Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Budapest’

Förmodligen finns det en vetenskaplig definition på vad som kännetecknar en tradition, men helt och hållet självsvåldigt har jag bestämt att man måste göra något regelbundet minst tre gånger för att det ska räknas som en tradition. Det är väl rimligt? I så fall är det en tradition för mig och min ständiga medresenär att bege oss till någon större stad i Centraleuropa några veckor före jul.  Det som ligger bakom är antagligen ett slags nostalgisk längtan till ett äldre, vackert stadslandskap med snö, julmarknader och avsaknad av stress. Det ska helst vara billigt också. Sparsamhet är som bekant en dygd. Ja, jag inser förstås att städerna bakom den forna Järnridån numera är moderna städer, men man kan väl få drömma lite? December i Prag är faktiskt en smått magisk upplevelse. December i Krakow hade säkert också fungerat utmärkt om det bara hade varit lite snö. Budapest i december, då? Ja, det var väl värt att ta reda på det, trots varningar om att staden vid den tiden på året kan vara fruktansvärt kall. Det skrämmer dock inte en viking.

Broar

Tre av Budapests broar

Naturligtvis lär man inte känna en miljonstad på några dagar, men på något sätt får man ändå ganska snabbt en spontan känsla för staden. Mycket hänger nog på hur man som främling blir bemött, men det går också ofta att känna av ett slags allmän atmosfär. Det kan handla om små, små saker som sammantagna ger en bild av stadens karaktär. Till exempel det charmiga i att man från en informationsdisk på flygplatsen hänvisas till en tobaksaffär som i sin tur hänvisar till det lilla postkontoret när man vill köpa en veckobiljett som fungerar i kollektivtrafiken. Lite charmigt rörigt, men samtidigt effektivt. Eller det faktum att tunnelbanan, som saknar spärrar, ofta befolkas av kontrollanter som studerar ens biljett innan man går in. Inte vid utgången när man redan har utnyttjat tunnelbanan. Inte medan man reser. De är liksom inte ute efter att sätta dit folk och dra in stålar till trafikbolaget. Det är sympatiskt. Jag vet inte hur det allmänt trevliga bemötandet går ihop med det faktum att 17 % av ungrarna sympatiserar med det nyfascistiska partiet Jobbik, men det kan vi lämna därhän den här gången.

Slottet i Budapest

Slottet i Budapest

Budapest drabbades mycket hårt av andra världskriget, både genom de allierades bombningar, ryssarnas härjningar och tyskarnas försök att behålla herraväldet över staden. Det gör att det inte finns så värst mycket kvar att det ”gamla” Budapest. Men det innebär inte att staden saknar atmosfär. Inte heller att den är ful och tråkig. Donau som skiljer de forna städerna Buda och Pest åt bidrar definitivt till att försköna staden, liksom det faktum att här inte finns vare sig fula eller vackra skyskrapor. Förhoppningsvis är det ett medvetet val. Däremot finns det en och annan lätt anskrämlig byggnad från Sovjettiden, men dem får man försöka bortse från. Eller acceptera som en påminnelse om historien. Det mycket vidsträckta och imponerande slottet liksom vakar över staden uppe på Slottshöjden. Egentligen kan man nöja sig med att beskåda byggnaden på lite håll, från Pest-sidan av Donau. Då slipper man kanske upptäcka att slottet är försett med perspektivfönster som tyvärr förstör intrycket ganska rejält. Bombningarna under andra världskriget drabbade även slottet hårt och det är alltså till stora delar återuppbyggt. Vad jag förstår så återstår nästan ingenting av de gamla magnifika interiörerna. Mycket förstördes alltså i samband med bombningarna och det lilla som återstod revs senare ut. När man på det här viset förstår vilken ödeläggelse som drabbade staden och slottet så grips man faktiskt av tacksamhet över att vi i Sverige har varit förskonade från dylikt. Det kan låta som en kliché som man himlar med ögonen åt; man kan tycka att det är människoliv som räknas, inte materiella värden. Men det gör åtminstone ont i mitt hjärta när jag tänker på hur konstföremål och byggnader som tidigare generationer har slitit med och lagt ner hela sin själ i har förstörts. Det är länkar till det förflutna som förintas. Fundera på det nästa gång ni får för er att kräva att exempelvis Kungliga Slottet i Stockholm ska göras om till bostäder. I Budapest byggde man upp slottet igen, kanske som en symbolhandling, vilket i sig är en beundransvärd bedrift. Här inryms nu bland annat Budapests stadsmuseum, som faktiskt har några restaurerade rum från det medeltida slottet, Nationalgalleriet och Nationalbiblioteket.

gargoyle

Draculas väktare. Otäckt.

