Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Don Giovanni’

Emellanåt händer det att det dyker upp små minnen i hjärnan utan att det finns någon tydlig koppling till någonting överhuvudtaget. Det är då man med fördel kan inleda en mening med orden ”apropå ingenting”. Kanske är det en doft- eller smakförnimmelse eller ett ord eller en dialekt som får det där minnet att liksom ploga sig fram ur hjärnans vindlingar. Hur som helst, apropå ingenting, så kom jag häromdagen att tänka på Moltas Eriksson. Nu fnyser någon och säger ”Moltas Eriksson! Ska det vara något att komma dragande med?” Därpå vänder sig denne någon in i sig själv och undrar tyst: ”Vem sjutton är Moltas Eriksson?”På fråga A svarar jag javisst. Och på fråga B svarar jag att Moltas (bland annat) var en av paneldeltagarna i den upplaga av radioprogrammet På minuten som leddes av Lennart Swahn. Det var i just den egenskapen som jag häromdagen kom att minnas honom. Moltas var den jag alltid hejade på i programmet, lite på grund av  att han sällan var den som lyckades bäst (och därför krävde sympati), men mest för att han var lite lätt vansinnig i sitt fabulerande.

Nåväl. Det jag i synnerhet minns var när han fick ämnet ”Att låtsas som om det regnar” och utan att bli avbruten en enda gång förde ämnet i mål. Det var en häpnadsväckande bedrift, eftersom han i stort sett inte sa ett enda vettigt ord. Genom att på ett sinnrikt sätt använda synonymer låtsades han som om det regnade. Det fick mig att fundera lite kring hur lätt eller förmodligen svårt det är att i en minut prata om ingenting, utan att tveka eller upprepa sig eller – värst av allt – avvika från ämnet. Moltas Eriksson lyckades med det. I alla fall den där gången. Kanske krävs det en blandning av tur och skicklighet. Vissa politiker behärskar förvisso det där till fulländning. Men medan jag som liten gosse blev stum av beundran över Moltas bedrift så suckar jag bara djupt över det politiska ingentingpratet.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag den här veckan också beslöt att köpa och läsa Gustave Flauberts Madame Bovary. (Nu skriker någon: ”Va?! Har du inte läst Madame Bovary?!” Då skriker jag till svar: ”Nej! Hurså?!”) Döm om min förvåning när jag öppnar boken och skummar förordet av Sara Danius och där läser: ”En okänd författare, drygt 30 år gammal, hade föresatt sig att skriva en roman om ingenting.” Jaha. Den där romanen blev 487 sidor lång (åtminstone i den här pocketupplagan) och skulle, om den handlade om ingenting, ha slagit Moltas bedrift med åtskilliga hästlängder. Men självklart handlar den inte om ingenting. I alla fall inte om man går efter vår förmodade uppfattning om vad som är ingenting och vad som är någonting. Det har jag kunnat konstatera redan efter 44 lästa sidor. Om den här boken nu, mot min förmodan och mot min åsikt, ändå handlar om ingenting så blev Flaubert åtalad för osedlighet för ingenting. Och det är väl ändå inte möjligt? Men vem är egentligen jag att bestämma vad som är någonting och vad som är ingenting?

Om någon frågar mig vad jag har gjort i helgen och jag svarar ”ingenting” så är det ju ganska uppenbart att jag ljuger. För någonting har jag allt gjort. Exempelvis sovit, tagit en dusch eller två, lagat några mål mat och glott lite på teve. Men av någon anledning så definierar vi det som ”ingenting” eftersom det liksom inte är något anmärkningsvärt. Men ingenting kan man inte säga att det är. Jag ska hädanefter svara ”någonting” utan att närmare specificera vad detta någonting är. Min förhoppning är att jag då kan framstå som betydligt mer mystisk än om jag hävdar att jag gjorde ingenting. Om någon ringer och frågar vad man gör så har man också en tendens att säga ”ingenting”. Kanske i förhoppningen om att den ringande ska locka ut en att göra någonting, eller i alla fall ett ingenting som är lite roligare än det ingenting som man påstod att man sysslade med. Eller inte sysslade med. Vi är därför ganska bra på att göra ingenting, eller åtminstone bra på att påstå att vi gör det.

