Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vivaldi’

Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?

Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.

Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?

Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.

Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.

Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.

Read Full Post »

Av något skäl är det mycket länge sedan jag brydde mig om att lyssna på Cornelis Vreeswijk. Det blir så där, åtminstone för mig. Jag kan nästan älska sönder en artist eller en skiva – för att sedan inte lyssna igen på många år. Men i morse vaknade jag med en textrad i huvudet och plockade fram skivan där den återfinns. Raden lyder: ”Vad blåser det för vind idag? Det ger jag välan fan i!” Sången heter ”Rörande vindriktning” (fast mina ögon vill gärna läsa det som ”vindrickning”) och LP:n heter ”I elfte timmen”. Det var Cornelis näst sista skiva, och även om han hävdade att titeln inte hade med honom själv att göra så var den ju tvivelsutan passande, kanske rentav profetisk. Ett år senare var han död. Det är en ganska egendomlig skiva som innehåller äldre Cornelis-låtar i moderna kläder. Ett försök att nå en yngre publik? Inte om man ska tro Cornelis egen förklaring: ”Jag tycker att det är kul att arbeta med dom här 80-talspojkarna, bara. Inget annat. Dom är fina. Som all ungdom.”

Jag vet dock inte om det nya, moderna kompet tillför så mycket. I dag låter det bara väldigt mycket 80-tal. Möjligen är det därför som jag fastnade för den enda nya låten på skivan, den tidigare nämnda ”Rörande vindriktning”. Texten är typiskt vreeswijksk, melodin fullständigt självklar. Jag minns att den satt fast i hjärnan i flera dagar, en sådan där melodi som vägrar att försvinna. Vad gör man då? Tja, jag slog mig ned och skrev en egen text till melodin. Så här blev den:

Man bugar sig som ett ärkefån
för den som sägs ha makten
Min hjärna är en metronom
som ständigt håller takten
Då frihet är en ömklig sak
som ingen lever för
Då vistas jag under annat tak
och gör det tills jag dör
 
Min tid är knapp, men min lust är stor
Jag kunde inte stanna
Bland uniformer och blanka skor
alla likadana
I sömnlösheten är ingen glad
men vem vill ständigt sova?
För syndens skull står man glatt på rad,
jo, det vill jag lova!
 
Jag skickar vykort från Reeperbahn
och önskar alla lycka
Jag skickar vykort till själve Fan:
Sluta upp att hyckla
Ty vad du säger och vad du gör
i livets smutsiga fålla
är knappast samma sak
när du hör till Sodom och Gomorra

Texten gav jag till mina vänner i musikkapellet Big fish. De la till en refräng, musiksatte texten och gav 1993 ut den med titeln ”Hycklerivisa” på en EP som heter ”Dans mot tiden”.

Det var först en tid senare som jag insåg att låten har en undertitel på LP:n (men inte på CD:n, som jag har): ”Hommage till Jan Johansson”. Vad betyder det? Kanske helt enkelt att det var en hyllning till jazzpianisten som dog i en bilolycka 1968. Det kom att dröja ännu ett antal år innan jag snubblade över den skillingtrycksliknande 1700-talstexten ”Sinclairsvisan” i en sångbok. När jag av ren nyfikenhet spelade melodin så förstod jag plötsligt att Cornelis inte alls låg bakom melodin till ”Rörande vindriktning”. Det var den gamla ”Sinclairsvisan” rakt av –  och det krävdes ingen större ansträngning för att konstatera att den hade spelats in av Jan Johansson. Cirkeln sluten? Nja, inte riktigt.

Ytterligare några år senare såg jag den franska filmen ”All världens morgnar” (”Tous  les matins du monde”) som utspelar sig i slutet av 1600-talet och handlar om de två gambisterna Monsieur Sainte-Colombe och Marin Marais (som båda har funnits i verkligheten). Och ta mig sjutton; dök inte melodin till ”Rörande vindriktning”/”Sinclairsvisan” upp även där! Nu hade den titeln ”Folie d’Espagne”. Det visar sig att det här är en mycket gammal melodi, eller kanske snarare ett tema, som av allt att döma härrör från den iberiska halvön. Det finns nedteckningar av den från 1500-talet, men förmodligen är temat ännu äldre. Det har sedan använts av kompositörer som Lully, Corelli, Scarlatti, Vivaldi, Bach, Händel och Beethoven. Det påstås också att cirka hälften (!) av alla gamla svenska folkmelodier är baserade på ”La Folia”, som den också kallas.

Så kan alltså en renässansmelodi från Sydeuropa genom ett antal mellanlandningar resultera i en tung och långhårig rocklåt på 1990-talet. Det är ganska fascinerande – tycker åtminstone jag.

Read Full Post »