Slottshöjden är väl egentligen en av de mer pittoreska delarna av Budapest. Om man som jag gillar gamla städer så är det dit man ska bege sig. Tyvärr förstörs helhetsintrycket något av några okänsliga moderna tillägg. Här finns också något som kunde ha varit ganska intressant och spännande, nämligen den så kallade Budaslottets labyrint. Det är ett system av från början naturliga grottor cirka 15 meter under markytan. Under medeltiden länkades de olika grottorna samman och användes som vinkällare, tortyrkammare och fängelsehålor. På 1930-talet byggdes det om till skyddsrum och militärsjukhus. I dag känns labyrinten som en något identitetslös och lätt slarvig utställning som gränsar till det fåniga. Här finns en serie tablåer med dräkter som burits (eller kunde ha burits?) i en uppsättning av Verdis ”Maskeradbalen”. Jag begriper inte riktigt varför de finns här. På skyltar får man veta att Europa chockades av mordet på Gustav III av Sverige 1972 (!) och att mördaren var överste (!) Anckarström. Lite längre in i grottsystemet möts man av en gravsten som vaktas av något slags fantasifoster. På gravstenen står Draculas namn. Anledningen är att Vlad Ţepeş satt fängslad på Budaslottet under 14 års tid. Men det finns naturligtvis ingenting som säger att han skulle ligga begravd här. På den löjligt välpolerade gravstenen syntes vid besöket ett fotavtryck! Oerhört skrämmande. Det märkligaste med den här labyrinten är den information som jag när jag skriver detta hittar på Internet. Enligt labyrintens officiella hemsida stängdes anläggningen för gott 2011! Spöklikt, med tanke på att vårt besök skedde i december 2012. Ännu mer häpnadsväckande är att polisen tydligen gjorde razzior i labyrinten både 2008 och 2011 och stoppade utställningsverksamheten. Anledningen tycks vara höljd i dunkel och sådant eggar ju alltid fantasin. Jag kan bara anta att labyrinten nu har öppnat i ny regi och att det är förklaringen till den nuvarande torftiga och poänglösa utställningen.

Parlamentet2

Parlamentsbyggnaden

På Slottshöjden ligger också Mattiaskyrkan, ett av Budapests landmärken, och den stiliga Fiskarbastionen. Den förstnämnda är säkert vacker interiört, men naturligtvis passade de just på att ägna sig åt restaureringsarbeten där. Det tycks vara min lott i livet att i alla fall häpnadsväckande ofta besöka turistattraktioner just som de är stängda för restaurering. Och Fiskarbastionen är ju mest en flådig utsiktspunkt, vilket i och för sig inte är illa. Här breder Donau och Pest med sina broar ut sig inför ens ögon, men det som verkligen ligger i blickfånget är den magnifika parlamentsbyggnaden – ett riktigt sagoslott. Det är Ungerns största och, enligt guiden, Budapests högsta byggnad. Fast det tycks faktiskt som om Stefansdomen som ligger en bit därifrån är exakt lika hög… Det må vara hur som helst med den saken – det trevliga är som sagt att inga brutala skyskrapor har tillåtits förringa intrycket av de här båda byggnaderna. Parlamentsbyggnaden är väl värd ett besök, även om man får köa en stund för att få biljetter. Det är till på köpet alldeles gratis om man är EU-medborgare; det är bara att vifta med pass, körkort eller id-kort med EU-symbol på. Interiört är byggnaden en gulddröm i gotik, renässans och barock – men byggd mellan 1896 och 1904. En poäng med parlamentet är att det så långt som möjligt är uppfört av material som fanns tillgängligt inom Ungerns gränser. Ett undantag är dock åtta kolonner i röd granit i den stora, monumentala trapphallen. De väger fyra ton styck och är huggna ur samma klippa. Av något skäl tyckte Oskar II att han skulle skänka dem till bygget. Just det, de är minsann hämtade från Sverige! I rummet under den höga kupolen får man också tillfälle att se Stefan den heliges drygt 1 000 år gamla krona och Ungerns andra riksregalier. De vaktas ständigt av tre soldater och lutar man sig för långt över avspärrningen så får man en värja ränd genom kroppen. Eller kanske inte, men det är inte långt ifrån. Nej, jag fann det inte lönt att prova.

