Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dracula’

Förmodligen finns det en vetenskaplig definition på vad som kännetecknar en tradition, men helt och hållet självsvåldigt har jag bestämt att man måste göra något regelbundet minst tre gånger för att det ska räknas som en tradition. Det är väl rimligt? I så fall är det en tradition för mig och min ständiga medresenär att bege oss till någon större stad i Centraleuropa några veckor före jul.  Det som ligger bakom är antagligen ett slags nostalgisk längtan till ett äldre, vackert stadslandskap med snö, julmarknader och avsaknad av stress. Det ska helst vara billigt också. Sparsamhet är som bekant en dygd. Ja, jag inser förstås att städerna bakom den forna Järnridån numera är moderna städer, men man kan väl få drömma lite? December i Prag är faktiskt en smått magisk upplevelse. December i Krakow hade säkert också fungerat utmärkt om det bara hade varit lite snö. Budapest i december, då? Ja, det var väl värt att ta reda på det, trots varningar om att staden vid den tiden på året kan vara fruktansvärt kall. Det skrämmer dock inte en viking.

Broar

Tre av Budapests broar

Naturligtvis lär man inte känna en miljonstad på några dagar, men på något sätt får man ändå ganska snabbt en spontan känsla för staden. Mycket hänger nog på hur man som främling blir bemött, men det går också ofta att känna av ett slags allmän atmosfär. Det kan handla om små, små saker som sammantagna ger en bild av stadens karaktär. Till exempel det charmiga i att man från en informationsdisk på flygplatsen hänvisas till en tobaksaffär som i sin tur hänvisar till det lilla postkontoret när man vill köpa en veckobiljett som fungerar i kollektivtrafiken. Lite charmigt rörigt, men samtidigt effektivt. Eller det faktum att tunnelbanan, som saknar spärrar, ofta befolkas av kontrollanter som studerar ens biljett innan man går in. Inte vid utgången när man redan har utnyttjat tunnelbanan. Inte medan man reser. De är liksom inte ute efter att sätta dit folk och dra in stålar till trafikbolaget. Det är sympatiskt. Jag vet inte hur det allmänt trevliga bemötandet går ihop med det faktum att 17 % av ungrarna sympatiserar med det nyfascistiska partiet Jobbik, men det kan vi lämna därhän den här gången.

Slottet i Budapest

Slottet i Budapest

Budapest drabbades mycket hårt av andra världskriget, både genom de allierades bombningar, ryssarnas härjningar och tyskarnas försök att behålla herraväldet över staden. Det gör att det inte finns så värst mycket kvar att det ”gamla” Budapest. Men det innebär inte att staden saknar atmosfär. Inte heller att den är ful och tråkig. Donau som skiljer de forna städerna Buda och Pest åt bidrar definitivt till att försköna staden, liksom det faktum att här inte finns vare sig fula eller vackra skyskrapor. Förhoppningsvis är det ett medvetet val. Däremot finns det en och annan lätt anskrämlig byggnad från Sovjettiden, men dem får man försöka bortse från. Eller acceptera som en påminnelse om historien. Det mycket vidsträckta och imponerande slottet liksom vakar över staden uppe på Slottshöjden. Egentligen kan man nöja sig med att beskåda byggnaden på lite håll, från Pest-sidan av Donau. Då slipper man kanske upptäcka att slottet är försett med perspektivfönster som tyvärr förstör intrycket ganska rejält. Bombningarna under andra världskriget drabbade även slottet hårt och det är alltså till stora delar återuppbyggt. Vad jag förstår så återstår nästan ingenting av de gamla magnifika interiörerna. Mycket förstördes alltså i samband med bombningarna och det lilla som återstod revs senare ut. När man på det här viset förstår vilken ödeläggelse som drabbade staden och slottet så grips man faktiskt av tacksamhet över att vi i Sverige har varit förskonade från dylikt. Det kan låta som en kliché som man himlar med ögonen åt; man kan tycka att det är människoliv som räknas, inte materiella värden. Men det gör åtminstone ont i mitt hjärta när jag tänker på hur konstföremål och byggnader som tidigare generationer har slitit med och lagt ner hela sin själ i har förstörts. Det är länkar till det förflutna som förintas. Fundera på det nästa gång ni får för er att kräva att exempelvis Kungliga Slottet i Stockholm ska göras om till bostäder. I Budapest byggde man upp slottet igen, kanske som en symbolhandling, vilket i sig är en beundransvärd bedrift. Här inryms nu bland annat Budapests stadsmuseum, som faktiskt har några restaurerade rum från det medeltida slottet, Nationalgalleriet och Nationalbiblioteket.

gargoyle

Draculas väktare. Otäckt.

