riva det. Det skedde 1970. Den gamla 1700-talsherrgården hade rivits femton år tidigare. Så från att ha haft två herrgårdar i den engelska parken hade man nu ingen. Det enda som finns kvar i bruksparken i dag är ett vackert lusthus, troligen även det ritat av Johan Fredrik Åbom – även om det inte är hundra procent säkert. Ja, så kan det gå.

Annonser

Read Full Post »

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

imgp8943-4Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.

Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.

Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.

Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.

Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:

Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.

Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:

They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man

Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.

Read Full Post »

Jag vet inte om den första april alltid infaller under vecka 13. Jag är för dum för att tänka ut det själv och för lat för att slå upp det. Eller googla det, som det väl heter i dag. ”Googla det i Nordisk Familjebok” säger man väl snart, men det är förstås ingen som vet vad Nordisk Familjebok är. Då får jag i upplysningens namn instagramma en bild på mina 22 band Nordisk Familjebok som äro tryckta i Malmö mellan 1951 och 1955. De är ett arv, kan man säga, ty riktigt så gammal är jag inte att jag har köpt dem själv. Min mammas faster, en skrynklig gammal dam som lystrade till namnet Hilma ägde dem och var vänlig nog att skänka dem till den vetgirige lille gossen som var jag. Hilma. Så heter säkert små barn i dag. I slutet av adertonhundratalet var även hon liten.

I första bandet (A till Asunden) ligger ett brev från förlaget. Jag känner ett inre tvång att citera ett stycke ur detta brev:

”Huruvida Ni skall bli en av de utvalda, som komma att erhålla alla återstående banden gratis, kunna vi icke för dagen avgöra. Ställning härtill kommer att tagas av en opartisk kommitté, som ser till att den mest jämna geografiska och sociala spridning av gratisexemplaren i relation till de inkomna kupongerna uppnås.”

Det är vackert. Fick då Hilma Brundin hela serien gratis? Jag vet inte. Men jag vet att hon åtminstone inte betalade fullpris, ty brevet fortsätter:

”Men som i vår reklam meddelats, skulle också en del halva och fjärdedels friexemplar utdelas, och det gläder oss att redan här kunna upplysa Eder om, att Ni blivit tilldelad

H A L V T    G R A T I S E X E M P L A R

Det vill alltså säga, att Ni under alla förhållanden kan erhålla hela detta gedigna och vackra uppslagsverk för halva ordinarie priset, utan att Ni därför på något sätt går miste om Eder chans att erhålla ett av de för gratisutdelningen avsedda kompletta exemplaren.”

I detta uppslagsverk slår jag nu upp ordet april, vilket bekvämt nog återfinns i just första bandet. Där läser jag:

”April […] fick sitt namn sannolikt därav, att jorden då ‘öppnar sig’ (aperire, lat., öppna) för att frambringa sina alster. Dess svenska namn är  g r ä s m å n a d. […] Bruket att  n a r r a  a p r i l  är tämligen allmänt över hela Europa.”

Det var till det där sista jag ville komma. I år inföll i alla fall den första april under vecka 13 och jag kom på mig själv med att reflektera över och irritera mig på något i anknytning därtill. Reflektion med påföljande irritation är mitt normaltillstånd. Aprilskämt publiceras ju numera på internet och kan därmed med lätthet kommenteras av människor. Då framgår det tyvärr också mycket tydligt hur oerhört lättlurade människor faktiskt är än i dessa dagar. Man vill någonstans gärna tro att de allra flesta är tillräckligt kritiska och bildade för att avslöja dessa skämt – som för övrigt sällan är särskilt genomtänkta och välkonstruerade. Man vill gärna tro att lyckade aprilskämt är något som hörde 50- eller 60-talet till. Men nej. Folk går fortfarande på dem, trots fullständiga orimligheter och trots tydliga markörer som avslöjar att allt är ett skämt. Men kanske är det så att vi vill bli lurade. Vi vill bli upprörda över konstiga påfund som slås upp stort. Kanske säger det något om vårt samhälle.

Jag noterar också att de som känner sig duktiga och stolta över att ha avslöjat ett aprilskämt, vare sig det är riktigt dåligt eller riktigt bra, av någon anledning känner sig nödgade att skriva ”FÖRSTA APRIL!!!! :)” eller ”APRIL, APRIL!!!! :‑P” i kommentarsfältet. Så oerhört sofistikerat. Förlåt, jag är elitistisk och elak, men det är ju att döda hela skämtet för alla andra. Och jag erinrar mig en forn klasskamrat som vid framförandet av roliga historier eller skämt aldrig skrattade eller ens fnissade eller log. Hen var efter att poängen levererats i stället tyst i någon sekund innan hen sa: ”Åh! Jag fattar vitsen!” Det var liksom meningslöst att dra vitsar för vederbörande. Reaktionen blev aldrig den avsedda. Belöningen uteblev. Är det förresten någon som berättar roliga historier numera? Kanske i Värmland. När jag var liten kunde man köpa eller låna böcker med titeln 99 roliga historier och liknande. Om historierna var roliga minns jag dock inte. Humor är som bekant något mycket individuellt och därtill en färskvara. Aprilskämten blir skämda redan den första april. Men på utdöende tycks de inte vara.

Read Full Post »