Naturligtvis tröttnar man inte på en stad som Budapest på ett par dagar, men det tillhör decembertraditionen att också göra en liten utflykt utanför den besökta storstaden för att få ett lite annat perspektiv på landet. Staden Esztergom, Ungerns heligaste stad, är belägen knappt 50 kilometer nordväst om Budapest och borde alltså vara ett lagom utflyktsmål. Det lite märkliga är att det tar nästan 90 minuter att åka dit, vilket visade sig bero på att man hade rivit upp järnvägen större delen av sträckan för att ”elektrifiera den” som det stod någonstans. Alltså blev det till att åka buss. I regnet. Inte så värst muntert, men lite äventyrligt och mycket billigt. Den lilla anrika staden ligger vid en krök av Donau (på andra sidan floden: Slovakien!) och är alldeles säkert fullständigt bedårande en solig sommardag – men en regnkall dag i december kommer den inte riktigt till sin rätt. Man får nog säga att Esztergom domineras av sin stora katedral, byggd mellan 1822 och 1869, där den tronar på en höjd. Det är Ungerns största kyrka och därtill påstås den vara Europas tredje största kyrka efter Peterskyrkan i Vatikanen och Sankt Paulskatedralen i London. Det vete sjutton om det stämmer. Det är förvisso en imponerande kyrka, men den känns inte så enorm som den alltså eventuellt är. Här finns i alla fall ett mycket vackert kapell, skapat av italienare i början av 1500-talet. Av någon anledning överlevde kapellet den turkiska attacken mot staden på 1540-talet. När katedralen skulle byggas sågade man kapellet i 1 600 bitar och flyttade det helt sonika till den nya kyrkan. Det är förklaringen till att ett intakt 1500-talskapell finns i en 1800-talskatedral. Skulle ni ha vägarna förbi Esztergom och katedralen så ska ni inte missa att kila upp i skattkammaren. Sådana kan ofta vara lite tröttsamma och enahanda historier, men här finns verkligt fina kyrkliga konstföremål från 1200-talet och framåt som är väl värda att se.

Riksregalierna - i marsipan!

Riksregalierna – i marsipan!

Man bör inte heller missa att kila in på caféet som jag tror heter Esztergomi Központi Kávéház. Där kan man dels kika på katedralen respektive riksregalierna framställda i marsipan, dels dricka specialaren Esztergom-kaffe. Det består av en kopp espresso och en kanna med varm vaniljgrädde som man alltså häller i kaffet. Föreställ er kaffe med vaniljsås. Det är faktiskt inte riktigt så galet som det låter, om än väldigt sött. Till det äter man förstås en bakelse. Är man i Ungern så måste man äta minst en bakelse, det tillhör kulturen – och varför inte göra det i just Esztergom? Jag kan till exempel rekommendera en Eszterházy torta för ockerpriset 440 forint, knappt 15 kronor. Vaniljsåskaffet är faktiskt ännu dyrare. Såväl Esztergom som Budapest får nog räkna med nya besök någon gång när det är varmare och soligare. Innebär det att jag avråder från att besöka Ungern, paprikans förlovade land, på vintern? Alls icke. Man får vara beredd på lite skiftande väder – från strålande sol till iskyla och regn – men annars fungerar allt utmärkt. Och det är faktiskt en poäng att kunna gå och sänka ner sin kropp i ett av de varma baden när kylan har sökt sig ända in i själen. Men det äventyret har jag redan berättat om.