Slottshöjden är väl egentligen en av de mer pittoreska delarna av Budapest. Om man som jag gillar gamla städer så är det dit man ska bege sig. Tyvärr förstörs helhetsintrycket något av några okänsliga moderna tillägg. Här finns också något som kunde ha varit ganska intressant och spännande, nämligen den så kallade Budaslottets labyrint. Det är ett system av från början naturliga grottor cirka 15 meter under markytan. Under medeltiden länkades de olika grottorna samman och användes som vinkällare, tortyrkammare och fängelsehålor. På 1930-talet byggdes det om till skyddsrum och militärsjukhus. I dag känns labyrinten som en något identitetslös och lätt slarvig utställning som gränsar till det fåniga. Här finns en serie tablåer med dräkter som burits (eller kunde ha burits?) i en uppsättning av Verdis ”Maskeradbalen”. Jag begriper inte riktigt varför de finns här. På skyltar får man veta att Europa chockades av mordet på Gustav III av Sverige 1972 (!) och att mördaren var överste (!) Anckarström. Lite längre in i grottsystemet möts man av en gravsten som vaktas av något slags fantasifoster. På gravstenen står Draculas namn. Anledningen är att Vlad Ţepeş satt fängslad på Budaslottet under 14 års tid. Men det finns naturligtvis ingenting som säger att han skulle ligga begravd här. På den löjligt välpolerade gravstenen syntes vid besöket ett fotavtryck! Oerhört skrämmande. Det märkligaste med den här labyrinten är den information som jag när jag skriver detta hittar på Internet. Enligt labyrintens officiella hemsida stängdes anläggningen för gott 2011! Spöklikt, med tanke på att vårt besök skedde i december 2012. Ännu mer häpnadsväckande är att polisen tydligen gjorde razzior i labyrinten både 2008 och 2011 och stoppade utställningsverksamheten. Anledningen tycks vara höljd i dunkel och sådant eggar ju alltid fantasin. Jag kan bara anta att labyrinten nu har öppnat i ny regi och att det är förklaringen till den nuvarande torftiga och poänglösa utställningen.

Parlamentet2

Parlamentsbyggnaden

På Slottshöjden ligger också Mattiaskyrkan, ett av Budapests landmärken, och den stiliga Fiskarbastionen. Den förstnämnda är säkert vacker interiört, men naturligtvis passade de just på att ägna sig åt restaureringsarbeten där. Det tycks vara min lott i livet att i alla fall häpnadsväckande ofta besöka turistattraktioner just som de är stängda för restaurering. Och Fiskarbastionen är ju mest en flådig utsiktspunkt, vilket i och för sig inte är illa. Här breder Donau och Pest med sina broar ut sig inför ens ögon, men det som verkligen ligger i blickfånget är den magnifika parlamentsbyggnaden – ett riktigt sagoslott. Det är Ungerns största och, enligt guiden, Budapests högsta byggnad. Fast det tycks faktiskt som om Stefansdomen som ligger en bit därifrån är exakt lika hög… Det må vara hur som helst med den saken – det trevliga är som sagt att inga brutala skyskrapor har tillåtits förringa intrycket av de här båda byggnaderna. Parlamentsbyggnaden är väl värd ett besök, även om man får köa en stund för att få biljetter. Det är till på köpet alldeles gratis om man är EU-medborgare; det är bara att vifta med pass, körkort eller id-kort med EU-symbol på. Interiört är byggnaden en gulddröm i gotik, renässans och barock – men byggd mellan 1896 och 1904. En poäng med parlamentet är att det så långt som möjligt är uppfört av material som fanns tillgängligt inom Ungerns gränser. Ett undantag är dock åtta kolonner i röd granit i den stora, monumentala trapphallen. De väger fyra ton styck och är huggna ur samma klippa. Av något skäl tyckte Oskar II att han skulle skänka dem till bygget. Just det, de är minsann hämtade från Sverige! I rummet under den höga kupolen får man också tillfälle att se Stefan den heliges drygt 1 000 år gamla krona och Ungerns andra riksregalier. De vaktas ständigt av tre soldater och lutar man sig för långt över avspärrningen så får man en värja ränd genom kroppen. Eller kanske inte, men det är inte långt ifrån. Nej, jag fann det inte lönt att prova.