Så om jag nu skulle påstå att det den här veckan har hänt ingenting så menar jag med detta ingenting förmodligen ingenting som är direkt värt att påtala eller skriva om. Men det är förstås inte helt sant. Om jag ansträngde mig en aning skulle jag säkert kunna skriva 487 sidor om allt som har hänt den här veckan, men jag nöjer mig med ett axplock: Jag har sett två råttor. Jag har fått en komplimang. Jag har ätit köttfärs- och broccoligratäng två gånger. Min keps har fått en komplimang. Jag har sett Mozarts Don Giovanni uppslukas av helvetet för andra gången på 2 ½ månad (att han aldrig lär sig!). Jag har betalat kvarskatten. Jag har muttrat över svenskars oförmåga att stå i en ordnad kö utan luckor på tre meter (”Hallå! Inkräkta inte på min integritet/trygghetszon/Gucciväska!”). Det är inte ingenting. Det är inte ens knappt ingenting. Till på köpet verkar det nu som om höstförkylning nummer två är på väg att bryta ut. Då förväntas man säga: ”Äsch, det är ingenting.” Men det är det ju inte. Ty en förkylning är som bekant något av det värsta som kan drabba en man. Ingenting är säkrare än det.

 

Annonser

Read Full Post »

IMGP8660 (2)Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.

Men Wien. Jag är inte färdig med Wien. Bakom ryggen på mig på Café Diglas uteservering sitter ett amerikanskt sällskap. Vad som förefaller vara en yngre man i detta sällskap uttrycker för mina uppsnappande öron att han nu längtar till nästa land – han specificerar det inte – för nu har han tröttnat på Wien och Österrike. De är uppenbarligen ute på den stora Europaresan. Lite imponerad blir jag möjligen av att han vet att Europa inte är ett land, utan flera. Men jag förstår inte riktigt hur man kan vara trött på exempelvis Österrike. Wien, som jag aldrig har satt de där tidigarenämnda små fötterna i, är en stad som jag kommer att längta tillbaka till. För att det är en vacker stad. För att den blev mig övermäktig. För att det kändes som om det bara var att ge upp inför det monumentala utbudet av saker att se och saker att lyssna på. Blir man mätt av att bo i Wien? Jag menar inte främst kulinariskt mätt på kalvschnitzlar och Scheiterhaufen och utsökt Tafelspitz. Jag menar kulturellt mätt. Jag menar mätt på synintryck. Det är mycket möjligt, men jag vill inte tro det.

Det känns märkligt att vistas i en stad där det kryllar av minnen av stora personligheter, inte minst inom det musikaliska området. Det visar sig till exempel att den lilla kyrkan som ligger ett tuppfjät från det enkla hotellet härbärgerade Beethovens lik en tid före begravningen. Och framför Karlskirche kommer en man helt oprovocerat fram och undrar om vi vet att Vivaldi ligger begravd på den plats där vi står. Det vet vi förstås inte. Och plötsligt står man i det rum på Schönbrunns slott där en sexårig Mozart spelade för kejsarinnan Maria Theresia 1762. Och samma dags kväll bevistar man en fantastiskt spännande föreställning av samme Mozarts opera Don Giovanni i slottets vackra teater – en lokal där såväl Mozart som Haydn dirigerat orkestrar. Kan man bli mätt på sådana upplevelser? Kan man det? Verkligen?

Men till Stockholm kom aldrig Mozart. Till Stockholm kom aldrig Beethoven eller Haydn eller Schubert. Inte ens Johann Strauss kom hit. På Arlandas F-terminal möts man i stället av klippdockor av ABBA i naturlig storlek. På foton hittar man till exempel Petter och Tove Lo och Veronica Maggio. Det är vad vi har att erbjuda och det ligger väl kanske inget nedsättande i det. Men det gör mig ändå en aning förbittrad. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla sig hemma resten av livet – för att på så sätt slippa ha något att jämföra med. Köttbullar och semlor är ju trots allt också ganska gott. Och blott Sverige svenska krusbär har.

 

 

Read Full Post »