Annonser

Read Full Post »

Gellért

Utsikt från rum 102 på Residence Baron i Budapest

Om man sträcker sig ut genom fönstret på rum 102 på Residence Baron i Budapest och tittar åt höger, så ser man Frihetsbron och vid dess bortre ände Danubius Hotel Gellért. I direkt anslutning till hotellet ligger Gellértbadet med ett tiotal pooler. Budapest är känt för sina bad och förmodligen är det nästintill kriminellt att besöka staden utan att besöka ett sådant och tvaga sig enligt konstens alla regler. Men hur bär man sig åt? Det är ju naivt att tro att badetiketten över hela världen ser ut som den gör i Sverige, speciellt som jag har läst om alla regler och ritualer som gäller vid ett besök i ett hamam. Nu är väl inte den ungerska badetiketten densamma som den turkiska, men det kändes ändå bäst att läsa på lite i förväg. Artikeln som jag råkade hitta kungjorde att personalen på baden absolut inte talar engelska, utan bara ungerska. Vidare redogjorde den för de olika alternativ som finns och att badet kostar olika mycket beroende på vilka alternativ som gäller, till exempel om man vill ha ett omklädningsbås eller bara ett skåp att låsa in kläderna i. Det måste man alltså tala om för kassapersonalen. På ungerska. Sedan följde en lång redogörelse för hur man skulle få ett plastkort som man skulle dra i en läsare för att komma in på badavdelningen. Väl där skulle man lämna plastkortet till en människa som antagligen heter Attila eller Sándor eller Zoltán, för det gör alla ungrare av hankön. Denne skulle dela ut badkläder i form av ett förkläde (låt mig återkomma till det) och tilldela en ett skåp – eller möjligen ett bås. När man hade bytt om skulle man vinka till sig en annan Attila, Sándor eller Zoltán som skulle låsa skåpet (eller båset) och ge dig ett gummiband med skåpnumret på. Förmodligen skulle han också ta hand om plastkortet, för det kunde man inte gärna släpa på medan man badar. Efter badet skulle man ånyo vinka till sig den farbror man träffade senast, som skulle kontrollera numret på gummibandet och öppna skåpet/båset. För besväret skulle han bestämt ha en liten slant, förhoppningsvis efter att han öppnat. För var skulle man annars förvara pengarna? Mellan tårna? Sedan skulle man tydligen återfå det där plastkortet också, för det skulle lämnas in i kassan där man eventuellt skulle få lite pengar tillbaka om man inte hade badat tillräckligt länge! Mycket att hålla reda på. Och då har jag ändå inte nämnt själva badandet. Det är klart att man bli lite nervös när det är så där krångligt.

Ett par av Budapests bad är rejält gamla, faktiskt från den tid då staden tillhörde turkarna. Királybadet och Rudasbadet är båda från 1500-talet och det senare har till och med kvar sin originalkupol över centrumbassängen. Tittar man i resebyråannonser eller guideböcker så finns det en närmast obligatorisk bild på äldre herrar som spelar schack höljda i dimma i Szécsénybadets utebassäng. Men varför knata i väg till det bad som det tydligen är meningen att man ska gå till som turist? Det kändes ganska självklart att besöka ett av 1500-talsbaden, närmare bestämt Rudasbadet. Vi hade nämligen hört att en närmast magisk känsla infinner sig när solljuset letar sig ner genom öppningarna i kupolen och skär genom ångan från det varma vattnet. Nu var det visserligen mulet och mörkt ute när vi var där, men ändå. Ja, sedan kom förstås allt det där krångliga på skam. Människan i kassan talade engelska. I stället för ett plastkort fick man en armbandsklocka (dock utan visare). Moderna tider! Däremot stod det en Attila vid vändkorset och hjälpte ovana besökare att visa hur man bar sig åt för att komma in. Han delade dessutom ut de sägenomspunna badkläderna. Det enda krångliga var väl egentligen att begripa att man med hjälp av armbandsklockan skulle tilldela sig själv ett omklädningsbås. Och att få upp dörren till det tilldelade båset. Efter flera misslyckade försök nödgades jag be om hjälp – och tvingades inse att en dörr inte nödvändigtvis måste öppnas utåt. Tänk att behöva be en Sándor om hjälp med en så simpel sak. Skamkänslan som blev resultatet av detta pinsamma tillkortakommande färgade mina öron röda. Klädsamt säger en del, inte klädsamt säger jag.

