Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Donau’

GåstantenPå min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.

Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.

Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.

Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.

Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.

På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.

Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.

Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.

Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.

 

Read Full Post »

Förmodligen finns det en vetenskaplig definition på vad som kännetecknar en tradition, men helt och hållet självsvåldigt har jag bestämt att man måste göra något regelbundet minst tre gånger för att det ska räknas som en tradition. Det är väl rimligt? I så fall är det en tradition för mig och min ständiga medresenär att bege oss till någon större stad i Centraleuropa några veckor före jul.  Det som ligger bakom är antagligen ett slags nostalgisk längtan till ett äldre, vackert stadslandskap med snö, julmarknader och avsaknad av stress. Det ska helst vara billigt också. Sparsamhet är som bekant en dygd. Ja, jag inser förstås att städerna bakom den forna Järnridån numera är moderna städer, men man kan väl få drömma lite? December i Prag är faktiskt en smått magisk upplevelse. December i Krakow hade säkert också fungerat utmärkt om det bara hade varit lite snö. Budapest i december, då? Ja, det var väl värt att ta reda på det, trots varningar om att staden vid den tiden på året kan vara fruktansvärt kall. Det skrämmer dock inte en viking.

Broar

Tre av Budapests broar

Naturligtvis lär man inte känna en miljonstad på några dagar, men på något sätt får man ändå ganska snabbt en spontan känsla för staden. Mycket hänger nog på hur man som främling blir bemött, men det går också ofta att känna av ett slags allmän atmosfär. Det kan handla om små, små saker som sammantagna ger en bild av stadens karaktär. Till exempel det charmiga i att man från en informationsdisk på flygplatsen hänvisas till en tobaksaffär som i sin tur hänvisar till det lilla postkontoret när man vill köpa en veckobiljett som fungerar i kollektivtrafiken. Lite charmigt rörigt, men samtidigt effektivt. Eller det faktum att tunnelbanan, som saknar spärrar, ofta befolkas av kontrollanter som studerar ens biljett innan man går in. Inte vid utgången när man redan har utnyttjat tunnelbanan. Inte medan man reser. De är liksom inte ute efter att sätta dit folk och dra in stålar till trafikbolaget. Det är sympatiskt. Jag vet inte hur det allmänt trevliga bemötandet går ihop med det faktum att 17 % av ungrarna sympatiserar med det nyfascistiska partiet Jobbik, men det kan vi lämna därhän den här gången.

Slottet i Budapest

Slottet i Budapest

Budapest drabbades mycket hårt av andra världskriget, både genom de allierades bombningar, ryssarnas härjningar och tyskarnas försök att behålla herraväldet över staden. Det gör att det inte finns så värst mycket kvar att det ”gamla” Budapest. Men det innebär inte att staden saknar atmosfär. Inte heller att den är ful och tråkig. Donau som skiljer de forna städerna Buda och Pest åt bidrar definitivt till att försköna staden, liksom det faktum att här inte finns vare sig fula eller vackra skyskrapor. Förhoppningsvis är det ett medvetet val. Däremot finns det en och annan lätt anskrämlig byggnad från Sovjettiden, men dem får man försöka bortse från. Eller acceptera som en påminnelse om historien. Det mycket vidsträckta och imponerande slottet liksom vakar över staden uppe på Slottshöjden. Egentligen kan man nöja sig med att beskåda byggnaden på lite håll, från Pest-sidan av Donau. Då slipper man kanske upptäcka att slottet är försett med perspektivfönster som tyvärr förstör intrycket ganska rejält. Bombningarna under andra världskriget drabbade även slottet hårt och det är alltså till stora delar återuppbyggt. Vad jag förstår så återstår nästan ingenting av de gamla magnifika interiörerna. Mycket förstördes alltså i samband med bombningarna och det lilla som återstod revs senare ut. När man på det här viset förstår vilken ödeläggelse som drabbade staden och slottet så grips man faktiskt av tacksamhet över att vi i Sverige har varit förskonade från dylikt. Det kan låta som en kliché som man himlar med ögonen åt; man kan tycka att det är människoliv som räknas, inte materiella värden. Men det gör åtminstone ont i mitt hjärta när jag tänker på hur konstföremål och byggnader som tidigare generationer har slitit med och lagt ner hela sin själ i har förstörts. Det är länkar till det förflutna som förintas. Fundera på det nästa gång ni får för er att kräva att exempelvis Kungliga Slottet i Stockholm ska göras om till bostäder. I Budapest byggde man upp slottet igen, kanske som en symbolhandling, vilket i sig är en beundransvärd bedrift. Här inryms nu bland annat Budapests stadsmuseum, som faktiskt har några restaurerade rum från det medeltida slottet, Nationalgalleriet och Nationalbiblioteket.

gargoyle

Draculas väktare. Otäckt.

