Solen skiner och fåglarna kvittrar och det har varit en tämligen angenäm lördag. Jag har förvisso varit och klippt mig, vilket brukar orsaka oproportionerlig vånda, men det gick som en smärre polkett. Människan som jag slunkit in till relativt troget de senaste åren tycks nu känna igen mig, trots att jag nog inte klipper mig mer än tre gånger per år, och jag behöver inte ens berätta hur jag vill bli klippt. ”Som vanligt?” säger han. Jag kunde nöja mig med att nicka, men jag kväker fram ett litet ”ja”. Så länge jag har hår kommer det att vara ”som vanligt” som gäller. Inga äventyrligheter. Någon gång har jag till en frisör ställt frågan: ”Eller har du något annat förslag?” Svaret blev nej.
Jag tycker om angenäma lördagar, men det dyker förstås alltid upp något smolk i glädjebägaren. Exempelvis passerade jag någon form av anslag som skrek ”VAD VILL DU MED DITT LIV?”. Kanske stod det inte exakt så, om nu någon vill kontrollera saken och anklaga mig för att för att fara med osanning. Men ungefär. Andemeningen var detta. Jag läste inte mer än så, eftersom jag förutsatte att budskapet kom från någon sekt som vill ha mig som viljelös slav. ”GRATIS” tror jag också att det stod. Jag tycker förvisso om gratis, men gratis är inte alltid bra. I slutänden får man liksom alltid betala något ändå. Hur som helst så tyckte jag att de var en oförskämd fråga. Vad vill du med ditt liv. ”Hurså?” vill jag snäsa till denna tänkta fiende. Kom inte och pracka på mig en mening med mitt liv.
Men självklart börjar man fundera. Har de här första 50 åren bara varit ett långt tidsfördriv eller har jag uträttat något av värde? Det beror naturligtvis på vad man menar med ”värde”. Inte har jag löst cancerns gåta, till exempel. Om sanningen ska fram så har jag inte ens försökt. Jag har inte heller uppfunnit någon revolutionerande manick. Herregud, jag har inte ens varit i Thailand! Men jag kan inte säga att det bekymrar mig. För någon vecka sedan textade jag ett TV-program där den där Samir vad-han-nu-heter deltog. Han som var med i ”Paradise Hotel” och sedan deltog två gånger i Melodischlagerfestivalsparaden. Hans pappa ville att han skulle flytta hem till Linköping och ta över familjens restaurang. Men det ville Samir inte veta av. Han sa något i stil med att ”på dödsbädden vill jag inte känna att det finns något som jag inte har prövat”. Jösses. Men vi människor är för all del olika. Själv skulle jag aldrig orka ägna livet åt att pröva på precis allting. Det krävs ju ett helt liv bara för att ta reda på vad allt detta allting är. Jag blev trött av att höra vad han sa. Jag blev trött och drabbades av en lust att gå i pension.
Jag har en vän som gärna skulle gå i pension i morgon. Hon är yngre än jag. Det går naturligtvis inte, men sedan något år tillbaka tycker jag att tanken är attraktiv. Men vid ett kafébesök i dag hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Den ena skulle snart fira sin 80-årsdag, vilket innebär att hon är 30 år äldre än jag. Den andra var något yngre. Det gick inte att undgå att lyssna på deras samtal – och det rörde sig helt och hållet om gamla bedrifter. Sådant som de gjort under sitt yrkesverksamma liv. Ett oupphörligt vilande på gamla lagrar. Kanske är det roligare att tala om sådant än om sina aktuella krämpor, men det kändes ändå egendomligt tragiskt. Som om livet upphörde när de gick i pension. Då känns det där pensionsgåendet inte så attraktivt längre.
Så ”VAD VILL DU MED DITT LIV”? Ja, inte vill jag hoppa bungyjump. Inte vill jag åka i en tunna nedför Niagarafallen. Inte vill jag bli fotograferad med en pytonorm runt halsen. Inte vill jag äta daggmask. Inte vill jag hoppa fallskärm. Inte vill jag springa ett maraton. Jag känner inte ens någon överdriven längtan efter att simma med delfiner. Jag är mera intresserad av att läsa en god bok. Äta en god måltid på en trevlig restaurang. Besöka ett intressant och vackert slott. Och faktiskt allra helst att få mina medmänniskor att skratta eller åtminstone dra lite på munnen. Eller varför inte att bidra till att ge samma medmänniskor en intressant aha-upplevelse? Men det kanske är förmätet. Mer anspråksfullt än att ”pröva allt” à la Samir. Inte vet jag. I alla fall inte än.
elbrundino 