Något som dock märkligt nog inte alls kändes pinsamt är det där med badkläder. Rudasbadets termalavdelning var fram till 2006 reserverat för män, men i jämlikhetens namn är det numera ”mansdag” bara fyra dagar i veckan och öppet för enbart kvinnor en hel dag i veckan. Tänka sig! Och på helgerna är både kvinnor och män välkomna samtidigt. Tänka sig igen! Nåväl, eftersom kvinnor och män för det mesta badar på skilda dagar så behöver man inte bekymra sig om att ha med sig badkläder. Men för att det inte ska bli alltför skamlöst så tilldelas man alltså ett slags litet förkläde som man knyter runt midjan. Det är som ett höftskynke, men utan bakstycke. Man tar seden dit man kommer och eftersom alla gör likadant så känns det inte särskilt konstigt att gå omkring där med ändan bar. Fast helt enhetligt är det inte. En del fegisar föredrar trots allt att bära badbyxor. Andra tar två förkläden för att skyla sig lite mer. Och ytterligare andra tycker att det hela är lite tramsigt och lägger ifrån sig allt vad tyg är. Det där med regler och etikett är det tydligen inte så noga med.

Själva badandet är inte särskilt komplicerat. Antagligen finns det någon form av ritual för hur ett riktigt bad ska gå till, men det finns ju inte direkt några vakter som är där och viftar med pekfingrar eller nävar om man hoppar i bassäng B innan man kliver i bassäng A. Det finns inte ens några barska människor som sätter handklovar på en om man inte bär den badmössa och de badtofflor som enligt vissa källor är obligatoriska. Var det någon överhuvudtaget som bar badmössa? Nej. I centrum, täckt av den tidigare nämnda kupolen, finns i alla fall en större bassäng. I lokalens fyra hörn finns mindre bassänger med olika temperatur på vattnet. Inget är skållhett och inget är iskallt – temperaturskillnaderna är i själva verket relativt små men ändå kännbara. Det förefaller också som om vattnet i de olika bassängerna innehåller lite olika mineral. Ovanför en bassäng finns en varningstext som kungör att man inte bör befinna sig i vattnet längre än fem minuter – och att man ska undvika att svälja det. Olyckligtvis är varningstexten endast skriven på ungerska så man kanske får räkna med att en och annan okunnig utlänning har strukit med. I anslutning till bassängrummet finns två ångbastur – en jättevarm och en jättejättevarm – två finska bastur för mesar (temperatur mellan 50 och 60 grader), och en liten bassäng för den som inte är rädd för att få en hjärtinfarkt. Vattnet håller visserligen en temperatur på hela 12 grader, men har man just befunnit sig i ångbastun eller en varm bassäng så känns det säkerligen som ännu kallare. Den riktigt äventyrlige kan förresten välja att gå in i duschen, rycka i ett snöre och få en spann med iskallt vatten över sig. Men jag är rädd om mitt lilla hjärta, jag.

När man känner att man börjar bli riktigt skrynklig (rekommenderad badtid är 90 minuter – förr fick man tydligen betala extra om man stannade längre än så) så anses det att man måste vila en stund innan man klär på sig. För ändamålet finns ett stort vilrum med galonklädda britsar där man helt enkelt lägger sig för att softa lite. Somliga finner det så vilsamt att de somnar och snarkar ljudligt. Med ”somliga” menar jag för en gångs skull inte mig själv. Därpå återstod bara att klä på sig, ta farväl av det lilla förklädet och gå hem. Det som till en början kändes invecklat och lite skrämmande visade sig vara riktigt enkelt och okomplicerat. Och ta mig sjutton, kände man sig inte åtminstone delvis som en ny människa? Så om ni skulle råka befinna er i Budapest – var inte rädda för att besöka ett badhus. Varför inte just Rudasbadet – och varför inte nattetid? På fredagar och lördagar är det nämligen nattöppet mellan 20.00 och 04.00. Ett badhusbesök är helt klart ett trevligt sätt att uppleva en bit av den ungerska kulturen på – och det är inte varje dag man badar i ett drygt 400 år gammalt badhus. Om man inte är ungrare, förstås.

Read Full Post »