Slottshöjden är väl egentligen en av de mer pittoreska delarna av Budapest. Om man som jag gillar gamla städer så är det dit man ska bege sig. Tyvärr förstörs helhetsintrycket något av några okänsliga moderna tillägg. Här finns också något som kunde ha varit ganska intressant och spännande, nämligen den så kallade Budaslottets labyrint. Det är ett system av från början naturliga grottor cirka 15 meter under markytan. Under medeltiden länkades de olika grottorna samman och användes som vinkällare, tortyrkammare och fängelsehålor. På 1930-talet byggdes det om till skyddsrum och militärsjukhus. I dag känns labyrinten som en något identitetslös och lätt slarvig utställning som gränsar till det fåniga. Här finns en serie tablåer med dräkter som burits (eller kunde ha burits?) i en uppsättning av Verdis ”Maskeradbalen”. Jag begriper inte riktigt varför de finns här. På skyltar får man veta att Europa chockades av mordet på Gustav III av Sverige 1972 (!) och att mördaren var överste (!) Anckarström. Lite längre in i grottsystemet möts man av en gravsten som vaktas av något slags fantasifoster. På gravstenen står Draculas namn. Anledningen är att Vlad Ţepeş satt fängslad på Budaslottet under 14 års tid. Men det finns naturligtvis ingenting som säger att han skulle ligga begravd här. På den löjligt välpolerade gravstenen syntes vid besöket ett fotavtryck! Oerhört skrämmande. Det märkligaste med den här labyrinten är den information som jag när jag skriver detta hittar på Internet. Enligt labyrintens officiella hemsida stängdes anläggningen för gott 2011! Spöklikt, med tanke på att vårt besök skedde i december 2012. Ännu mer häpnadsväckande är att polisen tydligen gjorde razzior i labyrinten både 2008 och 2011 och stoppade utställningsverksamheten. Anledningen tycks vara höljd i dunkel och sådant eggar ju alltid fantasin. Jag kan bara anta att labyrinten nu har öppnat i ny regi och att det är förklaringen till den nuvarande torftiga och poänglösa utställningen.

Parlamentet2

Parlamentsbyggnaden

På Slottshöjden ligger också Mattiaskyrkan, ett av Budapests landmärken, och den stiliga Fiskarbastionen. Den förstnämnda är säkert vacker interiört, men naturligtvis passade de just på att ägna sig åt restaureringsarbeten där. Det tycks vara min lott i livet att i alla fall häpnadsväckande ofta besöka turistattraktioner just som de är stängda för restaurering. Och Fiskarbastionen är ju mest en flådig utsiktspunkt, vilket i och för sig inte är illa. Här breder Donau och Pest med sina broar ut sig inför ens ögon, men det som verkligen ligger i blickfånget är den magnifika parlamentsbyggnaden – ett riktigt sagoslott. Det är Ungerns största och, enligt guiden, Budapests högsta byggnad. Fast det tycks faktiskt som om Stefansdomen som ligger en bit därifrån är exakt lika hög… Det må vara hur som helst med den saken – det trevliga är som sagt att inga brutala skyskrapor har tillåtits förringa intrycket av de här båda byggnaderna. Parlamentsbyggnaden är väl värd ett besök, även om man får köa en stund för att få biljetter. Det är till på köpet alldeles gratis om man är EU-medborgare; det är bara att vifta med pass, körkort eller id-kort med EU-symbol på. Interiört är byggnaden en gulddröm i gotik, renässans och barock – men byggd mellan 1896 och 1904. En poäng med parlamentet är att det så långt som möjligt är uppfört av material som fanns tillgängligt inom Ungerns gränser. Ett undantag är dock åtta kolonner i röd granit i den stora, monumentala trapphallen. De väger fyra ton styck och är huggna ur samma klippa. Av något skäl tyckte Oskar II att han skulle skänka dem till bygget. Just det, de är minsann hämtade från Sverige! I rummet under den höga kupolen får man också tillfälle att se Stefan den heliges drygt 1 000 år gamla krona och Ungerns andra riksregalier. De vaktas ständigt av tre soldater och lutar man sig för långt över avspärrningen så får man en värja ränd genom kroppen. Eller kanske inte, men det är inte långt ifrån. Nej, jag fann det inte lönt att prova.