Naturligtvis tröttnar man inte på en stad som Budapest på ett par dagar, men det tillhör decembertraditionen att också göra en liten utflykt utanför den besökta storstaden för att få ett lite annat perspektiv på landet. Staden Esztergom, Ungerns heligaste stad, är belägen knappt 50 kilometer nordväst om Budapest och borde alltså vara ett lagom utflyktsmål. Det lite märkliga är att det tar nästan 90 minuter att åka dit, vilket visade sig bero på att man hade rivit upp järnvägen större delen av sträckan för att ”elektrifiera den” som det stod någonstans. Alltså blev det till att åka buss. I regnet. Inte så värst muntert, men lite äventyrligt och mycket billigt. Den lilla anrika staden ligger vid en krök av Donau (på andra sidan floden: Slovakien!) och är alldeles säkert fullständigt bedårande en solig sommardag – men en regnkall dag i december kommer den inte riktigt till sin rätt. Man får nog säga att Esztergom domineras av sin stora katedral, byggd mellan 1822 och 1869, där den tronar på en höjd. Det är Ungerns största kyrka och därtill påstås den vara Europas tredje största kyrka efter Peterskyrkan i Vatikanen och Sankt Paulskatedralen i London. Det vete sjutton om det stämmer. Det är förvisso en imponerande kyrka, men den känns inte så enorm som den alltså eventuellt är. Här finns i alla fall ett mycket vackert kapell, skapat av italienare i början av 1500-talet. Av någon anledning överlevde kapellet den turkiska attacken mot staden på 1540-talet. När katedralen skulle byggas sågade man kapellet i 1 600 bitar och flyttade det helt sonika till den nya kyrkan. Det är förklaringen till att ett intakt 1500-talskapell finns i en 1800-talskatedral. Skulle ni ha vägarna förbi Esztergom och katedralen så ska ni inte missa att kila upp i skattkammaren. Sådana kan ofta vara lite tröttsamma och enahanda historier, men här finns verkligt fina kyrkliga konstföremål från 1200-talet och framåt som är väl värda att se.

Riksregalierna - i marsipan!

Riksregalierna – i marsipan!

Man bör inte heller missa att kila in på caféet som jag tror heter Esztergomi Központi Kávéház. Där kan man dels kika på katedralen respektive riksregalierna framställda i marsipan, dels dricka specialaren Esztergom-kaffe. Det består av en kopp espresso och en kanna med varm vaniljgrädde som man alltså häller i kaffet. Föreställ er kaffe med vaniljsås. Det är faktiskt inte riktigt så galet som det låter, om än väldigt sött. Till det äter man förstås en bakelse. Är man i Ungern så måste man äta minst en bakelse, det tillhör kulturen – och varför inte göra det i just Esztergom? Jag kan till exempel rekommendera en Eszterházy torta för ockerpriset 440 forint, knappt 15 kronor. Vaniljsåskaffet är faktiskt ännu dyrare. Såväl Esztergom som Budapest får nog räkna med nya besök någon gång när det är varmare och soligare. Innebär det att jag avråder från att besöka Ungern, paprikans förlovade land, på vintern? Alls icke. Man får vara beredd på lite skiftande väder – från strålande sol till iskyla och regn – men annars fungerar allt utmärkt. Och det är faktiskt en poäng att kunna gå och sänka ner sin kropp i ett av de varma baden när kylan har sökt sig ända in i själen. Men det äventyret har jag redan berättat om.

Read Full Post »

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Read Full Post »