Jag ägnar mig emellanåt åt att delta i ett så kallat quiz som går av stapeln via mobiltelefon. Om man vill stava quiz lite svenskare så kan man skriva ”kviss”. Många tycker säkert att det ser idiotiskt ut, eftersom en utbredd uppfattning är att allt ser bättre ut på engelska. Jag påpekar det, eftersom det råkar ha viss relevans för det jag tänkte avhandla. Ett bra sätt att undvika problemet är förresten att kalla det frågesport i stället. Det är ett bra ord som avslöjar rätt väl vad det handlar om. Men i alla fall. Man blir inte rik på den där frågesporten – såvida inte potten är väldigt stor eller alla ens motspelare är väldigt obegåvade. Det fungerar dock som tidsfördriv, och som irritationsmoment. ”Irritationsmoment?” tänker nu den intresserade läsaren. Jaha. Varför spela om det är irriterande? Ja, det är en fråga jag ofta ställer mig själv. Jag antar att jag helt enkelt är förtjust i att bli lite upprörd emellanåt.

Jag kan ju tycka att man bör vara hyfsat allmänbildad om man ska leda en frågesport. Det ger lite mer pondus, liksom. Tänk er Jeopardy med en fullständigt obildad och opåläst Magnus Härenstam. Det är svårt. Men den här frågesporten leds tyvärr ofta av människor som är alldeles för unga och alldeles för obildade. Eller… de har säkert bildning på något område, men det räcker inte. De saknar bredd. Det är i och för sig ett ganska vanligt problem i dag. Allmänbildningen är på tillbakagång. Eller också har allmänbildningen liksom omdefinierats. Folk kommer undan med att säga: ”Jag är för ung för att veta sånt.” Eller: ”Det där är inget vi har fått lära oss i skolan.” Som om all kunskap man inhämtar ska inhämtas i skolan och att man sedan är fullärd. Det känns lite som om nyfikenhet är en egenskap som inte riktigt finns längre. Får man inte något serverat så behöver man inte anstränga sig.

Ofta handlar min irritation – som vanligt – om språk. Jag råkar ju vara språk- och ordintresserad, och därför gör det lite extra ont när folk inte har en aning om hur väldigt vanliga ord uttalas. Eller när exempelvis franska eller tyska eller spanska namn uttalas fullständigt åt skogen. Alla kan förstås inte kunna alla språk, men borde man ändå inte ha ett hum om hur de låter? Borde man inte känna till vissa grundläggande uttalsregler? Men nej. I stället drar man till med hur man tror – eller vet – att ord och namn uttalas på engelska! Hur uttalas till exempel Maurice Ravel? Jo, naturligtvis ”Måris Rejvel”. Hur uttalas Mont Blanc? Just det. ”Maund blänk.” Inte ens grundläggande svenska uttal har man koll på. Grundämnet litium. Hur kan det uttalas? Jo, ”lithium”, förstås. För det låter ju mycket bättre på engelska. En aning ironiskt, med tanke på att grundämnet upptäcktes av en svensk.

Och när det frågas om vilket som är ett annat ord för åttahörning (pentagon, hexagon eller oktogon) så uttalar frågesportsledaren ordens sista led på samma sätt som man uttalar ”zon” eller ”jon”. Och avslöjar sedan det rätta svaret och lägger till: ”Eller octogon, som det heter på engelska. Det låter ju lite tyngre på engelska.” Jaså, det gör det? Och när man frågar vilken ätt Ludvig XIV tillhörde så är ett av alternativen Bourbon. Naturligtvis uttalat som namnet på den amerikanska whiskeyn. (Och Valois uttalas självklart ”Vällois”.) Alltså, den här fixeringen vid den företrädesvis amerikanska kulturen och den företrädesvis amerikanska engelskan gör mig galen. Det är som om folk verkligen, verkligen tror att USA är mallen för allt.

Ett exempel till: ”Vad tappade Askungen på balen?” Jag struntar i att redogöra för alternativen, för de är oviktiga i sammanhanget. Det viktiga är det extremt förutsägbara tillägget: ”Askungen, alltså. Eller Cinderella, som hon ju heter i Disneys original.” Va? Varför i all världen är det nödvändigt att tala om vad Askungen heter på engelska? För att Askungen är ett namn som en försvinnande liten del av Sveriges befolkning har hört talas om? Och varför inbillar man sig automatiskt att Askungen är något som Disney har hittat på? Jo, för att man saknar allmänbildning. Man bryr sig inte om att kolla upp saker innan man låter munnen gå. Men vem är jag att gläfsa? Jag har till exempel ingen aning om vad medlemmarna i familjen Kardashian heter. Och den kunskapen är väl dagens allmänbildning. Jag borde verkligen skämmas.

Read Full Post »