Naturligtvis tröttnar man inte på en stad som Budapest på ett par dagar, men det tillhör decembertraditionen att också göra en liten utflykt utanför den besökta storstaden för att få ett lite annat perspektiv på landet. Staden Esztergom, Ungerns heligaste stad, är belägen knappt 50 kilometer nordväst om Budapest och borde alltså vara ett lagom utflyktsmål. Det lite märkliga är att det tar nästan 90 minuter att åka dit, vilket visade sig bero på att man hade rivit upp järnvägen större delen av sträckan för att ”elektrifiera den” som det stod någonstans. Alltså blev det till att åka buss. I regnet. Inte så värst muntert, men lite äventyrligt och mycket billigt. Den lilla anrika staden ligger vid en krök av Donau (på andra sidan floden: Slovakien!) och är alldeles säkert fullständigt bedårande en solig sommardag – men en regnkall dag i december kommer den inte riktigt till sin rätt. Man får nog säga att Esztergom domineras av sin stora katedral, byggd mellan 1822 och 1869, där den tronar på en höjd. Det är Ungerns största kyrka och därtill påstås den vara Europas tredje största kyrka efter Peterskyrkan i Vatikanen och Sankt Paulskatedralen i London. Det vete sjutton om det stämmer. Det är förvisso en imponerande kyrka, men den känns inte så enorm som den alltså eventuellt är. Här finns i alla fall ett mycket vackert kapell, skapat av italienare i början av 1500-talet. Av någon anledning överlevde kapellet den turkiska attacken mot staden på 1540-talet. När katedralen skulle byggas sågade man kapellet i 1 600 bitar och flyttade det helt sonika till den nya kyrkan. Det är förklaringen till att ett intakt 1500-talskapell finns i en 1800-talskatedral. Skulle ni ha vägarna förbi Esztergom och katedralen så ska ni inte missa att kila upp i skattkammaren. Sådana kan ofta vara lite tröttsamma och enahanda historier, men här finns verkligt fina kyrkliga konstföremål från 1200-talet och framåt som är väl värda att se.

Riksregalierna - i marsipan!

Riksregalierna – i marsipan!

Man bör inte heller missa att kila in på caféet som jag tror heter Esztergomi Központi Kávéház. Där kan man dels kika på katedralen respektive riksregalierna framställda i marsipan, dels dricka specialaren Esztergom-kaffe. Det består av en kopp espresso och en kanna med varm vaniljgrädde som man alltså häller i kaffet. Föreställ er kaffe med vaniljsås. Det är faktiskt inte riktigt så galet som det låter, om än väldigt sött. Till det äter man förstås en bakelse. Är man i Ungern så måste man äta minst en bakelse, det tillhör kulturen – och varför inte göra det i just Esztergom? Jag kan till exempel rekommendera en Eszterházy torta för ockerpriset 440 forint, knappt 15 kronor. Vaniljsåskaffet är faktiskt ännu dyrare. Såväl Esztergom som Budapest får nog räkna med nya besök någon gång när det är varmare och soligare. Innebär det att jag avråder från att besöka Ungern, paprikans förlovade land, på vintern? Alls icke. Man får vara beredd på lite skiftande väder – från strålande sol till iskyla och regn – men annars fungerar allt utmärkt. Och det är faktiskt en poäng att kunna gå och sänka ner sin kropp i ett av de varma baden när kylan har sökt sig ända in i själen. Men det äventyret har jag redan berättat om.

Read Full Post »

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Read Full Post »